Moderns ord till bruden om hur det finns tre ting i dansen och huru denna världen betecknas med dansen, och om moderns bedrövelse vid Kristi död.
Kapitel 27

Guds moder talade till bruden och sade: »Min dotter, jag vill, att du skall veta, att där varest dans pågår, där finns tre ting, nämligen tom glädje, högljutt ropande och onyttigt arbete. Men när någon sörjande eller sorgsen inträder i danshuset och hans vän, som då deltager i dansens glädje, ser sin vän komma in sorgsen och bedrövad, så lämnar han genast nöjet, skiljer sig från dansen och sörjer med sin sörjande vän.

Denna dans är denna värld, som alltid kretsar kring bekymmer, fast det för dåraktiga människor synes vara glädje. I världen äro tre ting: tom glädje, lättfärdiga ord och onyttigt arbete, ty allt, som mannen samlar med sitt arbete, lämnar han efter sig. Den som deltager i världens dans, må betrakta min möda och min smärta och sörja med mig, som var skild från all världens glädje, samt skilja sig från världen. Vid min Sons död var jag ju som en kvinna, vars hjärta är genomstunget av fem spjut.

Det första spjutet var hans skamliga och tadelvärda nakenhet, ty jag såg min käraste och allsmäktige Son stå naken vid pelaren, utan att hava något att skyla sig med. Det andra var hans anklagelse. Ty de anklagade honom, i det de sade honom vara en förrädare, lögnare och t.o.m. försåtställare, honom, som jag visste vara rättfärdig och sann och aldrig hava skadat eller velat skada någon. Mitt tredje spjut var hans törnekrona, som så våldsamt sargade hans högtheliga huvud, att blodet flöt ned i hans mun, skägg och öron. Det fjärde var hans jämmerliga röst på korset, med vilken han ropade till Fadern: 'O Fader, varför har du övergivit mig?' Det var som om han ville säga: 'Fader, det finns ingen som förbarmar sig över mig utom du'. Det femte spjutet som genomborrade mitt hjärta var hans hårda, grymma död.

De spjut, av vilka mitt hjärta kändes genomborrat voro lika många som de ådror, ur vilka hans dyrbara blod strömmade ut. Ådrorna i hans händer och fötter voro ju genomstungna, och smärtan i de genomstungna senorna steg otröstligen upp till hans hjärta och från hjärtat åter till senorna, och emedan hans hjärta var utmärkt friskt och starkt (ty det var sammanfogat av den bästa natur), kämpade livet och döden inbördes, och så förlängdes livet under desto bittrare plågor. Men när döden nalkades och hjärtat brast av den outhärdliga pinan, då skälvde alla hans lemmar till, och huvudet, som var bakåtböjt, höjde sig något; de halvslutna ögonen öppnades nästan till hälften, och likaså öppnades hans mun, så att den blodiga tungan syntes. Fingrarna och armarna, som voro liksom förlamade, utsträcktes. Men när han givit upp andan, föll huvudet ned på bröstet, händerna sjönko något litet ned från spikhålen, och fötterna hade sålunda en tyngre börda att bära.

Då domnade mina händer, ögonen förmörkades och ansiktet bleknade som på en död människa; öronen hörde intet, munnen kunde icke tala, fötterna vacklade och min kropp föll till marken. När jag åter reste mig och såg min Son vara eländigare och mera föraktad än en spetälsk, fogade jag min vilja helt efter hans, ty jag visste, att allt hade skett efter hans vilja och icke hade kunnat ske, om icke han hade tillåtit det. Jag tackade honom därför för allt, och så var någon glädje blandad med sorgen, emedan jag såg att han, som aldrig syndat, av sin stora kärlek hade velat lida så mycket för syndarna. Må därför var och en, som är i världen, begrunda, hur jag led vid min Sons död och alltid hava det för ögonen.»