Jag är din Skapare och Återlösare. Varför fruktade du för mina ord? Och varför undrade du, av vilken ande de voro, god eller ond? Säg mig, vad du funnit i mina ord, som ditt samvete icke föreskrivit dig att göra! Eller har jag någonsin befallt dig något emot ditt förnuft?»

Härpå svarade bruden: »Ingalunda. Allt detta är sant, och jag for illa vilse.»
Anden eller brudgummen svarade: »Jag föreskrev dig tre ting, av vilka du må kunna urskilja den gode anden. Jag bjöd dig att ära din Gud, som skapat dig och givit dig allt vad du äger. Att du skall ära honom över allting, det säger dig ditt förnuft. Jag bjöd dig vidare att hålla den rätta tron, d. v. s. att tro, att förutan Gud ingenting blivit gjort och ingenting heller skulle kunna göras. Jag bjöd dig även att älska en förnuftig återhållsamhet i alla ting. Världen är nämligen gjord för människans skull, för att människan skulle nyttja den till sin nödtorft. Så kan du även av tre andra ting, dessas motsats, urskilja den orene anden. Denne manar dig att söka ditt eget beröm och yvas över de ting, som beskärts dig. Han manar dig även till vantro. Han manar dig till oåterhållsamhet i alla lemmar och alla ting, och till detta upptänder han ditt hjärta. Stundom bedrager han även i det godas gestalt. Därför bjöd jag dig att alltid rannsaka ditt samvete samt öppna det för visa andliga män.

Fördenskull bör du ej tvivla på att Guds gode ande är med dig, när du icke åstundar något annat än Gud och helt upptändes av honom. Detta kan endast jag göra, och det är omöjligt för djävulen att då nalkas dig. Och han förmår icke heller nalkas någon ond människa, såframt icke jag tillåter det, antingen för dennes synders skull eller för någon hemlig dom, som är känd för mig. Han är nämligen min skapelse liksom allt annat, och av mig blev han skapad väl, men av sin ondska är han ond, och därför är jag herre över honom. Fördenskull tillvita somliga mig falskeligen en skuld, när de säga, att de, som tjäna mig av stor fromhet, torde vara vansinniga och besatta av djävulen. De mena mig vara lik den man, som har en kysk och på sin man fast förtröstande hustru men utlämnar henne till hor. Sådan skulle jag vara, om jag utlämnade en rättfärdig människa, som älskade mig, åt djävulen. Men eftersom jag är trofast, skall djävulen icke få härska över någons själ, som fromt tjänar mig.

Och fastän mina vänner stundom synas vara såsom vansinniga, så är det ej för att djävulen plågar dem eller för att de tjäna mig med glödande fromhet, utan på grund av någon brist i hjärnan eller någon annan hemlig orsak, som är dem given till deras förödmjukelse. Det kan också stundom ske, att djävulen av mig får makt över goda människors kropp, för att de sedan skola få vedergällning, eller att han förmörkar deras samveten. Men aldrig kan han härska över deras själar, som sätta sin tro och kärlek till mig.»