Jag är himmelens och jordens Skapare, som var i jungfruns moderliv såsom sann Gud och sann människa, som dog, återuppstod och uppsteg till himmelen. Du, min nya brud, har kommit till en okänd ort. Därför bör du göra fyra ting. För det första känna ortens tungomål. För det andra hava passande kläder. För det tredje veta att inrätta dagar och tider enligt ordningen på orten. För det fjärde vänja dig vid ny föda. Så bör du, emedan du från världens ostadighet kommit till stadighet, hava ett nytt tungomål, d. v. s. avhållsamhet från onyttiga ord och stundom även från tillåtna, för att iakttaga tystnadens och förtegenhetens allvar.

Dina kläder böra vara ödmjukhet till det inre och till det yttre, så att du icke i ditt inre upphöjer dig själv såsom varande heligare än andra och icke till det yttre blyges för att visa dig ödmjuk inför människor. För det tredje innebär inrättandet av din tid, att liksom du förut haft flera tider för din kropps nödtorft och nytta, så skall du hava en tid till själen, d. v. s. så att du aldrig någonsin vill synda emot mig. För det fjärde innebär den nya födan avhållsamhet från glupskhet och kräsligheter med all klokhet, allt eftersom den mänskliga naturen kan tåla det. Den avhållsamhet, som överstiger det för människonaturen möjliga, behagar mig nämligen icke, ty jag begär det förnuftiga och att njutningslystnaden skall tämjas.»

Då visade sig djävulen i samma stund. Herren sade till honom: »Du har skapats av mig och sett all rättvisa i mig. Svara mig nu, om denna nya brud lagligen och med godkänd rättvisa är min. Jag tillåter dig nämligen att se och förstå hennes hjärta, så att du kan veta, vad du skall svara mig. Månne hon älskar något så högt som mig eller vill taga något i utbyte mot mig?»

Djävulen svarade honom:»Ingenting älskar hon så högt som dig, och hellre än att mista dig ville hon lida alla kval, såframt du gåve henne tålamodets kraft. Jag ser liksom ett brinnande band löpa ned från dig till henne, och det binder hennes hjärta så hårt, att hon icke kan tänka på eller älska något annat än dig.»
Då sade Herren till djävulen: »Säg mig: huru står hon i ditt hjärta, eller hur behagar dig den stora kärlek, som jag hyser till henne?»

Djävulen sade: »Jag har två ögon. Det ena är kroppsligt (fastän jag icke är kroppslig), och med det ögat ser jag timliga ting så klart, att det icke finns något så hemligt eller dunkelt, att det skulle kunna dölja sig för mig. Det andra ögat är andligt, och det finns ingen pina, som är så liten, att jag ej kan se den med det ögat och förstå, till vilken synd den hör. Och det finns ingen så liten eller lätt synd, att jag ej kan se den, ifall den ej är renad genom botgöring. Men fastän inga lemmar äro sårbarare och ömtåligare än ögonen, ville jag likväl mycket gärna, att två brinnande facklor oupphörligt genomträngde mina ögon, om jag därigenom kunde uppnå, att hon icke såge med andliga ögon. Jag har även två öron. Det ena är kroppsligt, och ingen kan tala så hemligt och tyst, att jag ej hör och får veta det genom detta öra.

Det andra är andligt, och ingen kan ha en så hemlig tanke eller åstundan till någon synd, att jag ej hör det med detta öra, såframt icke synden är utplånad genom botgöring. Och jag ville gärna, att helvetets pina, frambrusande som en ström och spridande den våldsammaste brand, utan uppehåll flöte genom mina öron, om jag därigenom kunde uppnå, att hon intet hörde med andliga öron. Jag har också ett andligt hjärta, och jag ville gärna, att det utan uppehåll sönderskures i små stycken och städse förnyades till samma pina, om jag därigenom kunde uppnå, att hennes hjärta kallnade i din kärlek. Men eftersom du är rättvis, frågar jag dig nu om en sak, som du må svara mig på. Säg mig, varför du älskar henne så mycket! Varför har du inte utvalt dig en heligare, rikare och skönare?»

Herren svarade honom: »Emedan rättvisan krävde detta. Du har ju skapats av mig och sett all rättvisa i mig. Säg mig, så att hon hör på, vilken rättvisa det var, att du gjorde ett så svårt fall och vilken din tanke var, då du föll!»

Djävulen svarade: »Jag såg tre ting i dig. Jag såg din ära och heder, som översteg allting, och jag tänkte på min egen ära. Därför blev jag högmodig och föresatte mig att icke blott bliva dig lik utan t.o.m. bliva högre än du. För det andra såg jag dig vara mäktigare än alla andra, och därför åstundade jag att vara ännu mäktigare än du. För det tredje såg jag vad som skulle hända i framtiden, och eftersom din ära och heder är utan början och utan slut, avundades jag dig och tänkte, att jag gärna ville beständigt plågas av de bittraste kval, om du därigenom kunde dö, och under sådana tankar störtade jag, och så kom helvetet till.»

Herren svarade: »Du frågade mig, varför jag älskar henne så mycket. Förvisso, emedan jag vänder all din ondska till det goda. Ty emedan du blev högmodig ock icke ville hava mig, din skapare, till din jämlike, därför ödmjukar jag mig i allt, hämtar samman syndare och jämställer mig med dem, i det jag giver dem av min ära. För det andra: emedan du hade en så ond åstundan, att du ville vara mäktigare än jag, därför gör jag syndare mäktigare än du och låter dem deltaga i min makt. För det tredje: emedan du avundades mig, är jag så kärleksfull, att jag offrade mig för syndarna.» Sedan sade Herren: »Nu, djävul, är ditt mörka hjärta upplyst. Säg, så att hon hör på, vilken kärlek jag har till henne.»

Djävulen sade: »Om det vore möjligt, tålde du gärna en sådan pina i varenda lem särskilt, som du en gång led på korset i alla lemmar, förr än du ville mista henne».

Då svarade Herren: »Om jag alltså är så barmhärtig, att jag icke vägrar min förlåtelse åt den, som beder därom, så bed även du ödmjukt om förlåtelse av mig, och jag skall giva dig den».
Djävulen svarade: »Ingalunda gör jag detta. Ty när jag föll, bestämdes det ett straff för varje synd och för varje onyttig tanke och onyttigt ord, och var och en av de änglar, som föllo, skall hava sitt straff. Därför ville jag, förr än jag böjde mina knän för dig, hellre sluka alla plågor i mig, så länge min mun kunde öppnas och stängas för plågorna, så att jag alltid vore förnyad till att lida plågan.»

Då sade Herren till sin brud: »Se hur förhärdad världens furste är och hur mäktig emot mig genom min hemliga rättvisa. Jag skulle ju med min makt kunna förinta honom på ett ögonblick, men jag gör icke en större orätt emot honom än mot en god ängel i himmelen. Men när hans tid kommer - den nalkas nu -, så skall jag döma honom och hans följeslagare. Därför må du, min brud, städse göra framsteg i goda gärningar. Älska mig av hela ditt hjärta; frukta ingenting utom mig. Jag är nämligen herre över djävulen och över allt, som finns till.»