Guds moder talade till Sonens brud och sade: »Det finns två fruar. Den ena har intet särskilt namn, ty hon är ovärdig att ha ett sådant. Den andra är ödmjukheten, och hon kallas Maria. Över den första är djävulen herre, ty han behärskar henne. Denna frus riddare sade till henne: 'O min fru, jag är beredd att göra allt vad jag kan för dig, om jag blott kan få en enda herdestund med dig. Jag har ju starka krafter, har mannamod i hjärtat, fruktar intet och är beredd att gå i döden för dig.' Hon svarade honom: 'O min tjänare, du har en stor kärlek till mig. Men jag sitter på en hög tron, och jag har bara denna enda tron, och mellan oss äro tre portar. Den första porten är så trång, att allt vad människan har på kroppen, det slites av henne, om hon ingår genom denna port.

Den andra är så vass, att den stinger människan ända in på senorna. Den tredje porten är så brinnande, att det icke finnes någon vederkvickelse för branden där, utan den, som ingår genom denna port, han smälter genast liksom koppar. Men jag tronar så högtuppsatt, och den som vill sitta bredvid mig, han kan - ty jag har bara en enda tron - falla ned i det lägsta djup under mig.' Han svarade henne: 'Jag vill giva mitt liv för dig, och fallet bekymrar mig icke'.

Denna fru är högmodet, och den som vill komma till henne, måste gå in liksom genom tre portar. Genom den första porten går den in, som offrar allt för människors lov och för högmodet. Och om han intet äger, bjuder han till med hela sin vilja för att få anledning att högmodas och berömmas. Genom den andra porten går den in, som offrar allt vad han arbetar och allt vad han gör, all sin tid, sina tankar och sina krafter, till att kunna förverkliga högmodet. Ja, om han kunde giva sitt eget kött till att sargas, så skulle han gärna göra detta, för hedersbetygelsers och rikedomars skull. Genom den tredje porten går den in, som aldrig vilar och har ro utan helt brinner som en eld i sin åtrå att uppnå någon heder eller något varöver han kan känna världsligt högmod. Men när han uppnått vad han begär, kan han icke längre förbliva i detta tillstånd utan faller ömkligen; högmodet däremot förbliver i världen.»

»Men jag», sade Maria, »som är allra ödmjukast, sitter på en rymlig tron; ovan mig är varken sol, måne eller stjärnor, ej heller moln, utan en underbar och outsäglig skinande klarhet, utströmmande från det gudomliga majestätets härliga skönhet; under mig är varken jord eller stengrund utan en oförlikneligt ljuv vila i Guds dygd. Omkring mig är varken mur eller vägg utan i stället änglarnas och de heliga själarnas ärorika härskara. Och fastän jag sitter så högt uppe, hör jag likväl mina vänner, som äro på jorden och dagligen utgjuta sina suckar och tårar för mig. Jag ser deras arbete och ser deras ävlan vara större än deras, som kämpa för sin fru Högmod.

Därför skall jag uppsöka dem och sätta dem hos mig på min tron, som är mycket rymlig och lätt kan rymma alla. Men ännu kunna de icke komma till mig eller sitta hos mig, ty det finns ännu två murar mellan oss. Den första muren är världen. Den är trång. Fördenskull skola mina tjänare i världen tröstas genom mig. Den andra muren är döden. Därför skall jag, deras käraste fru och moder, skynda dem till mötes i döden, så att de t.o.m. i döden skola känna tröst och vederkvickelse, och jag skall sätta dem hos mig på den himmelska glädjens tron, så att de evinnerligen skola vila under gränslös jubelfröjd i den eviga kärlekens och den eviga härlighetens armar.»