Jag är att förlikna vid en stor och mäktig konung. Till en konung höra fyra ting. För det första bör han vara rik, för det andra mild, för det tredje vis och för det fjärde kärleksfull. Jag är i sanning änglarnas och alla människors konung. Jag har även de fyra nyssnämnda egenskaperna. För det första är jag mycket rik, ty jag giver åt alla deras nödtorft men äger efter denna gåva icke mindre än förut. För det andra är jag mycket mild, ty jag är redo att giva åt alla bedjande. För det tredje är jag mycket vis, ty jag vet, vad som är nyttigt för var och en. Och för det fjärde är jag kärleksfull, ty jag är mera beredd att giva än någon annan att begära. Jag har liksom två skattkammare.

I den första skattkammaren förvaras tunga saker såsom bly. Och det hus, vari de äro, är omgärdat med skarpa och stingande taggar. Men den, som först börjar att vända och vältra dessa tunga saker och därefter lär sig att bära dem, för honom tyckas de sedan vara lätta såsom dun. Och så bliva de ting ytterst lätta, vilka förut tycktes vara tunga, och ljuva de, som förut troddes stinga. I den andra skattkammaren synes vara skinande guld och dyrbara stenar samt välluktande och söta drycker.

Guldet är emellertid i verkligheten smuts och dryckerna gift. Till dessa skattkammare leda två vägar, men förut var det blott en enda väg. Vid vägskälet, d. v. s. där de båda vägarna börja, stod det en man och ropade till tre män, som gingo fram på en annan väg: 'Hören, hören mina ord, och om I ej viljen höra, så sen åtminstone med edra ögon, att det är sant vad jag talar. Men om I varken viljen höra eller se, så kännen med händerna och pröven, att det icke är något svek i mina ord.' Då sade den förste av dem: 'Må vi höra och se, om hans ord äro sanna'. Den andre mannen sade: 'Det är lögn vad han säger'. Den tredje sade: 'Jag vet att det är sant vad han säger, men jag bryr mig icke om det'.

Vad äro dessa båda skattkammare om icke min kärlek och världens kärlek? Men till de båda skattkamrarna leda två vägar. Försakelse och fullkomlig förnekelse av den egna viljan leder till min kärlek, men köttets njutning leder till världskärleken. I min kärlek synes det för somliga ligga en blytung börda, ty när de skola fasta, vaka eller tygla sitt kött, känna de det som om de bure bly, och om de få höra smädande ord eller måste dväljas i andakt och bön, är det som om de sutte mellan taggar, och de ängslas i varje stund. Den, som vill vara i min kärlek, må först börja att vända bördan, d. v. s. försöka att göra det goda genom sin vilja och beständiga åstundan. Sedan må han litet och så småningom lyfta på bördan, d. v. s. göra det som han kan, i det han tänker så här: 'Detta kan jag göra väl, om Gud giver mig hjälp'. Sedan må han framhärda i det påbörjade och med så stor glädje börja bära det som förut tycktes honom tungt, att varje besvär i fastor, vakor eller några andra mödor tyckes honom så lätt som dun.

Och på ett sådant ställe vila mina vänner; det är omgärdat med onda och tröttande ting liksom med taggar och törnen, men för mina vänner är det den högsta frid och lent som dagg. Till denna skattkammare är den rätta vägen att försmå sin egen vilja, och det gör människan, när hon betraktar mitt lidande och min kärlek, ej frågar efter sin egen vilja utan med alla krafter står emot den och alltid strävar till det högre. Och fastän denna väg i början är något tung, så förnöjer den dock i fortsättningen så mycket, att det, som förut syntes omöjligt att bära, sedan blir det allra lättaste, så att man med rätta kan säga till sig själv: 'Guds ok är ljuvt'.

Den andra skattkammaren är världen. I den finns guld, dyrbara stenar och drycker, som tyckas välluktande men som, när de avsmakas, äro beska som gift. Var och en, som bär detta guld, måste, när hans kropp försvagas, lemmarna förlora sin kraft, hans märg varder till intet och hans kropp faller död till marken, lämna guldet och ädelstenarna, ty de gagna honom då ej mera än smuts. Och världens drycker, d. v. s. hennes njutningar, de synas vara angenäma, men när de komma i buken, försvaga de huvudet, tynga hjärtat och förstöra alla lemmar, och sedan förtorkar människan såsom gräset, och när dödskvalen nalkas, bliva alla njutningar bittra såsom gift. Till denna skattkammare leder egenviljan, när människan icke bryr sig om att motstå sina onda böjelser och icke begrundar vad jag föreskrivit och gjort utan genast gör vad som faller henne in, det må nu vara tillåtet eller otillåtet.

På denna väg vandra tre män, och med dessa menar jag alla dåliga människor, som älska världen och all sin egen vilja. Till dessa ropade jag, när jag stod vid vägskälet eller början av vägarna, ty när jag kom i mänsklig gestalt, visade jag liksom två vägar för människorna, nämligen vad de skulle följa och vad de skulle undvika, eller med andra ord den väg, som leder till döden. Ty före min ankomst i köttet fanns det bara en enda väg, på vilken alla goda och onda vandrade till dödsriket. Jag är den som ropade, och jag ropade så: 'O människor, hören mina ord, som föra till livets väg, ty de äro sanna, och med edra egna sinnen kunnen I fatta, att det är sant vad jag talar. Och om I ej hören dem eller ej kunnen höra dem, så sen åtminstone, d. v. s. med tron och förnuftet, att mina ord äro sanna. Ty liksom något uppfattas såsom synligt med köttets ögon, så kunna de osynliga tingen urskiljas med trons ögon och tros. Det finns många enfaldiga människor i Kyrkan, som göra föga gott men likväl frälsas genom den tro, varmed de tro mig vara allas Skapare och Återlösare.

Det finns ju ingen, som icke kan förstå och tro, att jag är Gud, om han betraktar, hur jorden bär frukt och himlen ger regn, hur träden grönska, hur djuren bestå vart och ett i sin art, hur stjärnorna tjäna människan samt hur saker och ting gå människans vilja emot. Av allt detta kan människan se, att hon är dödlig och att det är Gud, som anordnar allt detta. Ty om Gud icke funnes, så skulle allt detta gå på oordnat sätt. Således är allt av Gud, och allt är förnuftigt anordnat till människans nytta. Det finns icke den minsta sak i världen, som är till eller har bestånd utan förnuftig anledning. Således kan människan, om hon på grund av svaghet icke kan fatta eller förstå min makt sådan den är, likväl se med tron och tro. Men om I, o människor, ej viljen betrakta min makt med edert förstånd, så kunnen I dock med edra händer känna de gärningar, som jag och mina helgon ha gjort. De äro nämligen så uppenbara, att ingen kan betvivla dem vara Guds gärningar. Vem uppväckte döda och gav synen åt blinda om icke Gud? Vem drev ut onda andar om icke Gud? Vad har jag lärt om icke det som är nyttigt för själens och kroppens välgång och lätt att bära?

Men vad den förste mannen sade, det betyder, att några säga: 'Må vi höra och pröva, om det är sant'. De stå en tid i min tjänst, icke för kärleks skull utan på försök och för att efterlikna andra; de övergiva ej sin egen vilja utan göra den jämte min vilja. De ha en farlig ställning, ty de vilja tjäna tvenne herrar, fastän de icke kunna tjäna någondera väl. När de bliva kallade, skola de bliva lönade av den herre, som de älskat mest. Vad den andre mannen sade, det betyder, att några säga: 'Det är lögn vad han säger, och Skriften är falsk'. Jag är Gud och allas Skapare, och utan mig har intet blivit gjort. Jag stiftade den nya lagen och den gamla; de framgingo ur min mun, och det finns ingen osanning däri, ty jag är Sanningen. Därför skola de, som säga, att jag talat osanning och att den Heliga Skrift är falsk, aldrig få se mitt ansikte, ty deras samvete säger dem, att jag är Gud, eftersom allt sker efter min vilja och min anordning.

Himlen lyser dem, och själva kunna de icke lysa sig, jorden bär frukt, luften gör jorden fruktsam, alla djur ha en särskild bestämmelse, djävlarna bekänna mig och rättfärdiga människor lida otroliga ting av kärlek till mig - allt detta se de, och likväl se de icke mig. De skulle även kunna se mig i min rättvisa, om de gåve akt på hur jorden uppslök de ogudaktiga och elden förbrände de orättfärdiga. Så skulle de också kunna se mig i min barmhärtighet: när vattnet flöt ur klippan för de rättfärdiga och havets vatten vek undan för dem, när elden lät bli att skada dem och när himmel och jord närde dem. Emedan de se detta och ändå säga att jag ljuger, så skola de aldrig få se mitt ansikte. Vad den tredje mannen sade, det betyder, att några säga: 'Vi veta mycket väl, att han är sann Gud, men vi bry oss icke om det.'

Dessa skola plågas i evighet, ty de förakta mig, som är deras Gud och Herre. Är det ej ett stort förakt, att de nyttja mina goda gåvor och likväl försmå att tjäna mig? Ty om de hade detta goda genom sin egen flit och ej helt och hållet av mig, så vore föraktet lätt. Men de, som börja att vända min börda, d. v. s. frivilligt och med het åstundan försöka göra det lilla som de kunna, dem skall jag ge min nåd.

Och de, som lyfta mina tyngder, d. v. s. av kärlek till mig göra framsteg i detta goda dag för dag, med dem arbetar jag, och jag skall vara deras styrka och upptända dem, så att de vilja ännu mera. Men de som sitta på det ställe, som synes stinga men dock har den högsta frid, de arbeta tålmodigt natt och dag och förtröttas ej utan glöda mer och mer, och ringa synes dem det vara, som de uträtta. De äro mina käraste vänner, och de äro mycket få, ty den andra skattkammarens drycker förnöja de andra mera.»