Jag är Skapare till himmelen, jorden, havet och allt vad däri är. Jag är en med Fadern och den Helige Ande, icke såsom de gudar av sten eller guld, varom fordom talades, och icke flera gudar, såsom man då räknade, utan en enda Gud, Fader, Son och Helig Ande, tre till personerna men en till väsendet, skapande allt och skapad av ingen, oföränderlig, allsmäktig, bestående utan någon begynnelse och utan något slut. Jag är den, som blev född av jungfrun men icke miste gudomen utan förenade den med mandomen, så att jag i en enda person skulle vara Guds sanne Son och jungfruns Son. Jag är den, som hängde på korset, dog och blev begraven, under det jag bevarade gudomen oskadd. Ty fastän jag dog i mandomen och köttet, som jag, den ende Sonen, antagit, så levde jag dock i gudomen, i vilken jag var en enda Gud med Fadern och den Helige Ande.

Jag är densamme, som uppstod från de döda och uppsteg till himmelen och som nu i min Ande talar med dig. Jag har utvalt dig och tagit dig till min brud för att visa dig mina hemligheter, ty så behagar det mig. Du är även med viss rätt vorden min, då du vid din mans död lade din vilja i mina händer och när du efter hans död jämväl betänkte, hur du skulle kunna bli fattig för min skull och bad därom. Du har velat lämna allt för min skull, och därför är du med rätta vorden min. Jag bör sörja för dig för denna din stora kärleks skull. Därför tager jag dig till min brud och till min egen lust, sådan den höves Gud att hava med kysk själ.

Bruden tillkommer det att vara beredd, när brudgummen vill fira bröllop, så att hon må vara passande klädd och ren. Du renar dig på ett lämpligt sätt, om din tanke ständigt kretsar kring dina synder: hur jag i dopet renade dig från Adams synd och hur ofta jag hade fördrag med dig och tålamod, då du föll i synd. Bruden bör även hava sin brudgums tecken i bröstet, d. v. s. du bör ge akt på de välgärningar och verk, som jag gjort för dig: hur ädelt jag skapade dig, i det jag gav dig kropp och själ, hur ädelt jag berikade dig, i det jag gav dig hälsa och timliga ting, hur ljuvligt jag återlöste dig, då jag dog för dig och återställde arvedelen åt dig, om du vill hava den. Bruden bör även göra brudgummens vilja. Vad är min vilja, om icke att du måtte älska mig över allt annat och icke åstunda något annat förutom mig?

Jag har skapat allt för människans skull och lagt allt under hennes lydno, men hon älskar allting utom mig och hatar ingenting förutom mig. Jag har ånyo köpt hennes arvedel, som hon förlorat, åt henne, men hon är så vansinnig och så utan förstånd, att hon hellre vill hava denna förgängliga ära, som icke är något annat än havets skum, vilket en stund tornar sig högt som ett berg men snabbt sjunker ned till intet igen, än den eviga äran, vari det evinnerligt goda är.

Men om du, min brud, intet annat åstundar än mig, om du försmår allt för min skull, icke endast barn och släktingar utan även hedersbetygelser och rikedomar, så skall jag giva dig den dyrbaraste och ljuvligaste lön. Icke guld eller silver skall jag giva dig utan mig själv till brudgum och lön, jag som är ärans konung. Men om du blyges över att vara fattig och föraktad, så betänk, hur din Gud gått före dig - honom övergåvo hans tjänare och vänner på jorden, ty han besökte icke jordiska vänner utan himmelska. Och om du fruktar och bävar för arbetets och sjukdomens tunga, så betänk, hur tungt det är att brinna i elden.

Vad skulle du icke förtjäna, om du hade förolämpat en jordisk herre så som mig? Vet, att fastän jag älskar dig av hela mitt hjärta, så handlar jag icke emot rättvisan på en enda punkt, utan så som du syndat med alla lemmar, så måste du också göra bot med alla lemmar. Men för din goda vilja och din föresats att bättra dig förvandlar jag min rättvisa till barmhärtighet, i det jag efterskänker svåra straff för en liten botgörings skull. Omfatta därför villigt denna lilla möda, på det att du renad måtte uppnå den stora lönen desto snabbare. Bruden bör nämligen jämte brudgummen mödas av arbete, så att hon desto förtröstansfullare må vila ut hos honom.»