"Hur skall ni kunna tro, ni som vill bli ärade av varandra

och inte söker äran hos den ende Guden?" Joh. 5:44

 

Heliga Birgittas Uppenbarelser

 

Köp Heliga Birgittas Uppenbarelser på Lulu (740 Sidor)

 

Vill du börja läsa klickar du här

 

Innehållsöversikt Bok 6

 

 

Översikt

 

KAPITEL 1

Guds moder talar till bruden och berättar

om Kristi skönhet och huru ofta judarna,

då de ledo av något hjärtekval, gingo för att skåda hans anlete,

varvid de tröstades.

 

KAPITEL 2

Kristus talar till bruden om en man,

som levat illa men som på dödsbädden var villig att bättra sig,

ifall han finge leva, och säger, att denne för sin goda viljas skull

icke skall dömas till den eviga pinan,

blott till en förfärlig skärseld.

 

KAPITEL 3

Huru bruden såg en djävul med skam

fly från en fromt bedjande man,

vilken han länge ansatt med svåra frestelser,

och huru en god ängel förklarar synen för bruden.

 

KAPITEL 4

Kristus säger till bruden, att varje dygdig och vis man

modigt må förkunna orden och den Guds nåd,

som innehålles i dessa böcker, såväl för dem som vilja höra

som för dem som icke vilja höra, såväl för fattig som för rik,

och att han för detta skall få Gud själv till evig lön.

 

KAPITEL 5

Kristus hotar strängt de hycklande

och övermodiga renlevnadsmännen, som begabba

de flärdlösas och oskyldigas enfald och ansätta dem

med sina smädelsers och sina onda gärningars horn.

Han uppmanar dem likväl milt, att de snabbt må omvända sig

till ett dygdigt liv, ty annars skola de straffas hårt.

 

KAPITEL 6

Kristus förebrår milt bruden för någon otålighet,

som hon ådagalagt, och lär henne att icke mera vredgas

och att icke svara dem, som reta henne,

förrän hennes själs upprördhet stillats och hon ser,

att hon kan gagna något med sina ord.

 

KAPITEL 7

Kristus befaller genom bruden en from diakon,

att han med iver och mod må predika Guds ord

för sina ämbetsbröder och andra syndare,

undervisa de okunniga, näpsa de tygellösa och t.o.m.

våga livet för andra själars frälsning.

 

KAPITEL 8

Kristus ger sin räddhågade brud mod att frimodigt

tadla några munkar, hos vilka hon gästar

och som leva i svåra synder, och han säger,

att hennes tadlande ord icke skola räknas henne till synd

utan till förtjänst, även om man förargas och förhärdas därav.

 

KAPITEL 9

Kristus yppar för bruden, hur avskyvärd inför Gud

den präst är, som firar mässan i dödssyndens tillstånd,

och hur djävlar omgiva honom vid mässfirandet

och vilket svårt straff han skall få,

om han icke omvänder sig.

 

KAPITEL 10

Guds moder berättar för bruden om sin värdighet

och om de välgärningar, som alla mottaga av henne.

Hon säger henne även, huru och genom vilka böner

en viss avliden ståthållares själ, för vilken bruden beder,

skall kunna befrias ur den rysliga skärselden;

alltsammans en mycket vacker lärdom.

 

KAPITEL 11

Guds moder uppmanar bruden att alltid tänka på

Kristi bittra lidande, ty i hans lidandes stund kände allt bedrövelse:

hans gudom och mandom, hans moder, änglarna, alla elementer,

alla de levandes och hädangångnas själar, ja t.o.m. djävlarna.

 

KAPITEL 12

Guds moder säger, att hon är lik en bikupa,

emedan ett välsignat bi, nämligen Guds Son,

fyllde henne med den sötaste honung när han

nedsteg i hennes sköte, och detta så rikligt,

att varje besk smak borttogs från oss genom denna sötma.

 

KAPITEL 13

Kristus uppmanar sin brud att inrätta

all sin tid efter Guds vilja och att icke göra någonting

utom det som hon tror behagar Gud, att alltid vara villig

att stå i Guds tjänst och beständigt höja sinnet

till det himmelska samt så möda sin kropp i denna världen,

att den må kunna uppstå till den kommande äran.

 

KAPITEL 14

Kristus förklarar för bruden, huru han genom en ängel

låtit henne fostras på barns vis i det andliga livet

och i dygderna, och han anförtror henne ånyo åt ängeln.

Han berättar även, hur han med heligt svek fört henne

från världen till vilans hamn, och befaller,

att hon må yppa alla frestelser för sina andliga fäder,

samt utlovar henne ett fullkomligt slut.

 

KAPITEL 15

Kristus säger till bruden, att de prelater och boklärda,

som skryta med sitt vetande, göra sig rika

och föra ett dåligt liv, äro att likna vid skökor och vindrinkare,

eftersom de kasta sig själva och andra i synder,

ehuru de borde vara mer dygdiga än andra.

Han skyndar dock barmhärtigt emot envar, som omvänder sig;

likt en fader, som återfått sin son.

 

KAPITEL 16

Ett helgon säger till bruden, att även om människan

doge varenda dag för Guds skull, så kunde hon icke tillfyllest

tacka Gud för den eviga äran. Helgonet berättar även

om de förfärliga plågor, som en avliden kvinna lider

i alla lemmar för de köttsliga njutningars skull,

vari hon levat.

 

KAPITEL 17

Guds moder lär bruden, hur hon skall stå emot

och besvara djävulens frestelser till lystnad,

världslig vänskap och kättja, och säger, att om den själ,

som genom kärleken är förenad med Gud,

oroas av olika slags tankar men dock står emot dem,

skall det icke tillräknas henne som synd

utan lända henne till förtjänst och belöning.

 

KAPITEL 18

Kristus säger till bruden, att de munkar

och andra andlige, som mottaga den Helige Andes tröst

men icke tacka Gud utan ringakta nåden

eller yvas över den, finna förnöjelse i världen

och känna leda vid det andliga livet, äro att likna vid en

otacksam fattig man, som törstar men sedan han smakat drycken

smädligen kastar den i ögonen på givaren.

 

KAPITEL 19

Kristus klagar över de människor,

som förnöjas i timliga njutningar och förakta

den kommande härligheten och välgärningarna av hans lidande.

Deras tal liknas vid ljudet av en pipa och av sammanslagna stenar.

Sådana människor skola fördömas, och då skola de få se

Guds härlighet i, ovanför, nedanför och utanför himlen

och på varje plats, till sin skam och blygsel.

 

KAPITEL 20

Barmhärtighetens moder säger, att den människa,

som har ånger och vilja att bättra sig men likväl

är kall i fromhet och i gudlig kärlek, av Gud må utverka

den gudomliga eldens gnista genom flitigt betraktande

av Kristi lidande; därigenom skall själen värmas

med gudomlig värme, och den skall ammas

av jungfruns bröst, d. v. s. av den genom fruktan och lydnaden

för Gud förlänade kraften.

 

KAPITEL 21

Jungfru Maria beder för en avliden, som vördat henne.

Kristus säger henne, att de stiftelser,

som hans efterkommande göra för hans själ,

föga gagna honom, emedan de snarare göra dem

av högfärd och för världslig heders skull

än av from kärlek till Gud; dock skall hans pina lättas

för Jungfruns böners skull.

 

KAPITEL 22

Kristus tager på sin moders förböner

barmhärtigt emot en biskop, naken på goda gärningar

men nyligen omvänd till ånger och till föresats

att föra ett heligt liv; han ikläder honom barmhärtighet

och gudomlig sötma samt undervisar honom

hur han ödmjukt skall leva utan vinningslystnad

och hur han med barmhärtighet och rättvisa

må näpsa sina underordnade, när de fela.

 

KAPITEL 23

Jungfru Maria uppenbarar sig för bruden,

som beder för en hög herre, och hon liknar honom vid en rövare.

Kristus berättar för henne om hans svåra synder,

och dock bevisar han honom, för hennes böners skull,

tre nådegåvor. Han ger honom nämligen en andlig läromästare,

insikt om det svåra eviga straffet och det rätta hoppet

om barmhärtighet jämte klok fruktan.

 

KAPITEL 24

Kristus säger, att om den ovannämnde rövaren

vill taga altarets sakrament, så må han dessförinnan

hava förkrosselse över de begångna synderna

och vilja att bättra sig och att icke mera synda

utan förbliva i det goda. Han visar även andra botemedel,

genom vilka denne kan försona sig med Gud,

änglarna, helgonen och nästan, och säger,

att han skall straffas hårt, om han icke gör så.

 

KAPITEL 25

Tre år efter det att bruden haft denna uppenbarelse

säger Kristus henne, att om icke nämnde rövare

skyndsamt bättrar sig, skall han snart

såsom den uslaste rövare ådömas ett förfärligt straff

beträffande sin avkomma och sitt gods

och även sin själ. Detta gick också i uppfyllelse,

ty han ville icke bättra sig.

 

KAPITEL 26

Bruden beder för en konung, och Kristus säger henne,

att denne må arbeta på att i sitt rike,

på råd av rättfärdiga och visa andliga män,

återuppbygga Jerusalem, d. v. s. Kyrkans

och den katolska trons, murar, vilka nu så att säga

rasat andligen; murarna beteckna härvidlag

de kristnas gemenskap och tempelkärilen

prästerna och munkarna.

 

KAPITEL 27

Kristus förbjuder bruden att höra nytt

om de världsligas gärningar och de förnämas strider

men säger, att hon må betrakta Guds verk,

vilka äro häpnadsväckande och underbara.

Han förebrår även dem, som endast syfta till rikedomar,

ära och njutningar, och säger, att de aldrig skola ingå i det land,

som flyter av mjölk och honung, d. v. s. i den himmelska äran,

om de icke omvända sig och leva rättfärdigt enligt sin ställning;

däremot skola de rättfärdiga ingå och jubla.

 

KAPITEL 28

En avlidens själ fördömes av Kristus

för sina svåra synder och för att hon icke sörjt över

Kristi sår och pina. Denna själ liknas vid ett

dödfött foster och jämföres med dem,

som illvilligt följde Kristus vid hans predikan,

och med dem, som korsfäste honom och bevakade hans grav.

 

KAPITEL 29

Bruden befalles att oftare anamma Kristi lekamen,

vilken betecknas med det manna, som på fädernas tid

regnade i öknen, och med änkans mjöl, som livnärde profeten.

Kristus talar även om de stora dygder och nådegåvor,

vilka genom denna kommunion komma

den fromt mottagande själen till del.

 

KAPITEL 30

Kristus befaller bruden, att hon helt skall dana

sin vilja efter Guds vilja såväl i medgång som i motgång.

Viljan jämföres med roten av ett träd;

om den är god, så är trädet gott, och då bär själen god frukt.

Men om den är ostadig, då gnages den av mullvaden,

d. v. s. av djävulen, och själen blir fylld av motgångarnas vind

eller torkar bort i solens glöd,

d. v. s. i den fåfänga kärleken till världen.

 

KAPITEL 31

Bruden såg inför den gudomliga domstolen

en djävul och en själ i ryslig djurskepnad.

Denna själ fördömdes, emedan hon ständigt hållit fast

vid det onda och icke ångrat sig på slutet. Och det beskrives,

hur kärleksfull och mild Kristus är emot de goda

och hur sträng emot de onda,

och hur en annan själ steg upp som den klaraste stjärna.

 

KAPITEL 32

Kristi ord till bruden om hur föräldrar undervisa sina barn

i världsliga seder och lära dem förvärva äreställen

och världslig berömmelse med övermod;

sådana betecknar han på ett anmärkningsvärt sätt med ormar,

som fostra sina ungar och lära dem

att stinga med den giftiga gadden.

 

KAPITEL 33

Gud Fader säger till Sonen, att denne är lik en brudgum,

som älskade sin brud så mycket,

att han lät korsfästa sig för hennes skull, men att denna älskade

en horkarl och dödade brudgummen. Han förklarar,

att bruden betecknar själen, brudgemaket Kyrkan,

brudgemakets dörrar viljan och horkarlen kroppens lusta.

Och han förutsäger den brud,

som i framtiden skall trolovas med Kristus.

 

KAPITEL 34

Guds moder förklarar i en liknelse för bruden,

hur hon själv av sin Son utverkat denna

himmelska boks ord på ödmjuk begäran av världens alla utvalda;

ord, som utlova fördömelse åt de högmodiga

och barmhärtighet åt de ödmjuka. Där finnas även ord,

varigenom vissa personer få makt att utdriva onda andar

och sämja dem som äro oeniga,

framför allt Frankrikes och Englands konungar.

 

KAPITEL 35

Kristus yppar för bruden, hur en from munks själ

renades i livstiden genom kroppslig sjukdom.

(Hans ära visades före hans död i en stjärnas gestalt.)

En annan munks själ, redan fördömd,

blev begärd av nio djävlar inför djävlarnas hövding.

Och här angives skälet till att dåliga munkar uthärdas av Gud.

 

KAPITEL 36

Kristus uppenbarar för bruden, hur den Helige Ande,

för de tre goda tings skull som voro i apostlarnas

tomma och rena hjärtan, på trefaldigt sätt

blev skickad till dem, och hur den Helige Ande

icke går in hos de människor, som äro fulla av vinningslystnad,

kättja och övermod. Och huru Kristus vill,

att hans vin, d. v. s. hans i denna bok upptecknade ord,

först skall smakas av hans vänner,

vilka sedan skola förkunna dem för andra.

 

KAPITEL 37

Jungfrun beskriver för bruden,

huru hon hälsas av fyra slags människor,

nämligen av sina sanna vänner av kärlek,

av andra på grund av fruktan för straff,

av andra för att de måtte vinna rikedomar och av andra,

nämligen hycklare, på grund av förmäten förtröstan på förlåtelse;

människorna av de båda första slagen skola belönas andligen,

människorna av det tredje slaget timligen,

medan de sistnämnda äro avskyvärda.

 

KAPITEL 38

Kristus säger till bruden, att det finns två andar,

en god och en ond; den Helige Andes tecken äro

sinnets ljuvlighet och ära, medan den onde andens tecken äro

sinnets ängslan och oro, härrörande av girighet eller vrede.

 

KAPITEL 39

Bruden såg, hur en djävul inför

den gudomliga domstolen framlade sju böcker

emot en avliden riddares själ, och hur en god ängel framlade

en bok för henne. Denna själ blev icke evigt fördömd,

ty hon hade (vilket djävulen icke visste om)

på sistone ångrat sig i sina inre tankar. För sina synder

dömdes hon dock att ända till domedagen utstå nio straff i skärselden,

ty så länge hade hon önskat att leva kroppsligen.

Kristus yppar emellertid tre botemedel, genom vilka hon

dessförinnan kan befrias, och på den heliga Jungfruns

och helgonens böner efterskänkas henne genast tre av nämnda straff.

Den goda ängelns bön för henne höres icke genast,

utan Kristus uppskjuter detta och tager det under övervägande.

 

KAPITEL 40

Fyra år efter det att bruden haft nämnda vision,

varest en själ dömdes till skärselden ända till domedagen,

såg hon samma själ likasom halvklädd framföras

inför den gudomliga domstolen av en ängel.

Ängeln och hela den himmelska härskaran

bådo Herren om nåd för denna själ, och Kristus befriade

henne helt från straff samt sände henne

såsom en strålande stjärna till härligheten

för änglarnas och helgonens böners och de levande

vännernas tårars och förböners skull.

 

KAPITEL 41

Kristus förebrår en konung och världsliga människor,

som icke tillskriva Gud sina segrar över fienderna

utan sin egen duglighet, sin stora krigshär och sin kroppsstyrka.

Han säger, att de må draga ut i kriget såsom David emot jätten,

i det de sätta sin förhoppning på Gud men dock

göra bruk av sin mänskliga klokhet,

ty lätt segrar den, som har Gud till hjälpare.

 

KAPITEL 42

Guds moder berömmer sig för den omsorg

hon hade om att täckas Gud och säger,

att hon ej berömmer sig för att söka sitt eget lov

utan för att Gud därigenom måtte lovas och hedras.

Hon beder Sonen, att han måtte skänka bruden

dygdernas himmelska kläder, sin lekamens heliga kost

och den mera glödande anden. Sonen beviljar detta,

om bruden blott först tillägnar sig ödmjukhet,

fruktan samt tacksamhet.

 

KAPITEL 43

Bruden oroas, emedan hon icke tåligt och glatt lyder

sin andlige fader. Kristus säger henne,

att om hon har föresats till fullkomlig lydnad,

ehuru viljan stundom spjärnar emot, vinner hon dock

på detta sätt lydnadens förtjänst och sina forna synders rening.

Herren talar här även om den andliga stridens vapen,

nämligen de dygder, med vilka de rättfärdiga strida och segra

men vilka de orättfärdiga bortkasta för att så besegras.

 

KAPITEL 44

Kristus säger till sin brud,

att han är lik en glasmästare, som,

ehuru många käril gå sönder, icke upphör att förfärdiga nya,

nämligen själar, förrän den himmelska änglakören är fulltalig,

och att han är lik ett bi,

emedan han väljer sig en ny ört, d. v. s. omvänder hedningarna,

varav han skall hämta en riklig sötma,

d. v. s. många själar till att fylla himmelrikets bikupa.

 

KAPITEL 45

Kristus säger till modern att de människor,

som äro blinda på sin själs ögon, kunna återvinna synen,

så att de kunna se Gud och älska honom över allting,

och detta genom tre ting, nämligen genom betraktandet

av den timliga rättvisan och genom hans godhet

(d. v. s. genom de skapade tingens skönhet),

hans allmakt och vishet. Alla, som tro att det goda eller onda

härrör från slumpen eller stjärnornas gång, misstaga sig.

 

KAPITEL 46

När bruden ber Jungfrun, att denna åt henne

måtte utverka en fullkomlig kärlek till Gud, svarar Jungfrun,

att hon för att uppnå detta må följa sex evangeliska ord,

som innehållas här. Och Jungfrun förklarar skönt

detta ordet för henne: »Gå och sälj allt vad du äger

och giv det åt de fattiga», samt detta:

»Haven icke bekymmer för morgondagen», etc.

Och hon säger, att för den, som fromt arbetar i bön och läsning,

kan det vara tillåtet att tigga för sitt livs uppehälle.

 

KAPITEL 47

Guds moder säger, att om en människa,

som talar Guds ord, skymfas och får stå med skammen

fördenskull men bär det med tålamod, så skall den

människans själ färgas skönt; den, som mödar sin kropp

till Guds heder, hans själ skall röna gudomlig sötma

och prydas, och den, som smädas och icke hatar den smädande,

hans själ skall prydas med dyrbara, Gudi behagliga kläder.

Guds vänner må alltså anstränga sig att rädda syndarnas själar,

vilka ligga nedtryckta under syndernas berg i stor fara.

 

KAPITEL 48

Kristus jämför sig med en läkare och örtblandare,

som tillagar en hälsosam och ljuvlig dryck,

och säger sig vara beredd att giva den gudomliga sötmans dryck

åt alla som åstunda den med kärlek; de, som äro friska till anden,

skola smaka den och finna behag i den, medan de,

som äro andligen sjuka, icke finna glädje i att smaka Guds Ande.

 

KAPITEL 49

Guds moder intygar,

att hon på den gudomliga lydnadens bud

blev avlad av sina föräldrar utan arvsyndens fläck.

 

KAPITEL 50

Jungfrun säger till bruden, att ingenting behagar Gud

så mycket som att han älskas innerligt av människan,

och hon visar detta genom en liknelse om en hednisk kvinna,

vilken erhöll nåd på grund av den stora kärlek

hon hyste till Skaparen.

 

KAPITEL 51

En nyttig andlig lärdom, huru människan må

svara själens tre fiender, nämligen djävulen,

som frestar genom högmod och vinningslystnad;

vänner och tjänare, som råda att människan icke må vara

alltför rättfärdig och ödmjuk; samt avundsmän,

som önska människan skam och fördärv och ett kort liv.

 

KAPITEL 52

Bruden förundrar sig och förklarar sig inför Kristus

vara ovärdig den nåd som förunnats henne,

nämligen att andligen se och höra det som tilldrager sig

i himmel, skärseld och helvete. Detta utredes vackert

av Kristus och hans moder i början och i slutet av kapitlet.

Det visas henne även ett exempel om tre kvinnor,

av vilka hon såg den ena rysligt lida i helvetet

och den andra i skärselden och vilka gåvo sina döttrar

lärdomar och föredöme att leva högfärdigt och besynnerligt,

med den påföljd, att döttrarna, som efterliknade dem,

fingo ett förfärligt straff.

 

KAPITEL 53

Kristus förebrår de förmän, som högmodas

över sin överordnade ställning, och säger,

att de inför sina underordnade må visa sig

ödmjuka och dygdiga i liv och seder samt dugliga

i rättvisa och opartiskhet, i det de mäta sig i sig själva,

så att de icke förhäva sig, samt att de genom sina egna brister

må lära sig att ha misskund med sina underordnades,

efter förebild av Kristus, som ville göra och lida

innan han lärde och som ville tjäna i stället för betjänas.

De må även samvetsgrant rätta sina underordnade,

så att de icke fördömas såsom prästen Eli.

 

KAPITEL 54

Kristus säger, att denna värld före hans ankomst

var såsom en öken, där det fanns en grumlig brunn,

nämligen världskärleken, till vilken syndernas sju vägar

ledde hedningarna och judarna såsom blinda, men att han

efter att ha tagit mandom upplyste världen

och visade vägarna till himmelen; dessa äro nu förstörda,

och därför skall han nu skicka dessa sina ord

i denna bok till världen, och de, som mottaga dem

och iakttaga dem i sin gärning, skola frälsas.

 

KAPITEL 55

Guds moder säger, att den stund,

då hon avlades av sina föräldrar,

med rätta må kallas en gyllene stund,

ty de kommo samman mera av lydnad mot Gud än av sin egen vilja,

och Guds kärlek verkade där mera än köttets lust,

men Gud ville, att sättet för denna avlelse

icke genast skulle vara bekant för alla,

förrän sanningen skulle stråla fram i föreskriven tid.

 

KAPITEL 56

Jungfru Maria berättar, huru hennes födelse

skedde genom den vanliga porten och blev upphovet

till sanna fröjder, emedan då den kvist framgick,

varuppå den för alla folk åtråvärda blomman spirade fram,

samt hur vid denna födelse djävlarna larmade,

de rättfärdiga fröjdades och änglarna gladdes.

Och hon klagar över de kvinnor,

som icke fromt giva akt på detta.

 

KAPITEL 57

På kyndelsmässodagen talar Jungfru Maria

till bruden och säger, att hon icke behövde renas,

emedan hon var ren och utan fläck, men att hon,

på det att profetiorna måtte uppfyllas, ville leva i lagen

och enligt lagen, för att icke låta någon särskild utmärkthet

hos sig komma till synes utan leva i ödmjukhet.

Hon säger även att det svärd, varom Simeon talade,

genomborrade hennes själ med sex smärtor under hennes levnad.

 

KAPITEL 58

Maria säger till bruden,

att en icke ringa sorg vederfors henne jämte de övriga,

när hon av fruktan flydde med sin Son till Egypten och hörde,

att Herodes förföljde Sonen och att de menlösa barnen dräptes.

Och hon berättar skönt,

vad Sonen gjorde i sin barndom och ungdom

ända fram till tiden för hans förkunnelse och lidande.

 

KAPITEL 59

Jungfrun berättar för bruden,

vad hon kände omedelbart efter Sonens avlelse

och vad hon och Elisabet kände,

när de omfamnade varandra och fromt bodde tillsammans,

samt huru ängeln sedan tröstade henne, när hon fruktade,

och undervisade Josef, som förundrade sig.

Hon berättar om den högtheliga livsvandel,

som hon och Josef förde,

och många märkliga dygder hos Josef.

 

KAPITEL 60

Guds moder säger till bruden,

att Hieronymus icke tvivlade angående hennes kropps

upptagelse i himmelen, men emedan Gud icke klart

uppenbarat denna sanning, ville han hellre fromt tro

än fastställa det som icke visats, varför han skrev

i sitt brev att han icke kände till saken. Och Jungfrun tillägger här

något till Hieronymus' beröm.

 

KAPITEL 61

Guds moder säger till bruden,

att hon efter sin Sons himmelsfärd länge levde i världen

med mycken smärta, i det hon besökte de platser,

där han lidit och visat sina undergärningar, vilket tillstaddes av Gud,

på det att många måtte omvändas genom hennes levnads

och dygders föredöme, apostlarna styrkas och hennes egen krona ökas.

Hon yppar även orsaken till att hennes upptagelse

då icke var känd för många.

 

KAPITEL 62

Himladrottningen berättar för bruden,

huru ängeln förkunnade henne den stund,

då hon skulle lämna denna världen och kroppsligen

upptagas i himmelen, och Jungfrun berättar även sättet

för sin hädanfärd och den betraktelse, som hennes själ

hängav sig åt i hädanfärdens stund, och några underverk

som då hände och hur hon kroppsligen

blev upptagen i himmelen.

 

KAPITEL 63

Kristus giver bruden de ord, som här innehållas,

och bjuder, att de må skickas till påve Klemens,

på det att han må stifta fred mellan Frankrikes och Englands konungar

samt komma till Italien och förkunna jubelåret.

Kristus förebrår honom även för vissa svåra synder

och försummelser och för hans forna oordnade liv

samt hotar honom med sin rättvisa dom,

om han ej bättrar sig.

 

KAPITEL 64

Kristus hotar här strängt några, som,

förgätande sina forna synder och Guds väg,

leva i glad trygghet; han säger dock,

att de skola röna barmhärtighet av honom,

ifall de bättra sig.

 

KAPITEL 65

Kristus ger här sin brud en beaktansvärd lärdom

om de aktiva och kontemplativa levnadssätten,

här betecknade med namnen Marta och Maria.

Han visar, hur människan skall börja och göra framsteg

i det andliga livet och dygderna för att nå upp till den

högsta graden av fullkomlig kärlek till Gud och nästan.

Och först talas om deras gärningar,

som föra Marias liv.

 

KAPITEL 66

Kristus visar bruden, att själen är Guds hustru

och att hennes hus är kroppen. De fem sinnena skildras

såsom hennes tjänare och fem av hennes dygder

såsom hennes tjänarinnor. Herren säger även,

hur en god själ bör vara och vilka prydnader hon bör hava.

Han visar ock, för vilka synder en avliden mans själ

dömdes till skärselden, och för ett visst helgons förböners skull

säger han, genom vilka bönetjänster själen

kan befrias från plågorna.

 

KAPITEL 67

Kristus säger till bruden, att denna värld är lik ett skepp,

som har tre delar, nämligen förstäven, mitten och aktern;

världen genomlöper nämligen tre åldrar,

och i slutet av den tredje åldern, vari vi nu befinna oss,

skall den fruktansvärde Antikrist födas av en

förbannad kvinna och en förbannad man.

 

KAPITEL 68

När bruden hyser tvivel,

huruvida en viss munk är bedragen,

när han säger sig se himmelska syner, svarar Kristus henne,

att han är bedragen av djävulen under skepnad av en ljusets ängel,

vilket Kristus bevisar genom hans böcker,

som äro fyllda av ärelystnad och självberöm.

Kristus befaller även, att han må förmanas att bättra sig,

ty annars skall han skyndsamt och ömkligen dö.

- Detta hände dock tyvärr.

 

KAPITEL 69

Kristus säger till bruden,

att en viss broder var bedragen genom en skenbar dygd;

han åt nämligen intet under fyrtiodagarsfastan

och övade andra okloka avhållsamheter,

troende sig kunna vinna himmelriket därigenom,

ehuru vi icke böra förtrösta på våra goda gärningar

utan anse dem för intet, hur stora de än månde vara

(de äro dock nödvändiga), och ödmjukt hoppas

på Guds barmhärtighet allena.

 

KAPITEL 70

Kristus åskådliggör för bruden den förfärliga

fördömelsens dom han fäller över en avliden kardinals själ,

emedan denne levat i ondska och överdådiga njutningar,

och han hotar med sin stränga rättvisa fruktansvärt

de prelater och präster, som orättmätigt föröda

de kyrkliga gods, vilka avlidna troende donerat,

varjämte han lovar dessa välgörare den bästa lön i den eviga äran.

 

KAPITEL 71

Under jubelåret befaller Kristus genom bruden en biktfader,

att han utan vidare skall avlösa alla, som bikta för honom,

utom när det gäller Kyrkans offentliga straffdomar.

 

KAPITEL 72

Kristus föreskriver, att det må ordnas så,

att inga penningar mottagas för syndernas avlösning

och att sockenpräster kunna ge avlösning

från alla hemliga synder, så att icke syndarna,

hellre än att utan avlösning skickas till högre kyrkliga ämbetsmän,

på grund av blygselns fruktan förhärdas i sina dödssynder

och till sin egen fördömelse dö i dem.

 

KAPITEL 73

Kristus talar om en påvlig penitentiarie i Rom,

som, ehuru lastbar, dock ger dem, som bikta sig för honom,

en avlösning, som är giltig inför Gud;

och han förutsäger hans plötsliga död.

 

KAPITEL 74

Bruden har en syn, vari hon från Änglaborgen

och ända till Sankt Peters kyrka i Rom ser många bostadshus

omgivna av en mur, och Kristus förklarar synen, sägande,

att den helige påve, som andligen och brinnande älskar Kyrkan,

skall bo där med sina kardinaler och rådgivare.

 

KAPITEL 75

Kristus befaller genom bruden en from magister i teologi,

att han ivrigt, såväl lägligt som olägligt, må predika,

att de renade själarna skola se Guds anlete,

och han säger även, att de, som alltid vilja leva och alltid synda,

skola pinas i helvetet för evigt.

 

KAPITEL 76

Kristus näpser bruden genom hennes tillhörigheters brand

och säger, att den, som icke dygdigt rättar sitt tjänstefolk,

skall drabbas av Guds stränga dom, och han straffar förfärligt

en man, som trodde att allt berodde av en slump och lycka

och använde besvärjelser vid fiskafänget.

 

KAPITEL 77

Kristus förebrår en munk, som disputerar om

hedningarnas frälsning, och säger, att de, som levat väl

och arbetat för att kunna kallas till den himmelska ärans vingård

men icke kunnat bliva kristna, efter sin död skola få tröst av Gud,

ehuru de icke skola inträda i äran.

 

KAPITEL 78

Genom de ord, som uppenbarats för bruden

och här nedtecknats, fördrevs från ett hus en djävul,

som gav svar och förutsade några framtida ting

för husets vidskepliga invånare; sedan de genom Guds

och ordens kraft omvänt sig,

vek djävulen skamsen från dem under högt rop.

 

KAPITEL 79

En man blev dömd till döden, emedan han,

trots att han icke var vigd till präst, förrättat mässor.

Kristus säger om honom, att på grund av hans straff och den ånger,

som han hade, skall hans själ undgå fördömelsen.

De mässor och andra sakrament som han meddelat

hava dock gagnat de troende, som mottagit dem,

på grund av den tro som de haft.

 

KAPITEL 80

Kristus talar till bruden om en kvinna,

som genom kättja rysligt plågas av en lystnadens djävul,

och säger, att hon skall befrias genom en ren bikt

och anammandet av Guds lekamen samt

genom Guds tjänares böner.

 

KAPITEL 81

Kristus giver här läkemedel,

genom vilka en treårig gosse,

som ansattes av djävulen, blev botad.

Även gossens moder, som frestades av en lystnadens djävul,

befriades från denna genom Kristi kraft

och kraften av nedan angivna ord.

 

KAPITEL 82

Kristus förebrår här strängt dem,

som sätta tro till spåkvinnor, vilka förutsäga det framtida,

ty detta verkar djävulen i sin sluga natur

med Guds tillåtelse för människornas

otros och lystnads skull.

 

KAPITEL 83

Kristus säger, att hednafolkens fromhet skall ökas mycket

och komma att överträffa de kristnas och att alla skola sjunga

'Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande'.

 

KAPITEL 84

Kristus förebrår dem, som tynga sig med mycket kläder

för kylans skull och yvas över sina sköna kläder

såsom påfågeln över sina fjädrar, och han säger,

att om de hade full förtröstan på honom,

så skulle han giva dem skönhet och värme

till kropp och själ.

 

KAPITEL 85

Kristus säger till bruden,

att de som veta med sig att de kvarhålla illa förvärvat gods,

icke skola ingå i vilan, förrän godset återställts

(som exempel härpå visas en själ, som länge varit i skärselden),

men att de, som göra det utan att veta om det,

icke skola straffas. Han förklarar även,

huruvida allmosor av illa förvärvat gods

komma givarna till gagn eller icke.

 

KAPITEL 86

Hur bruden såg eld strömma ned från himlen

över altaret och i prästens händer såg ett lamm

och i lammet Kristi lågande människoansikte

samt hörde detta mysteriums utläggning.

 

KAPITEL 87

När en bannlyst kom in i rummet,

kände bruden en fruktansvärd stank.

Kristus förklarar detta och säger,

att liksom denna stank var farlig för kroppen,

så är bannlysningen farlig för den bannlystes själ

och för dem som umgås med den bannlyste.

 

KAPITEL 88

Bruden är oviss om vad den förnimbara, sällsamma sprittning,

som hon känner i hjärtat, när något genom gudomligt ingjutande

skall uppenbaras för henne, har att betyda.

Guds moder förklarar mysteriets innebörd för henne

och tillkännager, att Gud och hon genom henne

vilja kungöra sin vilja för världen.

 

KAPITEL 89

Genom evangelisten Johannes försäkrar Kristus bruden,

att samme Johannes och icke någon annan

sammansatt Uppenbarelseboken genom den Helige Andes ingivelse

och att magister Mattias' utläggning över Bibeln

ingivits denne magister av samme Ande.

 

KAPITEL 90

När en klentrogen munk tvivlar och tvistar

angående den nåd att se himmelska ting, vilken för intet

givits bruden från ovan, tadlar Kristus honom

genom bruden för hans talträngdhet och fåfänga visdom

och slår honom med lamhetens sjukdom.

 

KAPITEL 91

Kristus befaller bruden att styrka sin kropp

med måttlig föda, så att icke själen,

på grund av kroppens brist, hindras i andliga ting.

 

KAPITEL 92

Kristus förebrår och hotar en munk,

som inför en konung och med stöd av Vitas Patrum påstått,

att bruden bedragit sig själv, och Herren säger,

att de fäder bedragit sig, vilka yvts över sin rättfärdighet,

hållit sig förmer än andra och icke velat

lyda ödmjuka människor.

 

KAPITEL 93

En anmärkningsvärd vision om en kvinna,

som Jungfru Maria och Petrus uppehöllo,

så att hon ej skulle falla, som på dessas råd

förändrade sitt liv och genom en särskild gudomlig nåd

råkade i en sjukdom, vari hon renades,

och därefter kom till himmelen.

 

KAPITEL 94

Guds moder yppar för bruden, var de själar,

som Kristus befriade ur dödsriket när han nedsteg dit,

voro till dess han uppsteg till himmelen och även var deras kroppar,

som jämte honom uppstodo i Jerusalem, stannade,

när han förde deras själar med sig till himmelen,

samt huru Herren vid sin uppståndelse visade sig

för sin moder tidigare än för andra. Och hon lär dottern,

hur denna skall motstå frestelserna.

 

KAPITEL 95

En rättvis ädling vägrade av gott uppsåt

att mottaga en hög värdighet i rikets styrelse.

Guds moder förebrådde honom genom bruden och bjöd,

att han skulle mottaga den samt städse hava sanningens ord

i munnen och rättvisans svärd i handen,

utan något anseende till personen.

 

KAPITEL 96

När klockorna brunnit upp i Sankt Peters kyrka i Rom,

säger Kristus till bruden, att hon ej bör förundra sig,

ty elementerna visa stundom tecken på kommande händelser,

och så visa dessa klockor en påves nära förestående död

och att en svår dom förestår honom,

om han icke skyndsamt omvänder sig till Gud.

 

KAPITEL 97

Gud vill, att syndare både i tid och otid skola uppmanas

till bikt och allra mest på sitt yttersta, vilket visas genom

exemplet av en man, som levat sextio år utan bikt

och på slutet liksom av tvång förmåddes att bikta sig,

erhöll ånger och blev frälsad.

 

KAPITEL 98

Genom bruden hotade och förebrådde Kristus

en abbedissa och jämförde henne med djävulens feta ko,

emedan hon hade sitt eget, högfärdigt använde vekliga

och konstfulla kläder och frossade i mat och dryck,

sålunda givande systrarna ett fördärvligt exempel.

 

KAPITEL 99

Bland nunnor visade sig en neger, klädd i nunnedräkt.

Kristus förklarar detta och säger, att denne är

vinningslystnadens djävul, som under kärlekens täckmantel

förmådde nunnorna att samla rikedomar,

för att de därigenom skulle kunna giva

rika allmosor åt andra, vilket Kristus här

skarpt ogillar och klandrar.

 

KAPITEL 100

Kristus uppmuntrar bruden och säger,

att hon icke må frukta, att de av Gudi uppenbarade ord,

som innehållas i dessa böcker, kunna vederläggas,

ehuru de skola uppmjukas, trampas och pressas

liksom olja, på det att Guds heder därigenom

må förökas och hans tålamod bliva känt.

 

KAPITEL 101

Kristus befaller bruden, att hon må skriva det,

som hon hör av honom i anden, och sända det till folken,

på det att dessa må inse sin otacksamhet och Guds tålamod.

 

KAPITEL 102

Kristus förmanar en sjuk kvinna, att hon må vara

ståndaktig och tålig, ty sjukdomen sändes henne

för hennes själs nyttas skull. Och han förklarar,

att avlaterna i Roms kyrkor äro större inför Gud

och nyttigare för själarna än vad människorna tro.

 

KAPITEL 103

Huru den helige Nikolaus visade sig för bruden

vid sin grav i Bari, smord med olja,

och förklarade för henne om den olja,

som flödar från hans kropp, och andra ting om sina dygder,

medan han levde, och Guds överflödande godhet

mot sina utvalda.

 

KAPITEL 104

Huru den heliga Anna uppenbarar sig för bruden

och lär henne en särskild bön till hennes heder,

en bön för att av Gud utverka avkomma åt gifta kvinnor.

 

KAPITEL 105

Guds moder uppmuntrar bruden att besöka

Roms helgedomar och säger, att där finnes mera avlat

att vinna än människor kunna föreställa sig, avlat,

som helgonen utverkat genom sina böner

och sitt eget blod.

 

KAPITEL 106

En man, som uppger sig ha lämnat världen

och vilja tjäna Gud, frågar bruden till råds

i vilken levnadsställning han bör tjäna Gud.

Kristus säger henne, att denne man ännu ej överskridit Jordan,

d. v. s. ännu icke fullkomligt försmått världen

och sin egen vilja, och fördenskull icke får höra

Guds viljas hemliga svar.

 

KAPITEL 107

Kristus säger till bruden, att liksom örnen från höjden

vakar över sina ungar och skyndar till deras hjälp i nöd och fara,

så sörjer även han för sina vänner i kroppens och själens nödläge.

Han befaller även bruden att besöka den helige Andreas' kropp.

Herren prisar denne och lovar barmhärtighet och nåd åt dem,

som besöka honom.

 

KAPITEL 108

När bruden bad vid den helige Stefanus' grav i Rom,

uppenbarade sig denne för henne och berättade henne

något om sitt liv, sina dygder och sitt lidande

samt erbjöd sig att av Gud utverka nåd åt henne,

i det han förutsade henne,

att hon skulle komma ända till Jerusalem.

 

KAPITEL 109

Guds moder förebrår en andlig och uppmanar honom,

att han ej må förtrösta på någon av sina dygder

utan taga sig till vara för mångordigt tal,

ysterhet och lättfärdiga seder. Vidare säger hon,

att det är välbehagligare för Gud, om en man lever rättfärdigt

i världen av sitt arbete än lever som en eremit

eller munk utan Gudskärlek.

 

KAPITEL 110

Kristi brud hörde i anden, vad de sju tordönen beteckna

och varför det befalldes Johannes att blott teckenvis

antyda det och icke skriva det, samt att många,

medan de ännu voro kvar i livet, skulle få se

så svåra tordön komma i Kyrkan,

att många skulle önska sig döden.

 

KAPITEL 111

Att lydnad är förmer än jungfrulighet och leder till äran.

 

KAPITEL 112

Maria berättar för bruden, att hon omsorgsfullt

bevarade Kristi förhud och överlämnade den

åt evangelisten Johannes att bevaras jämte Kristi blod,

som stannat kvar i Kristi sår.

 

KAPITEL 113

Huru bruden såg Alvastrabrödernas belägenhet,

och huru det gick, såsom det visats för bruden.

 

KAPITEL 114

Den Helige Ande säger till den försumliga bruden

att mottaga avlösning för sina synder

och att föraktet gör en förlåtlig synd till dödssynd.

 

KAPITEL 115

Den goda viljan är tillräcklig för den ångerfulle,

om han icke kan få biktfader. Den gagnade rövaren på korset

och öppnade himmelen för honom. Den onda viljan däremot

för människan till helvetet, och Lucifer blev ond

genom sin onda vilja.

 

KAPITEL 116

Enfalden hos den man, som knappt kan sitt Pater Noster,

behagar Gud mer än de högmodigas klokskap och lärda ovishet,

och genom sin kärlek iakttager han buden,

de evangeliska råden, alla föreskrifter och lagarna.

 

KAPITEL 117

Den ärorika Jungfru Maria beskär hjälp,

även när hon åkallas av de uslaste syndare,

vilket kommer till synes, då en viss syndares själ

får bli gäst vid denna jungfrus mildhets bord.

 

KAPITEL 118

Guds Son råder Katarina,

den heliga Birgittas dotter,

som vill återvända till fäderneslandet,

att stanna kvar hos modern,

eftersom hennes man inom kort skall dö.

 

KAPITEL 119

Äktenskapets allmänna stånd behagar Gud,

änkeståndet finner nåd,

men jungfruligheten är fullkomligast.

 

KAPITEL 120

Kärleken jämföres med ett träd,

varifrån alla dygder gå ut;

bland dessa är lydnaden den förnämsta.

 

KAPITEL 121

Kristus visar, att lydnaden är den dygd,

varigenom allt ofullkomligt fullkomnas

och utan vilken oklokhet uppstår i sinnets ingivelser,

varav följer fromhetens förminskande

och ofta själens och kroppens bedrövelse.

 

KAPITEL 122

Kristus visar genom sitt föredöme,

att Guds vänner böra avpassa sina åtbörder,

så att icke deras böners arbete länder dem till mindre berömmelse.