Bruden såg Gud; han tycktes vara vred och sade: »Jag är utan början och utan slut. Hos mig är ingen förändring och varken år eller dag, utan all tid i denna världen är för mig, som om den vore en timma eller en kort stund. Var och en, som ser mig, ser och förstår såsom på ett ögonblick allt som är i mig. Men emedan du, min brud, är kroppslig, kan du icke förstå och begripa så som en ande, och därför skall jag för din skull kungöra vad som hänt.

Jag satt som domare, ty all domsmakt är given åt mig, och en man kom för att bliva dömd inför domstolen. Faderns röst dånade och sade till honom: 'Ve dig, att du någonsin blev född!' Gud sade icke detta, emedan han ångrade att han skapat honom, utan såsom när någon sörjer över en annan och känner medlidande med honom. Sedan svarade Sonens röst: ' Jag utgöt mitt blod för dig och led den bittraste pina för din skull, men från den är du alldeles skild, och den har ingenting att göra med dig'.

Andens röst sade: 'Jag har undersökt alla hans hjärtas vrår för att se, om jag kunde finna någon mildhet eller kärlek i hans hjärta, men det är kallt som is och så hårt som en sten, och jag har intet med honom att skaffa'. Dessa tre röster hava icke hörts därför att det skulle finnas tre Gudar (ty det gör det icke), utan endast därför att du, min brud, icke på annat sätt skulle kunna förstå detta mysterium. Sedan förvandlades dessa tre röster, Faderns och Sonens och den Helige Andes, genast till en enda röst, och denna röst dånade och sade: 'Ingalunda skall himmelriket givas åt dig'.

Barmhärtighetens moder teg och lät icke upp sin misskund, ty han, som skulle dömas, var ovärdig att få den; och alla helgon ropade med en röst och sade: 'Detta är gudomlig rättvisa, att han för evigt må vara förvisad från ditt rike och din glädje'. Och alla som voro i skärselden sade: 'Ingen pina hos oss är så bitter, att den är tillräcklig att straffa dina synder; större plågor böra tillkomma dig, och därför skall du skiljas från oss'. Men då ropade han, som skulle dömas, med förfärlig röst och sade: 'Ve, ve den säd, som kom samman i min moders liv och varav jag danades!' Han ropade ännu en gång och sade: 'Förbannad vare den stund, då min själ förenades med kroppen, och förbannad vare han som gav mig kropp och själ!'

Han ropade en tredje gång: 'Förbannad vare den stund, då jag levande framgick ur moderlivet!' Då kommo tre rysliga röster från helvetet emot honom och sade: 'Kom till oss, fördömda själ, liksom flytande koppar, till evig död och evinnerligt liv!' De ropade för andra gången: 'Kom, fördömda själ, du tomma, till vår elakhet! Bland oss skall ingen finnas, som icke skall fylla dig med sin elakhet och pina!' För tredje gången ropade de: 'Kom, fördömda själ, tung som den sten, vilken ständigt sjunker och dock aldrig når en botten, där den kan få vila. Du skall sjunka ned i djupet, djupare än vi, så att du icke kan stanna, förrän du kommit längst ned i avgrunden.'»

Och nu sade Herren: »Liksom den man, som hade flera hustrur och såg, att en av dem föll, vände sig bort ifrån denna och vände sig till de andra, som förblivit ståndaktiga, och fröjdade sig med dem, så vände jag mitt ansikte och min barmhärtighet ifrån honom, och jag vänder mig till mina tjänare och gläds med dem. Därför skall du, när du hört hans fall och elände, tjäna mig så mycket uppriktigare, som jag bevisat större barmhärtighet mot dig. Fly världen och dess begärelse! Icke påtog jag mig ett så bittert lidande för världens äras skull eller emedan jag icke förmådde fullborda det på ett snabbare och lättare sätt, - ty det hade jag kunnat - nej, emedan rättvisan fordrade, att liksom människan syndat i alla lemmar, så måste även botgöring ske i alla lemmar.

Därför kände gudomen medlidande med människan och brann av så stor kärlek till en jungfru, att han tog mandom av henne. I denna mandom uthärdade Gud all den pina, som människan rätteligen bort bära. Därför bör du, om jag av kärlek tog ditt straff på mig, förbliva, så som mina tjänare göra, i sann ödmjukhet, att du icke blyges inför någon och icke rädes för något utom mig. Bevaka din mun, så att du aldrig ville tala, om detta vore min vilja. Bedrövas icke för timliga ting, ty dessa äro förgängliga, och jag kan göra dem rika och fattiga, som jag vill. Sätt därför, min brud, allt ditt hopp till mig.»