Jag är himladrottningen, Guds moder. Jag har sagt dig, att du bör hava ditt bröstsmycke på dig. Nu skall jag utförligare visa dig, att jag från början, när jag hörde och förstod att Gud fanns, ständigt och med fruktan bekymrade mig om min frälsning och mitt iakttagande av hans bud. Men när jag hörde mera om Gud, att han var min skapare och domare över alla mina handlingar, älskade jag honom innerligt, och i varje stund fruktade jag och aktade mig noga för att förtörna honom genom handling eller ord. Senare, när jag hörde att han givit lagen och budorden åt folket och gjort så stora underverk med dem, fattade jag ett fast beslut i min själ att icke älska något förutom honom, och världsliga ting blevo mig mycket bittra.

När jag sedan hörde, att han, densamme Guden, skulle återlösa världen och födas av en jungfru, greps jag av en sådan kärlek till honom, att jag icke tänkte på något annat än Gud och icke åstundade något annat än honom. Jag avlägsnade mig så mycket jag kunde från samtal och från föräldrars och vänners närvaro, och allt, som jag fick äga, gav jag bort till de fattiga och behöll endast en knapp föda och dräkt. Intet behagade mig förutom Gud.

Jag önskade alltid i mitt hjärta, att jag skulle få leva till tiden för hans födelse och kanske förtjäna bli Guds moders ovärdiga tjänarinna. Jag lovade även i mitt hjärta, att, om det vore honom välbehagligt, bevara min jungfrulighet och aldrig äga något i världen, men om Gud ville annorlunda, så skulle hans vilja ske och icke min, ty jag trodde, att han kunde allt och endast ville det som var nyttigt för mig. Därför antvardade jag all min vilja åt honom.

När den tid stundade, då jungfrurna enligt lagen skulle visas i Herrens tempel, var jag också bland dem, eftersom mina föräldrar lytt föreskriften, och jag tänkte inom mig, att för Gud var intet omöjligt, och eftersom han visste, att jag intet önskade, intet åstundade förutom honom, kunde han bevara mig jungfrulig, om det behagade honom; varom icke, skulle dock hans vilja ske. Efter att ha hört allt som befalldes i templet, återvände jag hem och brann nu mera än förr av kärlek till Gud och upptändes dagligen av nya heta kärleksbegär. Därför drog jag mig mera än vanligt tillbaka från alla och var allena dag och natt, storligen fruktande att min mun skulle tala eller örat höra något, som var emot min Guds vilja eller mina ögon se något av världens tjusning. Jämväl i tystnaden hyste jag fruktan och ängslades mycket över att jag kanske förteg det som jag hellre bort säga.

När jag så oroades i mitt hjärta, ensam med mig själv, och satte all min förtröstan på Gud, rann det mig i hågen att begrunda Guds stora makt, hur änglarna och allt skapat tjäna honom, och hur outsäglig och obegränsad hans härlighet är. När jag tjusades av denna tanke, såg jag tre underbara ting: jag såg en stjärna men icke en sådan, som lyser på himlen, jag såg ett ljus, men icke ett sådant, som lyser i världen, jag kände en doft, icke som av örter eller något liknande, utan outsägligt ljuvlig, och den uppfyllde mig helt, så att jag jublade av fröjd.

Därefter hörde jag genast en röst, men icke från en mänsklig tunga, och när jag hörde den, bävade jag och fruktade, att det kunde vara något bländverk. Strax visade sig för mig en Guds ängel; han var som den skönaste man men icke iklädd kött, och han sade till mig: 'Hell dig, du högtbenådade!' Då jag hörde detta, undrade jag vad han menade och varför han kom med en sådan hälsning; jag visste och trodde mig ju ovärdig något sådant eller något gott, men att det för Gud icke är omöjligt att göra vad han vill. Då sade ängeln på nytt: 'Det som födes i dig är heligt och skall kallas Guds Son, och såsom han behagat, så skall det ske'. Men icke ens då trodde jag mig värdig, och jag frågade icke ängeln, varför eller när det skulle ske, utan jag frågade, hur det kunde ske, att jag ovärdiga skulle bli Guds moder; jag sade ock, att jag icke visste av någon man. Och ängeln svarade mig, såsom jag sagt: 'För Gud är intet omöjligt, ty allt vad han vill göra, det sker'.

När jag hört dessa ängelns ord, kände jag den innerligaste längtan att varda Guds moder, och min själ talade i kärlek: 'Se här är jag; ske din vilja i mig'. Vid dessa ord avlades genast min Son i mitt sköte, till outsägligt jubel för min själ och hela min varelse. När jag hade honom i moderlivet, bar jag honom utan plåga, utan tyngd eller obehag. Jag ödmjukade mig i allt, vetande, att han, som jag bar, var allsmäktig. När jag födde honom, så födde jag honom utan smärta och synd, liksom jag också avlat honom under en sådan själens och kroppens jubelfröjd, att mina fötter till följd av denna fröjd icke förnummo marken, på vilken de stodo. Och såsom han till hela min själs fröjd gått in i alla mina lemmar, så gick han, under alla mina lemmars fröjd och min jublande själs obeskrivbara glädje, ut utan att skada min jungfrudom.

När jag skådade och betraktade hans skönhet, droppade min själ liksom dagg av glädje; jag visste mig ju vara ovärdig en sådan son. Men när jag betraktade de ställen på hans händer och fötter, om vilka jag av profeterna hört att de skulle genomborras av spikar vid korsfästelsen, fylldes mina ögon av tårar, och hjärtat höll på att brista av bedrövelse. När min Son såg mina gråtande ögon, bedrövades han nästan till döds. När jag däremot begrundade hans gudomsmakt, tröstades jag på nytt, väl vetande, att han ville ha det så och att det borde ske så; jag förenade hela min vilja med hans, och så var min glädje alltid blandad med smärta.

När min Sons lidande förestod, grepo hans fiender honom, slogo honom på kinden och halsen, spottade på honom och begabbade honom. Så fördes han till gisselpelaren, och han tog själv av sig sina kläder. Han lade själv sina händer omkring pelaren, och hans fiender bundo dem utan skonsamhet. När han stod bunden, hade han alls intet skylande på sig utan stod naken som han blivit född och led skammen av sin nakenhet.

Hans vänner flydde, och hans ovänner kommo samman från alla håll, ställde sig där och gisslade hans kropp, som var ren från all fläck och synd. Vid första slaget föll jag, som stod mycket nära, ned såsom död, och när jag återfick sansen, såg jag hans kropp piskad och gisslad ända intill revbenen, så att dessa syntes. Och vad som var än bittrare - när gisslen rycktes ut, plöjdes hans kött av dessa gissel liksom jord av plogen. När min Son stod så, helt blodig, helt sargad, så att det icke fanns något helt på honom och icke något som mera kunde gisslas, då uppväcktes anden hos en av de närvarande, och denne frågade: 'Skolen I döda honom utan dom?' Och han skar genast av hans band.

Därefter tog min Son på sig sina kläder, och den plats, där hans fötter stodo, såg jag vara helt fylld av blod, och av min Sons fotspår kunde jag se vart han gick, ty där han gått fram, där syntes jorden blodig. Och de tålde knappt, att han klädde på sig utan drevo på honom och drogo honom, för att han skulle skynda sig. Medan min Son nu fördes bort såsom en rövare, torkade han bort blodet ur sina ögon. - När han blivit dömd, lade de på honom korset, för att han skulle bära det. När han burit det en liten stund, kom en man och tog det för att bära det. Medan min Son gick till pinans plats, slogo somliga honom på halsen, andra i ansiktet. Och han blev så hårt och kraftigt slagen, att fastän jag icke såg den som slog, hörde jag dock tydligt ljudet av slaget. När jag jämte honom kommit till pinans plats, såg jag alla redskap ligga redo där till hans avrättning. Och min Son kom dit och tog själv av sig sina kläder.

Tjänarna sade till varandra: 'Dessa kläder äro våra; han kommer inte att få igen dem, eftersom han är dömd till döden'. När min Son stod med naken kropp såsom han blivit född, kom en man framspringande och räckte honom ett kläde, varmed han innerligt glad betäckte sina länder. Sedan grepo de vilda bödlarna honom och sträckte ut honom på korset. Först fäste de hans högra hand på stammen, vilken var försedd med borrhål för spikarna, och de genomborrade handen på det ställe, där benet var fastast. Därefter sträckte de ut hans andra hand med ett rep och fäste den på liknande vis vid trästammen. Sedan korsfäste de den högra foten, och ovanpå denna den vänstra foten med två spikar, så att alla senor och ådror uttänjdes och brusto sönder.

Efter att ha gjort detta satte de törnekronan[1] på hans huvud, och den stack min Sons vördnadsvärda huvud så våldsamt, att hans ögon fylldes av det flödande blodet, öronen täpptes och skägget helt och hållet vanställdes av det nedrinnande blodet. När han hängde så blodig och genomborrad, ömkade han sig över mig, som stod där och grät, såg med sina blodfyllda ögon på min systerson Johannes och anförtrodde mig åt honom. Den stunden hörde jag några säga, att min Son var en rövare, andra att han var en lögnare, andra att ingen var mera värd att dö än min Son.

Av att höra detta förnyades min smärta. Och, som sagt, när den första spiken fästes i honom, blev jag utom mig vid ljudet av det första slaget och föll ned såsom död, med förmörkade ögon, skälvande händer och sviktande ben, och i min smärta förmådde jag icke se upp, förrän han var helt och hållet fastspikad. Men när jag reste mig, såg jag min Son ömkligt hängande, och jag, hans högt bedrövade moder, sörjande och förtvivlad, kunde knappast stå av smärta. Min Son, som såg mig och sina vänner i tröstlös gråt, ropade med hög och sorgsen röst till sin Fader: 'Fader, varför har du övergivit mig?' Det var, som ville han säga: 'Det är ingen som förbarmar sig över mig utom du, Fader'.

Då syntes hans ögon halvdöda, hans kinder insjunkna, hans ansikte ohyggligt vanställt, hans mun öppen, hans tunga blodig; hans mage låg platt intryckt emot ryggen, eftersom all vätskan var förtärd, som om han ej hade några inälvor. Hela kroppen var blek och tynande av blodförlusten. Hans händer och fötter voro mycket hårt utspända; de voro utdragna och anpassade efter korsets form. Hans skägg och hår voro helt fyllda av blod. När min Son nu stod så sargad och blåblek, var endast hjärtat ännu friskt, ty det var av den bästa och starkaste natur. Av mitt kött hade han nämligen tagit den renaste och bäst sammansatta kropp. Hans hud var så fin och ömtålig, att blodet genast flöt ut, om han gisslades aldrig så lätt.

Och själva blodet var så friskt, att det kunde skådas i det rena skinnet. Och emedan han var av den bästa natur, kämpade livet med döden i hans genomborrade kropp. Ty stundom steg smärtan från hans genomborrade lemmar och senor upp till hjärtat, som var alldeles friskt och oskadat och plågade detta med otrolig smärta och pina. Och stundom gick smärtan från hjärtat ned till de sargade lemmarna, och sålunda förlängde den bittert dödskampen.
När min Son, omgiven av dessa kval, såg på sina gråtande vänner, som hellre velat lida denna plåga i sig med hans hjälp eller evigt brinna i helvetet, än att se honom plågas på detta sätt, så övergick hans sorg över sina vänners sorg all den bitterhet och bedrövelse, som han utstod i kroppen eller hjärtat, ty han älskade dem så ömt. Då ropade han i sin kropps övermåttan stora nöd å mandomens vägnar till Fadern: 'O Fader, i dina händer anbefaller jag min ande'. När jag, hans högt bedrövade moder, hört denna röst, darrade alla mina lemmar i mitt hjärtas bittra sorg, och så ofta jag sedan tänkte på denna röst, var den liksom närvarande och ny för mig.

När nu döden nalkades och hjärtat brast på grund av plågornas våldsamhet, då skälvde alla lemmar, och hans huvud höjde sig något litet och sjönk därefter ned igen. Hans mun syntes öppen och tungan helt blodig. Hans händer drogo sig något litet tillbaka från borrhålens platser, och fötterna fingo mera att bära av kroppens tyngd. Fingrarna och armarna utsträckte sig något, och ryggen trängdes hårt emot trästammen. Då sade några till mig: 'Din son är död, Maria!' Men andra sade: 'Död är han, men han skall uppstå'. När alla så gått sin väg, kom det en och stack sin lans så häftigt i hans sida, att den nästan trängde ut genom den andra sidan. Och när han drog ut spjutet, befanns udden vara röd av blod.

Det tycktes mig då, som om mitt eget hjärta genomborrades, när jag såg min älskade Sons hjärta genomborrat. Sedan togs han ned från korset, och jag mottog honom i mitt knä som en spetälsk och alldeles blåvit, ty hans ögon voro döda och blodfyllda, hans mun kall som snö, hans skägg var som snören, hans ansikte var förlamat, och hans händer voro så förstelnade, att de ej kunde böjas ned över bröstet utan över magen, ungefär vid naveln. Så som han hängt på korset, så hade jag honom i knäet, och han var liksom förlamad i alla lemmar.

Sedan lade de honom i ett rent linne, och jag torkade hans sårade lemmar med mitt linnekläde och slöt hans ögon och hans mun, vilka öppnat sig i döden. Så lade de honom i graven. O hur gärna hade jag icke velat att man lagt mig levande i graven med min Son, om det varit hans vilja! - Sedan detta fullbordats, kom den gode Johannes och förde mig hem.
Se, min dotter, detta har min Son lidit för dig!»