Mina vänner äro såsom skolarer, vilka hava tre ting. För det första förstånd utöver hjärnans natur. För det andra visdom utan mänsklig hjälp, ty jag lär dem själv i deras inre. För det tredje äro de fulla av ljuvlighet och Gudskärlek, varmed de besegra djävulen. Men människorna lära sig nu på motsatt vis. För det första vilja de vara visa av skrytsamhet, för att de skola kallas goda klerker. För det andra vilja de vara visa för att kunna äga och vinna rikedomar. För det tredje vilja de vara visa för att kunna vinna ära och värdigheter. Fördenskull går jag bort från dem, när de gå till sina skolor och gå in där, ty de inhämta lärdom för högfärds skull, och jag lärde dem ödmjukhet. De gå dit för vinningslystnads skull, men jag hade icke ens en plats, där jag kunde luta mitt huvud.

De gå dit för att kunna vinna värdigheter, i det de avundas dem som ha en högre ställning än de, men jag dömdes av Pilatus och begabbades av Herodes. Därför går jag bort från dem, ty de lära sig icke min lära. Emedan jag är mild och god, giver jag åt var och en vad han begär. Den som ber mig om ett bröd, han skall få det. Och om någon ber om strå, skall det givas honom. Mina vänner, de bedja om bröd, ty de eftertrakta och lära sig den gudomliga visheten, i vilken min kärlek är. Andra bedja däremot om strå, d. v. s. världslig visdom. Ty liksom strå icke är nyttigt för människor utan blott är föda för oskäliga djur, så är det intet gagn med den världsliga visdom, som dessa söka, och ingen vederkvickelse för själen; endast ett litet namn och tom möda. Ty när människan dör, då utplånas all hennes visdom, och hon kan ej ses av dem, som prisade henne.

Jag är såsom en stor herre, den där har många tjänare, vilka å sin herres vägnar fördela åt alla vad som är nödvändigt för dem. Så stå goda och onda änglar till min tjänst. De som lära sig min vishet, d. v. s. att tjäna mig, dem bistå de goda änglarna, som vederkvicka dem med hugnad och angenämt arbete. Men de världsligt visa bistås av de onda änglarna, som ingiva dem vad de vilja, dana dem efter sitt behag, inblåsa dem tankar och egga dem till mycken ävlan. Men om de blickade till mig, så kunde jag giva dem bröd utan sådan möda och världen i ymnigt mått, av vilken de nu aldrig mättas, eftersom de förvandla det söta till bittert för sig.

Men du, min brud, bör vara såsom en ost och din kropp såsom det ostkar, vari osten formas, ända tills den fått karets form. Så skall din själ, som är mig ljuv och behaglig som en ost, prövas och renas så länge i kroppen, till dess kroppen och själen äro endräktiga och samstämmiga och båda ha samma återhållsamhetens form, så att köttet lyder anden och anden leder köttet till alla dygder.»