Modern talade: »Min Son hade tre goda ting. För det första hade ingen en så fin och vek kropp som han, ty den var byggd av de två yppersta naturer, nämligen gudomen och mandomen, och så ren, att liksom ingen fläck finnes i det klaraste öga, så kunde man icke finna något lyte på hans lekamen. Det andra goda bestod i att han aldrig syndade. Ty andra barn bära stundom sina föräldrars synder och sina egna; han däremot syndade aldrig och bar likväl allas synder. Det tredje var, att somliga dö för Gud och få en härlig lön därför, men han dog lika mycket för sina ovänner som för mig och sina vänner.

Men när hans fiender korsfäste honom, gjorde de fyra ting med honom. För det första krönte de honom med törnen. För det andra genomborrade de hans händer och fötter. För det tredje gåvo de honom ättika att dricka. För det fjärde stucko de upp hans sida. Men nu klagar jag över, att min Son av sina ovänner, som nu äro i världen, korsfästes grymmare än då judarna korsfäste honom. Visserligen lider gudomen inga kval och kan icke dö; likväl korsfästa de honom med sina egna laster. Ty om en man tillfogar sin oväns bild kränkning och skada, bör skadegöraren, fastän bilden icke känner skadan, dock anklagas och dömas för sin onda vilja att skada, liksom för en begången gärning. På samma sätt äro deras laster, med vilka de andligen korsfästa min Son, ledare och tyngre för honom än deras, som korsfäste honom lekamligen.

Men nu frågar du kanske: Hur korsfästa de honom? Jo, för det första fästa de honom på det kors, som de berett åt honom, när de icke akta på sin skapares och herres bud utan skymfa honom, då han genom sina tjänare manar dem att tjäna honom och de förakta detta och i stället göra det som behagar dem. Sedan korsfästa de hans högra hand, när de hålla rättvisa för orättvisa och säga: 'Synden är icke så svår och så förhatlig för Gud som det påstås. Gud straffar icke någon i evighet; han hotar bara, för att skrämma oss. Ty varför återlöste han människan, om han ville att hon skulle förgås?'

De beakta icke, att den minsta synd, om människan finner glädje i den, är tillräcklig att bereda henne evigt straff, och att Gud icke låter ens den minsta synd förbliva ostraffad, liksom han icke heller låter ens den minsta goda gärning förbliva obelönad. Därför skall deras straff bliva evinnerligt, ty de hava en ständig vilja att synda, och min Son, som ser hjärtat, räknar den för gärning. Ty liksom de hava viljan, skulle de även fullborda den i gärning, om min Son tillstadde det. Vidare korsfästa de hans vänstra hand, när de vända dygden till last och vilja synda ända till slutet, i det de säga: 'Om vi bara på vårt yttersta säga en gång: Förbarma dig över mig, o Gud, så är Guds förbarmande så stort, att vi få förlåtelse'.

Men detta är icke dygd: att vilja synda och icke bättra sig, att vilja ha lön utan arbete, om icke ångern finnes i hjärtat, så att man ville bättra sig, om man blott kunde det för sjukdom eller något annat hinder. Sedan korsfästa de hans fötter, när de finna glädje i att synda och icke en enda gång tänka på min Sons bittra pina eller en enda gång tacka honom av sitt innersta hjärta med ord sådana som: 'O hur bitter var icke din pina, Gud; lov vare dig för din död' - sådant hör man aldrig ur deras mun. De kröna honom sedan med begabbelsens krona, när de begabba hans tjänare och anse det vara fåfängligt att tjäna honom. De giva honom även galla att dricka, när de glädja sig och jubla åt synden. Och icke en enda gång uppstiger den tanken i deras hjärta, hur svår och mångfaldig denna synd är. De sticka upp hans sida, när de hava vilja att framhärda i synden.

Jag säger dig i sanning, och detta kan du säga mina vänner, att sådana människor inför min Sons ögon äro orättfärdigare än de, som dömde honom, omildare än de som korsfäste honom, fräckare än de som sålde honom, och de böra få ett större straff än dessa. Pilatus visste mycket väl, att min Son icke syndat och icke var värd att dö. Likväl dömde han, emedan han fruktade att mista sin världsliga makt och att judarna kunde göra uppror, liksom nödtvungen, min Son till döden. Men vad skulle dessa ha att frukta om de tjänade honom, och vad skulle de mista av sin heder och värdighet, om de hedrade honom? Därför skola de dömas hårdare, och de äro i min Sons åsyn sämre än Pilatus, ty Pilatus dömde honom, därför att andra bådo det och ville det och under fruktan, men de döma honom för sin egen viljas skull och utan fruktan, när de skymfa honom genom synden, som de kunde avhålla sig ifrån, om de ville. De avhålla sig dock icke från synden och blygas icke, när de hava begått synden, ty de betänka icke, att de äro ovärdiga Dens välgärningar, som de icke tjäna.

De äro sämre än Judas, ty när Judas hade förrått sin herre, visste han mycket väl, att denne var Gud och att han syndat svårt emot honom, men han misströstade och störtade sig så i helvetet, i det han trodde sig ovärdig att leva. Men fastän dessa mycket väl känna sin synd, framhärda de likväl i den och känna ingen ånger i hjärtat över den. De vilja vinna himmelriket med våld och makt, när de tro sig kunna få det icke genom gärningar utan för ett fåfängt hopps skull, men det gives dock endast åt den som arbetar och lider något för Gud.

De äro sämre än de, som korsfäste honom, ty när dessa sågo min Sons goda verk, nämligen att han uppväckte döda och botade spetälska, tänkte de inom sig: 'Denne man gör oerhörda och ovanliga undergärningar, ty med ett ord tillintetgör han vem han vill, han vet våra tankar och gör allt vad han vill. Om han finge framgång, skulle vi alla underkastas hans makt och bliva honom underdåniga.' Och för att icke nödgas underkasta sig honom korsfäste de honom, för sin avunds skull. Men om de hade vetat, att han var ärans konung, skulle de aldrig ha korsfäst honom.

Dessa människor däremot se dagligen hans verk och hans stora undergärningar, de njuta hans välgärningar och höra, huru de skola tjäna honom och komma till honom, men de tänka inom sig: 'Om vi måste lämna allt timligt och följa hans vilja och icke vår egen, så är detta tungt och outhärdligt'.

Därför förakta de hans vilja, på det att den icke må vara över deras egen vilja, och de korsfästa min Son genom sin förhärdelse, i det de lägga synd till synd emot sitt samvete. Ja, dessa äro sämre än de, som korsfäste honom, ty judarna gjorde det för avunds skull och emedan de icke visste att han var Gud, men dessa veta att han är Gud, och i sin ondska och förmätenhet, för sin egen vinningslystnads skull, korsfästa de honom grymmare på andligt sätt än judarna på kroppsligt sätt, ty själva äro de återlösta, men judarna voro ännu icke återlösta. Därför, o brud, lyd min Son och frukta honom, ty liksom han är barmhärtig, är han även rättvis.»