Jag hade tre ting i min död. För det första tron, när jag böjde mina knän och bad, i det jag visste, att min Fader kunde frälsa mig från lidandet. För det andra hoppet, när jag ståndaktigt väntade och sade: Icke såsom jag vill. För det tredje kärleken, när jag sade: Ske din vilja. Jag hade kroppslig nöd på grund av den naturliga fruktan för lidandet, när blodssvetten gick ut ur min kropp. Ty på det att mina vänner icke skola rädas, att de äro övergivna, när bedrövelse drabbar dem, har jag med mitt exempel visat dem, att det svaga köttet alltid flyr plågorna. Men nu kan du fråga, hur blodssvetten gick ur min kropp.

Såsom den sjukes blod förtorkar och förtäres i alla ådrorna, så förtärdes mitt blod av naturlig smärta över döden. Min Fader ville ju visa den väg, varigenom himmelen skulle öppnas och den utestängda människan skulle ingå, och därför antvardade han mig av kärlek åt lidandet, så att min kropp efter fullbordat lidande skulle förhärligas i äran. Ty rättvisan tillät ej, att min mandom utan pina kom till äran, ehuru jag förmått göra det så med min gudoms makt. Hur skulle därför de förtjäna att ingå i min ära, som ha liten tro, fåfängt hopp och ingen kärlek?

Om de hade tro på den eviga glädjen och på det fruktansvärda straffet, skulle de icke åstunda något annat än mig. Om de trodde, att jag ser och vet allt och är mäktig till allt samt utkräver dom av alla, skulle de ledas vid världen, och de skulle rädas att synda inför mig mera av fruktan för mig än för människor. Om de hade ett fast hopp, då skulle hela deras håg och tanke vara inriktade på mig. Om de hade gudlig kärlek, då skulle de åtminstone tänka i sin själ vad jag gjort för dem, hur stor min möda var vid förkunnelsen, hur stor min smärta var i lidandet, hur stor min kärlek var i döden, då jag hellre ville dö än övergiva dem.

Men deras tro är sjuk och liksom vacklande i dem, hotande att snart falla, ty de tro blott när hemsökelsen icke angriper dem men misströsta när något går dem emot. Deras hopp är fåfängt, ty de hoppas att synden skall undslippa rättvisa och sann dom. De hoppas erhålla himmelriket för intet och önska erhålla barmhärtighet utan rättvisans stränghet. Deras kärlek till mig är helt kall, ty de upptändas aldrig till att söka mig, om de icke tvingas av bedrövelsen.

Huru skulle jag kunna värmas av sådana, som icke hava rätt tro, icke fast hopp och icke brinnande kärlek till mig? När de därför ropa till mig och säga: 'Förbarma dig över mig, o Gud', så förtjäna de icke att bönhöras och icke heller att inträda i min härlighet, ty de vilja icke följa sin Herre till lidandet, och därför skola de icke heller följa honom till äran. Ingen riddare kan nämligen behaga sin Herre och efter sitt fall återupptagas i hans nåd, såframt han icke dessförinnan gjort honom någon ödmjuk bot för sitt förakt.»