Denne tyckes människorna likna en väl prydd, stark och skön man, tapper i sin herres strider, men när hjälmen tagits bort från hans huvud, är han avskyvärd att se på och onyttig till att arbeta. Hans hjärna synes nämligen bar, han har öronen i pannan och ögonen i nacken, hans näsa är avskuren och hans kinder hopskrumpna som på en död man; på högra sidan har hans haka jämte käkarna och hälften av läpparna helt och hållet fallit bort, så att ingenting är kvar på den högra sidan utom strupen allena, vilken synes bar. Hans bröst är fullt av framvällande maskar. Hans armar äro som två ormar. I hans hjärta bor den värsta skorpion. Hans rygg är som ett bränt kol. Hans inälvor äro stinkande och ruttnande liksom varfyllt kött. Hans fötter äro döda och odugliga till att gå med.

Jag skall säga dig vad detta betyder. Till det yttre synes han människorna vara prydd med goda seder och vishet samt vara tapper i att tjäna och hedra mig, men ingalunda är han så. Om hjälmen tages bort från hans huvud, d. v. s. om det visades för människorna hurudan han är, skulle han vara fulare än alla.

Hans hjärna är bar, ty hans seders dåraktighet och lättfärdighet visar med de tydligaste tecken för goda människor, att han är ovärdig en sådan ära. Ty om min vishet smakade honom, skulle han förstå, att han borde skrudas i så mycket strängare livsvandel än andra eftersom han är upphöjd till större heder än andra. Han har öronen i pannan, ty i stället för den ödmjukhet, som han borde hava i sin höga värdighet för att vara ett ljus för andra, vill han endast höra sitt eget lov och sin egen ära, och därav bliver han högmodig, så att han vill kallas stor och god av alla.

Han har ögonen i nacken, ty hela hans tanke är riktad på det närvarande och ej på det eviga, på hur han månde behaga människorna och på vad köttets nytta kräver men ej på hur han månde behaga mig och gagna själarna. Hans näsa är avskuren, ty han är blottad på all klok urskillning, varmed han skulle skilja mellan synd och dygd, mellan timlig och evig heder, mellan världens rikedomar och de eviga, mellan dessa korta fröjder och de evinnerliga. Hans kinder äro skrumpna, d. v. s. all den vördnad, han borde hava för mig, och de dygders skönhet, varmed han skulle behaga mig, det är alldeles dött i min tjänst.

Ty av blygsel för människorna skämmes han för att synda men icke för min skull. Ena delen av käken och läpparna ha fallit bort, så att ingenting är kvar utom strupen, ty efterföljelsen av mina gärningar och förkunnelsen av mina ord jämte innerlig bön, det har alldeles fallit bort hos honom, så att ingenting är kvar i honom utom hans frossande strupe. Men att efterfölja de onda och att snärjas i världsliga bestyr, det synes honom alldeles sunt och vackert. Hans bröst är fullt av maskar, ty i bröstet, där tanken på mitt lidande och minnet av mina gärningar och bud skulle finnas, där finns endast omsorg om världsliga ting och begär efter det världsliga, vilket såsom maskar tär på hans sinne, att han ej kan tänka på det andliga.

I hans hjärta, där jag ville dväljas och min kärlek borde vara, där sitter nu den värsta skorpion, som stinger med stjärten och smeker med ansiktet, ty från hans mun utgår mycket angenämt och förståndigt tal, men hans hjärta är fullt av orättvisa och svek, ty han bryr sig icke om, att den kyrka, vars förman han är, fördärvas, bara han kan främja sin egen vilja. Hans armar äro såsom ormar, ty i sin ondska sträcker han ut sina armar efter de enfaldiga och kallar dem med enfald till sig, men när han fått lägligt tillfälle, bringar han dem ömkligen på fall.

Liksom en orm rullar han hop sig i en ring, ty han fördöljer sin ondska och orättfärdighet, så att knappast någon skulle kunna upptäcka hans försåtliga list. Han är såsom den ledaste orm i min åsyn, ty liksom ormen är förhatligare än alla andra djur, så är han för mig vederstyggligare än alla andra, ty han håller min rättvisa för intet och anser mig för en man, som icke vill straffa. Hans rygg är såsom ett kol; den borde dock vara såsom elfenben, ty hans gärningar borde vara starkare och renare än andras, så att han kunde bära de svaga genom sitt tålamod och sitt goda levernes exempel.

Men nu är han som ett kol, ty han är vanmäktig att tåla ett enda ord för min heder, om det icke sker för hans egen nyttas skull. Likväl tycker han sig stå stark emot världen. Därför skall han falla, när han tror sig stå, ty han är så vederstygglig och livlös i min och mina helgons åsyn som ett kol. Hans inälvor äro stinkande, ty hans tankar och begär stinka inför mig såsom dött kött, vars stank ingen kan uthärda; så kan intet helgon uthärda honom, utan alla vända sig bort från hans åsyn och begära dom över honom. Hans fötter äro döda. Hans båda fötter äro nämligen hans två böjelser till mig, d. v. s. hans vilja att göra bot för sina synder och hans vilja att göra gott. Men dessa fötter äro alldeles döda i honom, ty all kärlekens märg är förtärd i honom, och intet är kvar utom förhärdelsens ben. Och så står han inför mig. Likväl kan han, så länge själen är i kroppen, finna min misskund.»