Guds moder hördes säga till Sonen: »Ärans konung är du, min Son. Du är Herre över alla herrar. Du har skapat himmelen och jorden och allt vad däri är. Ske därför all din åstundan, ske all din vilja.»

Sonen svarade: »Det är ett gammalt ordspråk, att vad den unge lär i sin ungdom, det bevarar han på sin ålderdom. Så har också du, moder, från din ungdom lärt att följa min vilja och övergiva all din vilja för min skull. Därför gjorde du väl i att säga: 'Ske din vilja'. Du är såsom dyrbart guld, vilket man lägger på ett hårt städe och slår, ty du blev slagen med alla bedrövelser, och genom mitt lidande led du mer än någon annan lidit. Ty när mitt hjärta brast på korset på grund av den våldsamma smärtan, sårades därvid ditt hjärta liksom av det vassaste järn, och du hade gärna låtit det sönderskäras, om detta varit min vilja. Men om du hade kunnat hejda mitt lidande och önskat mitt liv, så hade du likväl icke velat det, om så ej varit min vilja. Därför gör du väl i att säga: 'Ske din vilja'.»

Sedan talade Maria till bruden: »Du min Sons brud, älska min Son, ty han älskar dig, och hedra hans helgon, som stå i hans närhet. Ty de äro liksom oräkneliga stjärnor, vilkas ljus och glans ej kan jämföras med något av världens ljus. Världens ljus skiljer sig från mörkret, men ännu mera skiljer sig helgonens ljus från denna världens ljus. Jag säger dig i sanning, att om helgonen syntes i sin klarhet, sådana de äro, så skulle intet mänskligt öga kunna uthärda detta utan berövas sin kroppsliga syn.»

Därefter talade jungfruns Son till sin brud och sade: »Min brud, du bör hava fyra egenskaper. För det första bör du vara beredd till min Gudoms bröllop, vari ingen köttslig åtrå finnes utan den ljuvaste andliga lust, en sådan som det höves Gud att hava med kysk själ. Kärleken till dina barn, ditt timliga goda eller dina fränder må ej draga dig ifrån kärleken till mig. Det må ej gå med dig såsom med de fåvitska jungfrurna, som icke voro beredda när Herren ville kalla dem till bröllopet och som därför utestängdes.

För det andra bör du tro mina ord, ty jag är Sanningen, och ur min mun har aldrig utgått någonting annat än sanning, och ingen kan finna någonting annat än sanning i mina ord. Ibland har jag en andlig mening med det som jag talar, och ibland menar jag det som orden uttryckligen säga, och mina ord böra vid sådant tillfälle förstås utan liknelse. Därför kan ingen beskylla mig för osanning.

För det tredje bör du vara lydig, så att du må utkräva rättvis bot och bättring av alla de lemmar, varmed du syndat. Ty ehuru jag är barmhärtig, lämnar jag dock ej rättvisan. Därför må du ödmjukt och glatt lyda dem, som du är skyldig lydnad, så att du icke ens gör det, som synes dig nyttigt och förnuftigt, om det är emot lydnaden. Det är nämligen bättre att för lydnadens skull avstå från sin egen vilja, även om den är god, och följa den överordnades vilja, såframt denna icke är emot själens frälsning eller på annat sätt oförnuftig.

För det fjärde bör du vara ödmjuk, ty du är förenad i ett andligt äktenskap. Du bör således vara ödmjuk vid din brudgums ankomst och blygsam. Din tjänarinna vare måttfull och tyglad, d. v. s. din kropp vare återhållsam och väl tuktad. Du skall ju vara fruktsam av andlig säd, många till gagn. Ty liksom den lilla kvisten, om den ympas på en torr stam, kommer stammen att grönska, så bör du genom min nåd grönska och bära frukt. Min nåd skall berusa dig, och av det söta vin, som jag skall giva dig, skall himmelens hela härskara glädjas.

Du får ej misströsta om min godhet. Jag försäkrar dig, att liksom Sakarias och Elisabet gladdes i sina själar av en outsäglig fröjd över löftet om ett framtida barn, så skall ock du glädjas över min nåd, som jag vill giva dig, och därtill skola andra glädjas genom dig. Med dessa två, nämligen Sakarias och Elisabet, talade en ängel, men jag, änglarnas Gud och Skapare och din Gud, talar med dig.

Dessa två födde mig min käraste vän Johannes, men jag vill genom dig föda många söner åt mig, icke kroppsliga utan andliga. Jag säger dig i sanning, att denne Johannes var lik ett rör, fullt av ljuvlighet och honung, ty i hans mun ingick aldrig något orent, och aldrig mottog han livets nödtorft över det förnimbara måttet. Aldrig gick heller sädesvätska ur hans kropp, och därför kan han med rätta kallas ängel och jungfru.»