Jag är Gud, som skapade allt till människans nytta, och det skulle tjäna människan och gagna henne. Men människan missbrukar allt, vad jag skapade till hennes nytta, och använder det till sitt fördärv, och dessutom bekymrar hon sig mindre om Gud och älskar honom mindre än den skapade världen. Judarna beredde mig tre plågoredskap under mitt lidande. För det första det trä, på vilket jag, den gisslade och törnekrönte, blev fastspikad. För det andra det järn, varmed de fastnaglade mina händer och fötter. För det tredje den galladryck, som de gåvo mig att dricka. Vidare smädade de mig och sade mig vara en dåre, för den döds skull, som jag gärna utstod, och de kallade mig lögnare för min läras skull. Sådana finnas nu många i världen, och det är få, som bereda mig tröst.

Ty de spika fast mig på träet genom sin vilja att synda, de gissla mig genom sin otålighet (ingen kan nämligen uthärda ett ord för min skull), och de kröna mig med sitt högmods törne, då de vilja vara högre än jag. De genomborra mina händer och fötter med förhärdelsens järn, ty de berömma sig av sin synd och förhärda sig för att ej behöva frukta mig. Som galladryck giva de mig bedrövelse. För den pina, som jag glad gick till, kalla de mig lögnare och dåre. Nu har jag makt att dränka dem och hela världen för syndernas skull, om jag ville. Men om jag dränkte dessa, då skulle de, som bleve kvar, tjäna mig av fruktan, och detta vore icke rättvist, ty människan bör tjäna mig av kärlek. Om jag själv komme i synlig gestalt till dem, skulle deras ögon icke uthärda att se mig och deras öron icke uthärda att höra mig. Ty hur skulle en dödlig människa kunna se den odödlige? Sannerligen, i min kärlek ville jag gärna ännu en gång dö för människorna, om det vore möjligt.»

Sedan visade sig den heliga Jungfru Maria, och Sonen sade till henne: »Vad vill du, min utvalda moder?» Hon sade: »Min Son, förbarma dig över dina skapade varelser för min kärleks skull». Han svarade: »Jag skall ännu en gång bevisa dem barmhärtighet för din skull». Sedan talade Herren till bruden och sade: » Jag är änglarnas Gud och Herre. Jag är Herre över döden och livet. Jag, densamme, vill bo i ditt hjärta. Se, vilken stor kärlek jag har till dig! Himlarna och jorden och allt vad däri är kunna icke rymma mig, och ändå vill jag bo i ditt hjärta, som blott är ett litet köttstycke.

Vem skulle du då kunna frukta, vad skulle du kunna behöva, när du inom dig har den allsmäktige Guden, vari allt gott är? Nu bör det finnas tre ting i detta hjärta, som är min boning: en säng, vari vi kunna vila, en bänk, på vilken vi kunna sitta, och en lampa, av vilken vi kunna få ljus. I ditt hjärta bör nämligen finnas en säng att vila i, så att du kan vila från onda tankar och världsliga begär och städse betrakta den eviga glädjen. Bänken skall vara din vilja att förbliva sittande hos mig, även om det stundom händer, att du går ut. Det är ju emot naturen att alltid stå, men den står alltid, som alltid vill vara med världen och aldrig sitta hos mig. Ljuset eller lampan skall vara din tro att jag förmår allting och är allsmäktig över allting.»