"Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra
och inte söker äran hos den ende Guden?" Joh. 5:44
Heliga Birgittas Uppenbarelser
Köp Heliga Birgittas Uppenbarelser på Lulu (740 Sidor)
Vill du börja läsa klickar du här
Innehållsöversikt Bok 6
Guds moder talar till bruden och berättar
om Kristi skönhet och huru ofta judarna,
då de ledo av något hjärtekval, gingo för att skåda hans anlete,
varvid de tröstades.
Kristus talar till bruden om en man,
som levat illa men som på dödsbädden var villig att bättra sig,
ifall han finge leva, och säger, att denne för sin goda viljas skull
icke skall dömas till den eviga pinan,
blott till en förfärlig skärseld.
Huru bruden såg en djävul med skam
fly från en fromt bedjande man,
vilken han länge ansatt med svåra frestelser,
och huru en god ängel förklarar synen för bruden.
Kristus säger till bruden, att varje dygdig och vis man
modigt må förkunna orden och den Guds nåd,
som innehålles i dessa böcker, såväl för dem som vilja höra
som för dem som icke vilja höra, såväl för fattig som för rik,
och att han för detta skall få Gud själv till evig lön.
Kristus hotar strängt de hycklande
och övermodiga renlevnadsmännen, som begabba
de flärdlösas och oskyldigas enfald och ansätta dem
med sina smädelsers och sina onda gärningars horn.
Han uppmanar dem likväl milt, att de snabbt må omvända sig
till ett dygdigt liv, ty annars skola de straffas hårt.
Kristus förebrår milt bruden för någon otålighet,
som hon ådagalagt, och lär henne att icke mera vredgas
och att icke svara dem, som reta henne,
förrän hennes själs upprördhet stillats och hon ser,
att hon kan gagna något med sina ord.
Kristus befaller genom bruden en from diakon,
att han med iver och mod må predika Guds ord
för sina ämbetsbröder och andra syndare,
undervisa de okunniga, näpsa de tygellösa och t.o.m.
våga livet för andra själars frälsning.
Kristus ger sin räddhågade brud mod att frimodigt
tadla några munkar, hos vilka hon gästar
och som leva i svåra synder, och han säger,
att hennes tadlande ord icke skola räknas henne till synd
utan till förtjänst, även om man förargas och förhärdas därav.
Kristus yppar för bruden, hur avskyvärd inför Gud
den präst är, som firar mässan i dödssyndens tillstånd,
och hur djävlar omgiva honom vid mässfirandet
och vilket svårt straff han skall få,
om han icke omvänder sig.
Guds moder berättar för bruden om sin värdighet
och om de välgärningar, som alla mottaga av henne.
Hon säger henne även, huru och genom vilka böner
en viss avliden ståthållares själ, för vilken bruden beder,
skall kunna befrias ur den rysliga skärselden;
alltsammans en mycket vacker lärdom.
Guds moder uppmanar bruden att alltid tänka på
Kristi bittra lidande, ty i hans lidandes stund kände allt bedrövelse:
hans gudom och mandom, hans moder, änglarna, alla elementer,
alla de levandes och hädangångnas själar, ja t.o.m. djävlarna.
Guds moder säger, att hon är lik en bikupa,
emedan ett välsignat bi, nämligen Guds Son,
fyllde henne med den sötaste honung när han
nedsteg i hennes sköte, och detta så rikligt,
att varje besk smak borttogs från oss genom denna sötma.
Kristus uppmanar sin brud att inrätta
all sin tid efter Guds vilja och att icke göra någonting
utom det som hon tror behagar Gud, att alltid vara villig
att stå i Guds tjänst och beständigt höja sinnet
till det himmelska samt så möda sin kropp i denna världen,
att den må kunna uppstå till den kommande äran.
Kristus förklarar för bruden, huru han genom en ängel
låtit henne fostras på barns vis i det andliga livet
och i dygderna, och han anförtror henne ånyo åt ängeln.
Han berättar även, hur han med heligt svek fört henne
från världen till vilans hamn, och befaller,
att hon må yppa alla frestelser för sina andliga fäder,
samt utlovar henne ett fullkomligt slut.
Kristus säger till bruden, att de prelater och boklärda,
som skryta med sitt vetande, göra sig rika
och föra ett dåligt liv, äro att likna vid skökor och vindrinkare,
eftersom de kasta sig själva och andra i synder,
ehuru de borde vara mer dygdiga än andra.
Han skyndar dock barmhärtigt emot envar, som omvänder sig;
likt en fader, som återfått sin son.
Ett helgon säger till bruden, att även om människan
doge varenda dag för Guds skull, så kunde hon icke tillfyllest
tacka Gud för den eviga äran. Helgonet berättar även
om de förfärliga plågor, som en avliden kvinna lider
i alla lemmar för de köttsliga njutningars skull,
vari hon levat.
Guds moder lär bruden, hur hon skall stå emot
och besvara djävulens frestelser till lystnad,
världslig vänskap och kättja, och säger, att om den själ,
som genom kärleken är förenad med Gud,
oroas av olika slags tankar men dock står emot dem,
skall det icke tillräknas henne som synd
utan lända henne till förtjänst och belöning.
Kristus säger till bruden, att de munkar
och andra andlige, som mottaga den Helige Andes tröst
men icke tacka Gud utan ringakta nåden
eller yvas över den, finna förnöjelse i världen
och känna leda vid det andliga livet, äro att likna vid en
otacksam fattig man, som törstar men sedan han smakat drycken
smädligen kastar den i ögonen på givaren.
Kristus klagar över de människor,
som förnöjas i timliga njutningar och förakta
den kommande härligheten och välgärningarna av hans lidande.
Deras tal liknas vid ljudet av en pipa och av sammanslagna stenar.
Sådana människor skola fördömas, och då skola de få se
Guds härlighet i, ovanför, nedanför och utanför himlen
och på varje plats, till sin skam och blygsel.
Barmhärtighetens moder säger, att den människa,
som har ånger och vilja att bättra sig men likväl
är kall i fromhet och i gudlig kärlek, av Gud må utverka
den gudomliga eldens gnista genom flitigt betraktande
av Kristi lidande; därigenom skall själen värmas
med gudomlig värme, och den skall ammas
av jungfruns bröst, d. v. s. av den genom fruktan och lydnaden
för Gud förlänade kraften.
Jungfru Maria beder för en avliden, som vördat henne.
Kristus säger henne, att de stiftelser,
som hans efterkommande göra för hans själ,
föga gagna honom, emedan de snarare göra dem
av högfärd och för världslig heders skull
än av from kärlek till Gud; dock skall hans pina lättas
för Jungfruns böners skull.
Kristus tager på sin moders förböner
barmhärtigt emot en biskop, naken på goda gärningar
men nyligen omvänd till ånger och till föresats
att föra ett heligt liv; han ikläder honom barmhärtighet
och gudomlig sötma samt undervisar honom
hur han ödmjukt skall leva utan vinningslystnad
och hur han med barmhärtighet och rättvisa
må näpsa sina underordnade, när de fela.
Jungfru Maria uppenbarar sig för bruden,
som beder för en hög herre, och hon liknar honom vid en rövare.
Kristus berättar för henne om hans svåra synder,
och dock bevisar han honom, för hennes böners skull,
tre nådegåvor. Han ger honom nämligen en andlig läromästare,
insikt om det svåra eviga straffet och det rätta hoppet
om barmhärtighet jämte klok fruktan.
Kristus säger, att om den ovannämnde rövaren
vill taga altarets sakrament, så må han dessförinnan
hava förkrosselse över de begångna synderna
och vilja att bättra sig och att icke mera synda
utan förbliva i det goda. Han visar även andra botemedel,
genom vilka denne kan försona sig med Gud,
änglarna, helgonen och nästan, och säger,
att han skall straffas hårt, om han icke gör så.
Tre år efter det att bruden haft denna uppenbarelse
säger Kristus henne, att om icke nämnde rövare
skyndsamt bättrar sig, skall han snart
såsom den uslaste rövare ådömas ett förfärligt straff
beträffande sin avkomma och sitt gods
och även sin själ. Detta gick också i uppfyllelse,
ty han ville icke bättra sig.
Bruden beder för en konung, och Kristus säger henne,
att denne må arbeta på att i sitt rike,
på råd av rättfärdiga och visa andliga män,
återuppbygga Jerusalem, d. v. s. Kyrkans
och den katolska trons, murar, vilka nu så att säga
rasat andligen; murarna beteckna härvidlag
de kristnas gemenskap och tempelkärilen
prästerna och munkarna.
Kristus förbjuder bruden att höra nytt
om de världsligas gärningar och de förnämas strider
men säger, att hon må betrakta Guds verk,
vilka äro häpnadsväckande och underbara.
Han förebrår även dem, som endast syfta till rikedomar,
ära och njutningar, och säger, att de aldrig skola ingå i det land,
som flyter av mjölk och honung, d. v. s. i den himmelska äran,
om de icke omvända sig och leva rättfärdigt enligt sin ställning;
däremot skola de rättfärdiga ingå och jubla.
En avlidens själ fördömes av Kristus
för sina svåra synder och för att hon icke sörjt över
Kristi sår och pina. Denna själ liknas vid ett
dödfött foster och jämföres med dem,
som illvilligt följde Kristus vid hans predikan,
och med dem, som korsfäste honom och bevakade hans grav.
Bruden befalles att oftare anamma Kristi lekamen,
vilken betecknas med det manna, som på fädernas tid
regnade i öknen, och med änkans mjöl, som livnärde profeten.
Kristus talar även om de stora dygder och nådegåvor,
vilka genom denna kommunion komma
den fromt mottagande själen till del.
Kristus befaller bruden, att hon helt skall dana
sin vilja efter Guds vilja såväl i medgång som i motgång.
Viljan jämföres med roten av ett träd;
om den är god, så är trädet gott, och då bär själen god frukt.
Men om den är ostadig, då gnages den av mullvaden,
d. v. s. av djävulen, och själen blir fylld av motgångarnas vind
eller torkar bort i solens glöd,
d. v. s. i den fåfänga kärleken till världen.
Bruden såg inför den gudomliga domstolen
en djävul och en själ i ryslig djurskepnad.
Denna själ fördömdes, emedan hon ständigt hållit fast
vid det onda och icke ångrat sig på slutet. Och det beskrives,
hur kärleksfull och mild Kristus är emot de goda
och hur sträng emot de onda,
och hur en annan själ steg upp som den klaraste stjärna.
Kristi ord till bruden om hur föräldrar undervisa sina barn
i världsliga seder och lära dem förvärva äreställen
och världslig berömmelse med övermod;
sådana betecknar han på ett anmärkningsvärt sätt med ormar,
som fostra sina ungar och lära dem
att stinga med den giftiga gadden.
Gud Fader säger till Sonen, att denne är lik en brudgum,
som älskade sin brud så mycket,
att han lät korsfästa sig för hennes skull, men att denna älskade
en horkarl och dödade brudgummen. Han förklarar,
att bruden betecknar själen, brudgemaket Kyrkan,
brudgemakets dörrar viljan och horkarlen kroppens lusta.
Och han förutsäger den brud,
som i framtiden skall trolovas med Kristus.
Guds moder förklarar i en liknelse för bruden,
hur hon själv av sin Son utverkat denna
himmelska boks ord på ödmjuk begäran av världens alla utvalda;
ord, som utlova fördömelse åt de högmodiga
och barmhärtighet åt de ödmjuka. Där finnas även ord,
varigenom vissa personer få makt att utdriva onda andar
och sämja dem som äro oeniga,
framför allt Frankrikes och Englands konungar.
Kristus yppar för bruden, hur en from munks själ
renades i livstiden genom kroppslig sjukdom.
(Hans ära visades före hans död i en stjärnas gestalt.)
En annan munks själ, redan fördömd,
blev begärd av nio djävlar inför djävlarnas hövding.
Och här angives skälet till att dåliga munkar uthärdas av Gud.
Kristus uppenbarar för bruden, hur den Helige Ande,
för de tre goda tings skull som voro i apostlarnas
tomma och rena hjärtan, på trefaldigt sätt
blev skickad till dem, och hur den Helige Ande
icke går in hos de människor, som äro fulla av vinningslystnad,
kättja och övermod. Och huru Kristus vill,
att hans vin, d. v. s. hans i denna bok upptecknade ord,
först skall smakas av hans vänner,
vilka sedan skola förkunna dem för andra.
Jungfrun beskriver för bruden,
huru hon hälsas av fyra slags människor,
nämligen av sina sanna vänner av kärlek,
av andra på grund av fruktan för straff,
av andra för att de måtte vinna rikedomar och av andra,
nämligen hycklare, på grund av förmäten förtröstan på förlåtelse;
människorna av de båda första slagen skola belönas andligen,
människorna av det tredje slaget timligen,
medan de sistnämnda äro avskyvärda.
Kristus säger till bruden, att det finns två andar,
en god och en ond; den Helige Andes tecken äro
sinnets ljuvlighet och ära, medan den onde andens tecken äro
sinnets ängslan och oro, härrörande av girighet eller vrede.
Bruden såg, hur en djävul inför
den gudomliga domstolen framlade sju böcker
emot en avliden riddares själ, och hur en god ängel framlade
en bok för henne. Denna själ blev icke evigt fördömd,
ty hon hade (vilket djävulen icke visste om)
på sistone ångrat sig i sina inre tankar. För sina synder
dömdes hon dock att ända till domedagen utstå nio straff i skärselden,
ty så länge hade hon önskat att leva kroppsligen.
Kristus yppar emellertid tre botemedel, genom vilka hon
dessförinnan kan befrias, och på den heliga Jungfruns
och helgonens böner efterskänkas henne genast tre av nämnda straff.
Den goda ängelns bön för henne höres icke genast,
utan Kristus uppskjuter detta och tager det under övervägande.
Fyra år efter det att bruden haft nämnda vision,
varest en själ dömdes till skärselden ända till domedagen,
såg hon samma själ likasom halvklädd framföras
inför den gudomliga domstolen av en ängel.
Ängeln och hela den himmelska härskaran
bådo Herren om nåd för denna själ, och Kristus befriade
henne helt från straff samt sände henne
såsom en strålande stjärna till härligheten
för änglarnas och helgonens böners och de levande
vännernas tårars och förböners skull.
Kristus förebrår en konung och världsliga människor,
som icke tillskriva Gud sina segrar över fienderna
utan sin egen duglighet, sin stora krigshär och sin kroppsstyrka.
Han säger, att de må draga ut i kriget såsom David emot jätten,
i det de sätta sin förhoppning på Gud men dock
göra bruk av sin mänskliga klokhet,
ty lätt segrar den, som har Gud till hjälpare.
Guds moder berömmer sig för den omsorg
hon hade om att täckas Gud och säger,
att hon ej berömmer sig för att söka sitt eget lov
utan för att Gud därigenom måtte lovas och hedras.
Hon beder Sonen, att han måtte skänka bruden
dygdernas himmelska kläder, sin lekamens heliga kost
och den mera glödande anden. Sonen beviljar detta,
om bruden blott först tillägnar sig ödmjukhet,
fruktan samt tacksamhet.
Bruden oroas, emedan hon icke tåligt och glatt lyder
sin andlige fader. Kristus säger henne,
att om hon har föresats till fullkomlig lydnad,
ehuru viljan stundom spjärnar emot, vinner hon dock
på detta sätt lydnadens förtjänst och sina forna synders rening.
Herren talar här även om den andliga stridens vapen,
nämligen de dygder, med vilka de rättfärdiga strida och segra
men vilka de orättfärdiga bortkasta för att så besegras.
Kristus säger till sin brud,
att han är lik en glasmästare, som,
ehuru många käril gå sönder, icke upphör att förfärdiga nya,
nämligen själar, förrän den himmelska änglakören är fulltalig,
och att han är lik ett bi,
emedan han väljer sig en ny ört, d. v. s. omvänder hedningarna,
varav han skall hämta en riklig sötma,
d. v. s. många själar till att fylla himmelrikets bikupa.
Kristus säger till modern att de människor,
som äro blinda på sin själs ögon, kunna återvinna synen,
så att de kunna se Gud och älska honom över allting,
och detta genom tre ting, nämligen genom betraktandet
av den timliga rättvisan och genom hans godhet
(d. v. s. genom de skapade tingens skönhet),
hans allmakt och vishet. Alla, som tro att det goda eller onda
härrör från slumpen eller stjärnornas gång, misstaga sig.
När bruden ber Jungfrun, att denna åt henne
måtte utverka en fullkomlig kärlek till Gud, svarar Jungfrun,
att hon för att uppnå detta må följa sex evangeliska ord,
som innehållas här. Och Jungfrun förklarar skönt
detta ordet för henne: »Gå och sälj allt vad du äger
och giv det åt de fattiga», samt detta:
»Haven icke bekymmer för morgondagen», etc.
Och hon säger, att för den, som fromt arbetar i bön och läsning,
kan det vara tillåtet att tigga för sitt livs uppehälle.
Guds moder säger, att om en människa,
som talar Guds ord, skymfas och får stå med skammen
fördenskull men bär det med tålamod, så skall den
människans själ färgas skönt; den, som mödar sin kropp
till Guds heder, hans själ skall röna gudomlig sötma
och prydas, och den, som smädas och icke hatar den smädande,
hans själ skall prydas med dyrbara, Gudi behagliga kläder.
Guds vänner må alltså anstränga sig att rädda syndarnas själar,
vilka ligga nedtryckta under syndernas berg i stor fara.
Kristus jämför sig med en läkare och örtblandare,
som tillagar en hälsosam och ljuvlig dryck,
och säger sig vara beredd att giva den gudomliga sötmans dryck
åt alla som åstunda den med kärlek; de, som äro friska till anden,
skola smaka den och finna behag i den, medan de,
som äro andligen sjuka, icke finna glädje i att smaka Guds Ande.
Guds moder intygar,
att hon på den gudomliga lydnadens bud
blev avlad av sina föräldrar utan arvsyndens fläck.
Jungfrun säger till bruden, att ingenting behagar Gud
så mycket som att han älskas innerligt av människan,
och hon visar detta genom en liknelse om en hednisk kvinna,
vilken erhöll nåd på grund av den stora kärlek
hon hyste till Skaparen.
En nyttig andlig lärdom, huru människan må
svara själens tre fiender, nämligen djävulen,
som frestar genom högmod och vinningslystnad;
vänner och tjänare, som råda att människan icke må vara
alltför rättfärdig och ödmjuk; samt avundsmän,
som önska människan skam och fördärv och ett kort liv.
Bruden förundrar sig och förklarar sig inför Kristus
vara ovärdig den nåd som förunnats henne,
nämligen att andligen se och höra det som tilldrager sig
i himmel, skärseld och helvete. Detta utredes vackert
av Kristus och hans moder i början och i slutet av kapitlet.
Det visas henne även ett exempel om tre kvinnor,
av vilka hon såg den ena rysligt lida i helvetet
och den andra i skärselden och vilka gåvo sina döttrar
lärdomar och föredöme att leva högfärdigt och besynnerligt,
med den påföljd, att döttrarna, som efterliknade dem,
fingo ett förfärligt straff.
Kristus förebrår de förmän, som högmodas
över sin överordnade ställning, och säger,
att de inför sina underordnade må visa sig
ödmjuka och dygdiga i liv och seder samt dugliga
i rättvisa och opartiskhet, i det de mäta sig i sig själva,
så att de icke förhäva sig, samt att de genom sina egna brister
må lära sig att ha misskund med sina underordnades,
efter förebild av Kristus, som ville göra och lida
innan han lärde och som ville tjäna i stället för betjänas.
De må även samvetsgrant rätta sina underordnade,
så att de icke fördömas såsom prästen Eli.
Kristus säger, att denna värld före hans ankomst
var såsom en öken, där det fanns en grumlig brunn,
nämligen världskärleken, till vilken syndernas sju vägar
ledde hedningarna och judarna såsom blinda, men att han
efter att ha tagit mandom upplyste världen
och visade vägarna till himmelen; dessa äro nu förstörda,
och därför skall han nu skicka dessa sina ord
i denna bok till världen, och de, som mottaga dem
och iakttaga dem i sin gärning, skola frälsas.
Guds moder säger, att den stund,
då hon avlades av sina föräldrar,
med rätta må kallas en gyllene stund,
ty de kommo samman mera av lydnad mot Gud än av sin egen vilja,
och Guds kärlek verkade där mera än köttets lust,
men Gud ville, att sättet för denna avlelse
icke genast skulle vara bekant för alla,
förrän sanningen skulle stråla fram i föreskriven tid.
Jungfru Maria berättar, huru hennes födelse
skedde genom den vanliga porten och blev upphovet
till sanna fröjder, emedan då den kvist framgick,
varuppå den för alla folk åtråvärda blomman spirade fram,
samt hur vid denna födelse djävlarna larmade,
de rättfärdiga fröjdades och änglarna gladdes.
Och hon klagar över de kvinnor,
som icke fromt giva akt på detta.
På kyndelsmässodagen talar Jungfru Maria
till bruden och säger, att hon icke behövde renas,
emedan hon var ren och utan fläck, men att hon,
på det att profetiorna måtte uppfyllas, ville leva i lagen
och enligt lagen, för att icke låta någon särskild utmärkthet
hos sig komma till synes utan leva i ödmjukhet.
Hon säger även att det svärd, varom Simeon talade,
genomborrade hennes själ med sex smärtor under hennes levnad.
Maria säger till bruden,
att en icke ringa sorg vederfors henne jämte de övriga,
när hon av fruktan flydde med sin Son till Egypten och hörde,
att Herodes förföljde Sonen och att de menlösa barnen dräptes.
Och hon berättar skönt,
vad Sonen gjorde i sin barndom och ungdom
ända fram till tiden för hans förkunnelse och lidande.
Jungfrun berättar för bruden,
vad hon kände omedelbart efter Sonens avlelse
och vad hon och Elisabet kände,
när de omfamnade varandra och fromt bodde tillsammans,
samt huru ängeln sedan tröstade henne, när hon fruktade,
och undervisade Josef, som förundrade sig.
Hon berättar om den högtheliga livsvandel,
som hon och Josef förde,
och många märkliga dygder hos Josef.
Guds moder säger till bruden,
att Hieronymus icke tvivlade angående hennes kropps
upptagelse i himmelen, men emedan Gud icke klart
uppenbarat denna sanning, ville han hellre fromt tro
än fastställa det som icke visats, varför han skrev
i sitt brev att han icke kände till saken. Och Jungfrun tillägger här
något till Hieronymus' beröm.
Guds moder säger till bruden,
att hon efter sin Sons himmelsfärd länge levde i världen
med mycken smärta, i det hon besökte de platser,
där han lidit och visat sina undergärningar, vilket tillstaddes av Gud,
på det att många måtte omvändas genom hennes levnads
och dygders föredöme, apostlarna styrkas och hennes egen krona ökas.
Hon yppar även orsaken till att hennes upptagelse
då icke var känd för många.
Himladrottningen berättar för bruden,
huru ängeln förkunnade henne den stund,
då hon skulle lämna denna världen och kroppsligen
upptagas i himmelen, och Jungfrun berättar även sättet
för sin hädanfärd och den betraktelse, som hennes själ
hängav sig åt i hädanfärdens stund, och några underverk
som då hände och hur hon kroppsligen
blev upptagen i himmelen.
Kristus giver bruden de ord, som här innehållas,
och bjuder, att de må skickas till påve Klemens,
på det att han må stifta fred mellan Frankrikes och Englands konungar
samt komma till Italien och förkunna jubelåret.
Kristus förebrår honom även för vissa svåra synder
och försummelser och för hans forna oordnade liv
samt hotar honom med sin rättvisa dom,
om han ej bättrar sig.
Kristus hotar här strängt några, som,
förgätande sina forna synder och Guds väg,
leva i glad trygghet; han säger dock,
att de skola röna barmhärtighet av honom,
ifall de bättra sig.
Kristus ger här sin brud en beaktansvärd lärdom
om de aktiva och kontemplativa levnadssätten,
här betecknade med namnen Marta och Maria.
Han visar, hur människan skall börja och göra framsteg
i det andliga livet och dygderna för att nå upp till den
högsta graden av fullkomlig kärlek till Gud och nästan.
Och först talas om deras gärningar,
som föra Marias liv.
Kristus visar bruden, att själen är Guds hustru
och att hennes hus är kroppen. De fem sinnena skildras
såsom hennes tjänare och fem av hennes dygder
såsom hennes tjänarinnor. Herren säger även,
hur en god själ bör vara och vilka prydnader hon bör hava.
Han visar ock, för vilka synder en avliden mans själ
dömdes till skärselden, och för ett visst helgons förböners skull
säger han, genom vilka bönetjänster själen
kan befrias från plågorna.
Kristus säger till bruden, att denna värld är lik ett skepp,
som har tre delar, nämligen förstäven, mitten och aktern;
världen genomlöper nämligen tre åldrar,
och i slutet av den tredje åldern, vari vi nu befinna oss,
skall den fruktansvärde Antikrist födas av en
förbannad kvinna och en förbannad man.
När bruden hyser tvivel,
huruvida en viss munk är bedragen,
när han säger sig se himmelska syner, svarar Kristus henne,
att han är bedragen av djävulen under skepnad av en ljusets ängel,
vilket Kristus bevisar genom hans böcker,
som äro fyllda av ärelystnad och självberöm.
Kristus befaller även, att han må förmanas att bättra sig,
ty annars skall han skyndsamt och ömkligen dö.
- Detta hände dock tyvärr.
Kristus säger till bruden,
att en viss broder var bedragen genom en skenbar dygd;
han åt nämligen intet under fyrtiodagarsfastan
och övade andra okloka avhållsamheter,
troende sig kunna vinna himmelriket därigenom,
ehuru vi icke böra förtrösta på våra goda gärningar
utan anse dem för intet, hur stora de än månde vara
(de äro dock nödvändiga), och ödmjukt hoppas
på Guds barmhärtighet allena.
Kristus åskådliggör för bruden den förfärliga
fördömelsens dom han fäller över en avliden kardinals själ,
emedan denne levat i ondska och överdådiga njutningar,
och han hotar med sin stränga rättvisa fruktansvärt
de prelater och präster, som orättmätigt föröda
de kyrkliga gods, vilka avlidna troende donerat,
varjämte han lovar dessa välgörare den bästa lön i den eviga äran.
Under jubelåret befaller Kristus genom bruden en biktfader,
att han utan vidare skall avlösa alla, som bikta för honom,
utom när det gäller Kyrkans offentliga straffdomar.
Kristus föreskriver, att det må ordnas så,
att inga penningar mottagas för syndernas avlösning
och att sockenpräster kunna ge avlösning
från alla hemliga synder, så att icke syndarna,
hellre än att utan avlösning skickas till högre kyrkliga ämbetsmän,
på grund av blygselns fruktan förhärdas i sina dödssynder
och till sin egen fördömelse dö i dem.
Kristus talar om en påvlig penitentiarie i Rom,
som, ehuru lastbar, dock ger dem, som bikta sig för honom,
en avlösning, som är giltig inför Gud;
och han förutsäger hans plötsliga död.
Bruden har en syn, vari hon från Änglaborgen
och ända till Sankt Peters kyrka i Rom ser många bostadshus
omgivna av en mur, och Kristus förklarar synen, sägande,
att den helige påve, som andligen och brinnande älskar Kyrkan,
skall bo där med sina kardinaler och rådgivare.
Kristus befaller genom bruden en from magister i teologi,
att han ivrigt, såväl lägligt som olägligt, må predika,
att de renade själarna skola se Guds anlete,
och han säger även, att de, som alltid vilja leva och alltid synda,
skola pinas i helvetet för evigt.
Kristus näpser bruden genom hennes tillhörigheters brand
och säger, att den, som icke dygdigt rättar sitt tjänstefolk,
skall drabbas av Guds stränga dom, och han straffar förfärligt
en man, som trodde att allt berodde av en slump och lycka
och använde besvärjelser vid fiskafänget.
Kristus förebrår en munk, som disputerar om
hedningarnas frälsning, och säger, att de, som levat väl
och arbetat för att kunna kallas till den himmelska ärans vingård
men icke kunnat bliva kristna, efter sin död skola få tröst av Gud,
ehuru de icke skola inträda i äran.
Genom de ord, som uppenbarats för bruden
och här nedtecknats, fördrevs från ett hus en djävul,
som gav svar och förutsade några framtida ting
för husets vidskepliga invånare; sedan de genom Guds
och ordens kraft omvänt sig,
vek djävulen skamsen från dem under högt rop.
En man blev dömd till döden, emedan han,
trots att han icke var vigd till präst, förrättat mässor.
Kristus säger om honom, att på grund av hans straff och den ånger,
som han hade, skall hans själ undgå fördömelsen.
De mässor och andra sakrament som han meddelat
hava dock gagnat de troende, som mottagit dem,
på grund av den tro som de haft.
Kristus talar till bruden om en kvinna,
som genom kättja rysligt plågas av en lystnadens djävul,
och säger, att hon skall befrias genom en ren bikt
och anammandet av Guds lekamen samt
genom Guds tjänares böner.
Kristus giver här läkemedel,
genom vilka en treårig gosse,
som ansattes av djävulen, blev botad.
Även gossens moder, som frestades av en lystnadens djävul,
befriades från denna genom Kristi kraft
och kraften av nedan angivna ord.
Kristus förebrår här strängt dem,
som sätta tro till spåkvinnor, vilka förutsäga det framtida,
ty detta verkar djävulen i sin sluga natur
med Guds tillåtelse för människornas
otros och lystnads skull.
Kristus säger, att hednafolkens fromhet skall ökas mycket
och komma att överträffa de kristnas och att alla skola sjunga
'Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande'.
Kristus förebrår dem, som tynga sig med mycket kläder
för kylans skull och yvas över sina sköna kläder
såsom påfågeln över sina fjädrar, och han säger,
att om de hade full förtröstan på honom,
så skulle han giva dem skönhet och värme
till kropp och själ.
Kristus säger till bruden,
att de som veta med sig att de kvarhålla illa förvärvat gods,
icke skola ingå i vilan, förrän godset återställts
(som exempel härpå visas en själ, som länge varit i skärselden),
men att de, som göra det utan att veta om det,
icke skola straffas. Han förklarar även,
huruvida allmosor av illa förvärvat gods
komma givarna till gagn eller icke.
Hur bruden såg eld strömma ned från himlen
över altaret och i prästens händer såg ett lamm
och i lammet Kristi lågande människoansikte
samt hörde detta mysteriums utläggning.
När en bannlyst kom in i rummet,
kände bruden en fruktansvärd stank.
Kristus förklarar detta och säger,
att liksom denna stank var farlig för kroppen,
så är bannlysningen farlig för den bannlystes själ
och för dem som umgås med den bannlyste.
Bruden är oviss om vad den förnimbara, sällsamma sprittning,
som hon känner i hjärtat, när något genom gudomligt ingjutande
skall uppenbaras för henne, har att betyda.
Guds moder förklarar mysteriets innebörd för henne
och tillkännager, att Gud och hon genom henne
vilja kungöra sin vilja för världen.
Genom evangelisten Johannes försäkrar Kristus bruden,
att samme Johannes och icke någon annan
sammansatt Uppenbarelseboken genom den Helige Andes ingivelse
och att magister Mattias' utläggning över Bibeln
ingivits denne magister av samme Ande.
När en klentrogen munk tvivlar och tvistar
angående den nåd att se himmelska ting, vilken för intet
givits bruden från ovan, tadlar Kristus honom
genom bruden för hans talträngdhet och fåfänga visdom
och slår honom med lamhetens sjukdom.
Kristus befaller bruden att styrka sin kropp
med måttlig föda, så att icke själen,
på grund av kroppens brist, hindras i andliga ting.
Kristus förebrår och hotar en munk,
som inför en konung och med stöd av Vitas Patrum påstått,
att bruden bedragit sig själv, och Herren säger,
att de fäder bedragit sig, vilka yvts över sin rättfärdighet,
hållit sig förmer än andra och icke velat
lyda ödmjuka människor.
En anmärkningsvärd vision om en kvinna,
som Jungfru Maria och Petrus uppehöllo,
så att hon ej skulle falla, som på dessas råd
förändrade sitt liv och genom en särskild gudomlig nåd
råkade i en sjukdom, vari hon renades,
och därefter kom till himmelen.
Guds moder yppar för bruden, var de själar,
som Kristus befriade ur dödsriket när han nedsteg dit,
voro till dess han uppsteg till himmelen och även var deras kroppar,
som jämte honom uppstodo i Jerusalem, stannade,
när han förde deras själar med sig till himmelen,
samt huru Herren vid sin uppståndelse visade sig
för sin moder tidigare än för andra. Och hon lär dottern,
hur denna skall motstå frestelserna.
En rättvis ädling vägrade av gott uppsåt
att mottaga en hög värdighet i rikets styrelse.
Guds moder förebrådde honom genom bruden och bjöd,
att han skulle mottaga den samt städse hava sanningens ord
i munnen och rättvisans svärd i handen,
utan något anseende till personen.
När klockorna brunnit upp i Sankt Peters kyrka i Rom,
säger Kristus till bruden, att hon ej bör förundra sig,
ty elementerna visa stundom tecken på kommande händelser,
och så visa dessa klockor en påves nära förestående död
och att en svår dom förestår honom,
om han icke skyndsamt omvänder sig till Gud.
Gud vill, att syndare både i tid och otid skola uppmanas
till bikt och allra mest på sitt yttersta, vilket visas genom
exemplet av en man, som levat sextio år utan bikt
och på slutet liksom av tvång förmåddes att bikta sig,
erhöll ånger och blev frälsad.
Genom bruden hotade och förebrådde Kristus
en abbedissa och jämförde henne med djävulens feta ko,
emedan hon hade sitt eget, högfärdigt använde vekliga
och konstfulla kläder och frossade i mat och dryck,
sålunda givande systrarna ett fördärvligt exempel.
Bland nunnor visade sig en neger, klädd i nunnedräkt.
Kristus förklarar detta och säger, att denne är
vinningslystnadens djävul, som under kärlekens täckmantel
förmådde nunnorna att samla rikedomar,
för att de därigenom skulle kunna giva
rika allmosor åt andra, vilket Kristus här
skarpt ogillar och klandrar.
Kristus uppmuntrar bruden och säger,
att hon icke må frukta, att de av Gudi uppenbarade ord,
som innehållas i dessa böcker, kunna vederläggas,
ehuru de skola uppmjukas, trampas och pressas
liksom olja, på det att Guds heder därigenom
må förökas och hans tålamod bliva känt.
Kristus befaller bruden, att hon må skriva det,
som hon hör av honom i anden, och sända det till folken,
på det att dessa må inse sin otacksamhet och Guds tålamod.
Kristus förmanar en sjuk kvinna, att hon må vara
ståndaktig och tålig, ty sjukdomen sändes henne
för hennes själs nyttas skull. Och han förklarar,
att avlaterna i Roms kyrkor äro större inför Gud
och nyttigare för själarna än vad människorna tro.
Huru den helige Nikolaus visade sig för bruden
vid sin grav i Bari, smord med olja,
och förklarade för henne om den olja,
som flödar från hans kropp, och andra ting om sina dygder,
medan han levde, och Guds överflödande godhet
mot sina utvalda.
Huru den heliga Anna uppenbarar sig för bruden
och lär henne en särskild bön till hennes heder,
en bön för att av Gud utverka avkomma åt gifta kvinnor.
Guds moder uppmuntrar bruden att besöka
Roms helgedomar och säger, att där finnes mera avlat
att vinna än människor kunna föreställa sig, avlat,
som helgonen utverkat genom sina böner
och sitt eget blod.
En man, som uppger sig ha lämnat världen
och vilja tjäna Gud, frågar bruden till råds
i vilken levnadsställning han bör tjäna Gud.
Kristus säger henne, att denne man ännu ej överskridit Jordan,
d. v. s. ännu icke fullkomligt försmått världen
och sin egen vilja, och fördenskull icke får höra
Guds viljas hemliga svar.
Kristus säger till bruden, att liksom örnen från höjden
vakar över sina ungar och skyndar till deras hjälp i nöd och fara,
så sörjer även han för sina vänner i kroppens och själens nödläge.
Han befaller även bruden att besöka den helige Andreas' kropp.
Herren prisar denne och lovar barmhärtighet och nåd åt dem,
som besöka honom.
När bruden bad vid den helige Stefanus' grav i Rom,
uppenbarade sig denne för henne och berättade henne
något om sitt liv, sina dygder och sitt lidande
samt erbjöd sig att av Gud utverka nåd åt henne,
i det han förutsade henne,
att hon skulle komma ända till Jerusalem.
Guds moder förebrår en andlig och uppmanar honom,
att han ej må förtrösta på någon av sina dygder
utan taga sig till vara för mångordigt tal,
ysterhet och lättfärdiga seder. Vidare säger hon,
att det är välbehagligare för Gud, om en man lever rättfärdigt
i världen av sitt arbete än lever som en eremit
eller munk utan Gudskärlek.
Kristi brud hörde i anden, vad de sju tordönen beteckna
och varför det befalldes Johannes att blott teckenvis
antyda det och icke skriva det, samt att många,
medan de ännu voro kvar i livet, skulle få se
så svåra tordön komma i Kyrkan,
att många skulle önska sig döden.
Att lydnad är förmer än jungfrulighet och leder till äran.
Maria berättar för bruden, att hon omsorgsfullt
bevarade Kristi förhud och överlämnade den
åt evangelisten Johannes att bevaras jämte Kristi blod,
som stannat kvar i Kristi sår.
Huru bruden såg Alvastrabrödernas belägenhet,
och huru det gick, såsom det visats för bruden.
Den Helige Ande säger till den försumliga bruden
att mottaga avlösning för sina synder
och att föraktet gör en förlåtlig synd till dödssynd.
Den goda viljan är tillräcklig för den ångerfulle,
om han icke kan få biktfader. Den gagnade rövaren på korset
och öppnade himmelen för honom. Den onda viljan däremot
för människan till helvetet, och Lucifer blev ond
genom sin onda vilja.
Enfalden hos den man, som knappt kan sitt Pater Noster,
behagar Gud mer än de högmodigas klokskap och lärda ovishet,
och genom sin kärlek iakttager han buden,
de evangeliska råden, alla föreskrifter och lagarna.
Den ärorika Jungfru Maria beskär hjälp,
även när hon åkallas av de uslaste syndare,
vilket kommer till synes, då en viss syndares själ
får bli gäst vid denna jungfrus mildhets bord.
Guds Son råder Katarina,
den heliga Birgittas dotter,
som vill återvända till fäderneslandet,
att stanna kvar hos modern,
eftersom hennes man inom kort skall dö.
Äktenskapets allmänna stånd behagar Gud,
änkeståndet finner nåd,
men jungfruligheten är fullkomligast.
Kärleken jämföres med ett träd,
varifrån alla dygder gå ut;
bland dessa är lydnaden den förnämsta.
Kristus visar, att lydnaden är den dygd,
varigenom allt ofullkomligt fullkomnas
och utan vilken oklokhet uppstår i sinnets ingivelser,
varav följer fromhetens förminskande
och ofta själens och kroppens bedrövelse.
Kristus visar genom sitt föredöme,
att Guds vänner böra avpassa sina åtbörder,
så att icke deras böners arbete länder dem till mindre berömmelse.