Du bör vara som den människa, vilken lämnar, och som den, vilken samlar. Du bör nämligen lämna själens rikedomar och samla dygder, lämna det förgängliga och samla det eviga, lämna det synliga och samla det osynliga. Jag skall nämligen i stället för köttets lust giva dig själens jubelfröjd, i stället för världens glädje himmelens glädje, i stället för världens ära änglarnas ära, i stället för fränders åsyn Guds åsyn, i stället för jordiska ägodelar mig själv, alltings givare och skapare. Svara mig på tre ting, som jag frågar dig om. För det första: vill du vara rik eller fattig i denna värld?»

Hon svarade: »Herre, jag vill hellre vara fattig, ty rikedomarna göra mig intet gott; de bereda mig blott bekymmer och draga mig från din tjänst». - »Säg mig för det andra: månne du icke i mina ord, som du hört av min mun, funnit något, som enligt din uppfattning är tadelvärt eller falskt?» Hon svarade: »Nej, sannerligen icke; allt är förnuftigt». - »Säg mig för det tredje: vilket behagar dig mera, den köttets lust, som du förut hade, eller den andens lust, som du nu har?»

Hon svarade: » Jag blyges i mitt hjärta vid att tänka på denna forna köttsliga lust; den är mig nu såsom gift och smakar mig nu lika bittert som jag förut älskade den varmt. Jag ville hellre dö än någonsin återvända till den, och den tål ingen jämförelse med denna andliga lust.» »Således», sade Kristus, »erkänner du i ditt inre, att allt vad jag sade dig är sant.
Varför rädes du då och bekymrar dig därför att jag framdrager det, som jag sade dig skulle hända? Se på profeterna, se på apostlarna och de heliga lärarna - månne de funno något annat än sanning hos mig? Därför brydde de sig icke om världen och dess åtrå.

Eller varför spådde profeterna så långt i förväg om framtida ting, om icke därför att Gud ville, att först skulle orden kungöras och sedan gärningarna komma, så att de okunniga skulle undervisas om tron? Alla min mandomsanammelses hemligheter förkunnades ju på förhand för profeterna, och även stjärnan, som ledde de vise männen; de trodde profetens ord och förtjänade att få se vad de trodde, och när de sett stjärnan, blevo de hastigt förvissade. Så böra mina ord nu först förkunnas, att man sedan, när gärningarna komma, desto säkrare må tro dem.

Tre ting visar jag dig. För det första en mans samvete, vars synd jag uppenbarade för dig och bevisade med de uppenbaraste tecken. Men varför? Skulle jag icke kunna dräpa honom personligen? Eller skulle jag icke kunna dränka honom på ett ögonblick, om jag ville? Förvisso skulle jag kunna detta. Men för att andra skola bli undervisade och mina ord befinnas vara sanna, så att jag kan visa hur rättvis och tålmodig jag är och hur osäll denne man är, som regeras av djävulen, vill jag ännu tåla honom. Ty av den vilja, som han hade till synden, och av syndens lusta har djävulens makt över honom ökats så mycket, att varken milda ord eller stränga hotelser eller fruktan för helvetet skulle kunna kalla honom tillbaka. Och detta med rätta, ty eftersom han alltid hade vilja att synda, skall han, även om han ej skred till gärning, med rätta hemfalla åt djävulen för evigt. Ty den minsta synd, som någon finner sin lust i och ej gör bot för, är tillräcklig att bereda honom evig förtappelse.

Jag visade dig två andra. Djävulen plågade den enes kropp men var ej i hans själ. Han förmörkade den andres medvetande med sina ränker men var likväl icke i hans själ och hade intet välde över henne. Men nu frågar du kanske: Äro icke medvetandet och själen detsamma? Månne han icke är i själen, då han är i medvetandet? Ingalunda. Kroppen har ju två ögon, som den ser med, och även om synen berövas den, kan kroppen ändå vara frisk. Så förhåller det sig även med själen. Ty fastän förståndet och medvetandet stundom förvirras och plågas, förledes likväl icke alltid själen till synd. Och därför hade djävulen makt över hans medvetande men icke över hans själ.

Jag skall visa dig en tredje, i vars själ och kropp djävulen helt regerar. Om han ej tvingas därtill av min makt och min särskilda nåd, kan han aldrig drivas ut ur mannen eller lämna honom. Från några människor viker ju djävulen villigt och snabbt, men från andra endast ovillig och tvingad. Ty i några ingår djävulen för föräldrarnas synders skull eller för någon lönnlig Guds dom; detta händer t.ex. med barn och sinnesslöa. I andra ingår han för deras otro eller för någon annan synd. Från dessa viker djävulen villigt, om han utdrives av dem, som kunna besvärjelser eller sådan konst, varmed djävlar utdrivas. Om de företaga en sådan utdrivning för fåfäng äras eller för någon timlig vinnings skull, då har djävulen makt att ingå i den, som drev ut honom, och ännu en gång i den, från vilken han blev utdriven, ty ingendera hade kärlek till Gud.

Från dem däremot, vilkas själ och kropp han helt behärskar, går han aldrig ut, om icke genom min makt. Ty såsom ättika, om den blandas med det sötaste vin, fördärvar all sötman i vinet och aldrig kan skiljas därifrån, så går icke djävulen ut ur dens själ, som han besitter, om icke genom min makt. Vad är detta vin om icke människosjälen, som är mig ljuvare än alla skapade varelser och som var mig så kär, att jag lät mina senor sönderskäras och mitt kött sargas ända in till revbenen för hennes skull och att jag skulle vilja lida döden ännu en gång för hennes skull hellre än att mista henne. Detta vin bevarades på dräggen, ty jag satte denna själ i kroppen, varest den förvarades såsom i ett tillslutet krus efter min vilja. Men nu har detta söta vin blivit uppblandat med den värsta ättika, nämligen djävulen, vars ondska är mig bittrare och avskyvärdare än all ättika. Från denne man (vars namn jag skall säga dig) skall genom min makt ättikan skiljas, så att jag genom honom må visa dig min barmhärtighet och vishet men genom den förre min dom och min rättvisa.»