I mitt hus skall all ödmjukhet finnas, den som nu är alldeles försmådd. Där skall vara en stark mur mellan männen och kvinnorna, ty fastän jag kan försvara alla och hålla alla utan mur, så vill jag likväl, såsom försiktighetsmått och för djävulens slughets skull, att en mur skall åtskilja båda boningshusen. Den skall vara stark; icke mycket hög utan måttlig. Fönstren skola vara mycket enkla samt klara, taket måttligt högt, så att ingenting synes där, som icke doftar av ödmjukhet. Ty de, som nu bygga mig hus, äro lika de byggmästare, vilka, när byggnadens herre träder in till dem, gripa honom i håret och trampa honom under fötterna; smutsen lyfta de i höjden och guldet trampa de under fötterna. Så göra många med mig.

De bygga nämligen upp smutsen, d. v. s. dessa förgängliga världsliga ting höja de upp som till himlen, men själarna, som äro dyrbarare än guld, bekymra de sig föga om. Om jag vill gå in till dem genom mina predikanter eller genom goda tankar, så gripa de mig i håret och trampa mig under fötterna, d. v. s. de smäda mig och anse mina gärningar och mina ord föraktliga såsom smuts, Sig själva anse de däremot vara mycket klokare. Men om de ville bygga åt mig och till min heder, då skulle de först uppbygga själarna.

Den som nu vill bygga mitt hus, han må med yttersta noggrannhet akta på, att icke dit till byggnaden kommer en penning, som icke är väl och rättmätigt förvärvad. Det finns ju många, som veta att de äga illa förvärvat gods, och likväl sörja de icke däröver och hava icke viljan att tillfyllestgöra och giva tillbaka åt dem, som de bedragit och plundrat, ehuru de skulle kunna giva tillbaka och tillfyllestgöra, ifall de ville. Men eftersom de tänka vid sig själva, att de ej i evighet kunna äga detta, giva de åt kyrkorna en del av det gods, som är orättfärdigt förvärvat, som om de ville få mig blidkad genom denna gåva. Men annat gods, som är väl förvärvat, bevara de för sina efterkommande.

Detta behagar mig sannerligen icke. Den som vill behaga mig med sina gåvor, han må nämligen först hysa åstundan att bättra sig och sedan göra de goda verk han kan. Han bör även gråta och sörja över det onda som han gjort och sedan giva tillbaka ifall han kan; och om han icke kan, så må han hava viljan att återställa det svekfullt förvärvade. Sedan bör han akta sig, så att han icke mer begår sådant. Men om det ej funnes någon, åt vilken han kunde giva tillbaka det med orätt förvärvade, då skulle han kunna giva det åt mig, ty jag kan åt alla återgiva det som är deras. Om han icke kan giva tillbaka men med föresats att bättra sig och med förkrossat hjärta ödmjukar sig för mig, så är jag rik nog att återgälda, och jag kan återställa deras ägodelar åt alla bedragna, antingen i denna världen eller i den tillkommande.

Jag vill kungöra för dig, vad det hus, som jag vill bygga, betyder. Detta hus är klosterlivet, och dess grundval är jag, som skapat allt och genom vilken allt blivit gjort och har bestånd. I detta hus äro fyra väggar. Den första är min rättvisa, med vilken jag skall döma dem, som äro fientliga mot detta hus. Den andra väggen är min vishet, varmed jag skall upplysa invånarna med min insikt och mitt förstånd. Den tredje är min makt, varmed jag skall stärka dem emot djävulens ränker. Den fjärde väggen är min barmhärtighet, som mottager alla dem, vilka bedja om den. I denna vägg är nådens dörr, genom vilken alla de mottagas, som bedja därom.

Husets tak är den kärlek, varmed jag överskyler deras synder, som älska mig, att de icke skola dömas för sina synder. Takfönstret, varigenom solen intränger, är betraktandet av min nåd, varigenom värmen av min gudomlighet intränger till invånarna. Att muren bör vara stark och stor, det betyder, att ingen förmår försvaga mina ord eller kullkasta dem. Att den bör vara måttligt hög, det betyder, att min vishet kan förstås och fattas delvis men aldrig fullständigt. De enkla men klara fönstren betyda, att fastän mina ord äro enkla, så tränger likväl den gudomliga kunskapens ljus in i världen genom dem. Det måttligt höga taket betecknar, att mina ord skola uppenbaras icke i obegriplig mening utan i begriplig och förståelig mening.»