Min ovän har tre djävlar i sig. Den första sitter i könsorganen, den andra i hjärtat, den tredje i munnen. Den första är såsom en skeppare, vilken låter vattnet tränga in genom kölen; vattnet ökas så småningom och fyller båten. Därför flödar vattnet över, och båten sjunker. Denna båt är hans kropp, ansatt av djävlarnas frestelser och hans egna lustar liksom av stormande vågor. Först gick vällusten in i hans kropp genom kölen, d. v. s. genom den onda begärelse, varmed han fröjdades i sådana tankar. Och eftersom han ej gjorde motstånd genom ånger och bot och ej lagade sin kropps skepp med återhållsamhetens spikar, så växte dagligen vällustens vatten, under det att han gav sitt samtycke till det onda. Därför fylldes bukens skepp med begärelse, och vattnet flödade över samt dränkte skeppet med vällust, så att det ej skulle komma till frälsningens hamn.

Den andra djävulen, som sitter i hjärtat, är lik en mask inuti ett äpple. Masken äter först äpplets kärna, lämnar kvar sin smuts där och kryper sedan omkring i hela äpplet, tills det blivit alldeles odugligt. Så gör djävulen. Först fördärvar han mannens vilja och goda begär, vilka äro att förlikna vid en kärna, varigenom all själens styrka och allt gott ha sitt bestånd, och sedan hjärtat blivit plundrat på detta goda, lämnar djävulen i stället i hans hjärta världsliga tankar och begär, vilka han älskar högre. Nu driver djävulen hans kropp till vad som behagar honom, och därav minskas hans styrka och förstånd, och han gripes av livsleda. Denne man är förvisso ett äpple utan kärna, nämligen en man utan hjärta, ty utan hjärta går han in i min kyrka, eftersom han ej har någon Gudskärlek.

Den tredje djävulen är lik en bågskytt, vilken ser ut genom fönstren och skjuter på de oförsiktiga. Hur sitter icke djävulen i honom, han som aldrig talar utan att nämna djävulen? Det som älskas högre nämnes ju oftare. Hans bittra ord, varmed han sårar andra, äro såsom kastvapen, vilka sändas ut genom lika många fönster som de gånger djävulen nämnes, oskyldiga sargas av hans ord och enfaldigt folk tager anstöt av hans ord. Därför svär jag i min sanning, jag som är sanningen, att jag skall döma honom såsom en sköka till svavelelden, såsom en förrädare och försåtställare till alla lemmars sönderskärelse och såsom sin Herres föraktare till evärdlig skam. Dock, så länge hans själ och kropp äro tillsammans, är min barmhärtighet redo för honom. Vad jag begär av honom, det är att han må vara flitigare i gudstjänsten och bönerna, icke frukta någon skymf och icke åtrå någon ära, och att onda ord aldrig må nämnas av hans mun.»