Brudgummens ord till bruden i den yppersta liknelse om en trollkarl, med vilken djävulen sinnrikt betecknas och beskrives.
Kapitel 21

Brudgummen Jesus talade till bruden i liknelse, i det han uppställde ett exempel om en groda och sade: »Det var en trollkarl, som hade det yppersta skinande guld. Till honom kom en enfaldig och mild man och ville köpa detta guld. Trollkarlen sade till honom: 'Du skall ej få detta guld, om du icke giver mig bättre guld och i större mängd'. Mannen sade: 'Jag hyser en sådan åstundan att få detta ditt guld, att jag hellre än att mista det vill ge dig vad du begär'.

Han gav alltså bättre guld åt trollkarlen och i större mängd, fick av honom det skinande guldet och lade det i ett skrin, i tanke att därav göra sig en ring till sitt finger. Efter en liten tid kom trollkarlen till denne enfaldige man och sade: 'Guldet, som du köpte och lade i ditt skrin, är icke guld, som du tror, utan den fulaste groda. Den är fostrad i mitt bröst och närd med min kost. Och för att du skall se att detta är sant, må du öppna skrinet; då skall du se, hur grodan hoppar in i mitt bröst, vari den är fostrad.'

När mannen ville öppna och se hur det förhöll sig, så syntes grodan i skrinet. Skrinets lock hängde över fyra axlar, som sågo ut att snart falla av. När det blivit öppnat, syntes grodan, och den hoppade in i bröstet på trollkarlen. När den enfaldige mannens tjänare och vänner sågo detta, sade de till honom: 'Herre, detta yppersta guld ligger i grodan, och om du ville, skulle du lätt kunna erhålla guldet'. 'Hur skulle jag kunna det?' sade han då. De sade: 'Om någon toge ett skarpt och brännande spjut och stucke in det i ryggen på grodan, i den del av ryggen, där det vore något ihåligt, då skulle han lätt kunna få guldet. Men om man ej kunde finna något ihåligt i den, då borde man med största kraft och ansträngning sticka spjutet i den, och så skulle du få det som du köpte.'

Vem är denne trollkarl om icke djävulen, som eggar människorna till världslig lust och heder, vilket icke är någonting annat än en groda? Ty han utlovar det falska såsom varande sant och gör att det sanna ser ut som om det vore falskt. Han äger detta dyrbaraste guld, nämligen själen, som jag, genom makten av min gudom, gjorde dyrbarare än alla stjärnor och planeter, som jag skapade odödlig och varaktig och behagligare för mig än allt annat och åt vilken jag beredde en evig vila och boning hos mig. Henne köpte jag ur djävulens våld med ett guld, som var bättre och av större värde, när jag för henne gav min kropp, obefläckad av varje synd, och utstod en så bitter pina, att ingen av mina lemmar var utan sår.

Den återlösta själen satte jag i kroppen liksom i ett skrin, till dess jag skulle ställa henne i min gudoms värdighet. Men nu har människans sålunda återlösta själ blivit liksom den fulaste och uslaste groda. Hon hoppar i sitt övermod och dväljes i orenligheten genom sin kättja, och hon har fråntagit mig guldet, nämligen all min rättvisa. Och därför kan djävulen med rätta säga mig: 'Det guld som du köpt är icke guld utan en groda, fostrad i min lustas bröst. Skilj därför kroppen från själen, så skall du få se, att hon genast hoppar upp till min lustas bröst, där hon blivit fostrad.' Jag svarar honom: 'Emedan grodan är ryslig att se på, ryslig att höra och giftig att taga på och den icke bringar mig något gott eller någon glädje utan endast dig, i vars bröst den blivit fostrad, så må den vara din, ty din är den med rätta. När dörren öppnats, d. v. s. när själen skilts från kroppen, kommer den alltså genast att flyga till dig för att utan ände stanna hos dig.'

Sådan är den mannens själ, om vilken jag talar med dig. Hon är nämligen såsom den uslaste groda, full av all orenlighet och vällust, fostrad i djävulens bröst. Till hennes skrin, d. v. s. till kroppen, nalkas jag nu genom döden. Skrinet hänger över fyra axlar, som hota att falla av, ty hans kropp har bestånd genom fyra ting, nämligen styrka, skönhet, visdom och syn, vilka allesammans nu börja tryta för honom. När hans själ kommer att skiljas från kroppen, flyger hon strax till djävulen, av vars mjölk hon är fostrad, ty hon har förgätit min kärlek, med vilken jag åtog mig att i hennes ställe lida den pina som hon förtjänat. Hon vedergäller mig nämligen icke med kärlek och fråntager mig till på köpet det som rättvisligen tillkommer mig, ty mig, som återlöst henne, borde hon älska mera än någon annan. Men hon finner mera behag i djävulen.

Rösten av hennes bön är mig såsom grodans röst, hennes skepnad är i min åsyn avskyvärd. Hennes hörselförmåga skall aldrig höra min glädje, och hennes förgiftade känsel skall aldrig känna min gudom. Men jag är likväl barmhärtig. Visserligen är hans själ oren, men om någon berörde henne och såge efter, ifall någon ånger och god vilja funnes där, samt stötte ett skarpt, brännande svärd, d. v. s. fruktan för min stränga dom, i hans sinne, då skulle han ännu finna min nåd, om han ville lyda mig. Och om ingen ånger och ingen kärlek funnes hos honom, så vore det ändå hopp, ifall någon stunge honom med skarp tillrättavisning och hård förebråelse, ty så länge själen lever med kroppen, är min barmhärtighet öppen för alla.

Betänk alltså, att jag dog för min kärleks skull, men ingen giver mig kärlek tillbaka, utan man fråntager mig t.o.m. det rättvisa, ty det vore ju rättvist, att människorna levde desto bättre, med ju större möda de blivit återlösta. Men nu vilja de leva desto sämre med ju bittrare pina jag återlöst dem; de vilja synda desto fräckare, ju mera jag visat dem syndens avskyvärdhet. Se därför och betrakta, att jag icke vredgas utan orsak, ty min nåd ha de förvandlat till vrede för sig. Jag återlöste dem från synden, och själva insnärja de sig alltmera i synden. Alltså må du, min brud, återgälda mig det du bör återgälda mig: du må bevara din själ ren åt mig, ty jag dog för dig av den orsaken, att du skulle bevara henne ren åt mig.»