Jag är allas Skapare. Jag är född av Fadern före morgonstjärnan; jag är oskiljaktigt i Fadern och Fadern i mig och en Ande i oss båda. Därför äro Fadern och Sonen och den Helige Ande en Gud och icke tre gudar. Jag är den, som lovade Abraham den eviga arvedelen och genom Moses förde mitt folk ut ur Egypten. Jag är densamme som talade i profeterna. Fadern sände mig till jungfruns moderliv men skilde sig icke från mig utan förblev oskiljaktigt hos mig, på det att människan, som avfallit från Gud, skulle återvända till Gud genom min kärlek.

Men nu vill jag i närvaro av dig, min härskara, fastän du ser allt och vet allt i mig, likväl för denna närvarande bruds kunskaps och undervisnings skull (ty hon kan fatta andliga ting endast genom deras likhet med kroppsliga) klaga över dessa fem män, som stå här, ty de förtörna mig på mångfaldigt sätt. Liksom jag fordom med namnet Israel i lagen förstod hela det israelitiska folket, så förstår jag nu med dessa fem alla människor i världen.

Den förste är Kyrkans styresman och hans präster, den andre är de onda lekmännen, den tredje är judarna, den fjärde är hedningarna och den femte mina vänner. Men från dig, jude, undantager jag alla judar, som hemligen äro kristna och i det fördolda tjäna mig med uppriktig kärlek, rätt tro och fullkomlig gärning. Och från dig, hedning, undantager jag alla, som gärna skulle vandra på mina buds väg, om de bara visste hur och om de bleve undervisade, och som med sin gärning göra så mycket de veta och kunna; de skola ingalunda dömas tillsammans med eder.

Nu klagar jag alltså över dig, du Kyrkans huvud, du som sitter på min stol, vilken jag överlämnat åt Petrus och hans efterföljare att sitta på, med trefaldig värdighet och myndighet: för det första att de skulle ha makt att binda själarna och lösa dem från synden, för det andra att de skulle öppna himmelen för de botfärdiga, för det tredje att de skulle stänga himmelen för de förbannade och dem, som förakta mig. Men du, som borde förlossa själarna och föra dem till mig, du är i sanning själarnas förgörare. Jag förordnade ju Petrus till herde och vårdare för mina får. Du däremot förskingrar och sargar dem. Du är sämre än Lucifer. Han hyste nämligen avund mot mig och önskade icke döda någon annan än mig, för att han skulle få härska i mitt ställe. Du är så mycket sämre, som du icke blott dödar mig, i det du med dina onda gärningar driver mig bort från dig, utan även dödar själarna genom ditt dåliga exempel. Jag återlöste själarna med mitt blod och antvardade dem åt dig som åt en trogen vän, men du överlämnar dem på nytt åt ovännen, varifrån jag återlöst dem.

Du är orättvisare än Pilatus: han dömde icke någon annan till döden än mig, men du dömer icke blott mig, såsom den vilken icke har någon makt och icke är värd något gott, nej, du dömer även de oskyldiga själarna, och skadegörarna låter du gå fria. Du är omildare än Judas; han sålde endast mig, men du säljer icke endast mig utan även mina utvaldas själar för din skamliga vinnings och ditt fåfänga namns skull. Du är nedrigare än judarna. Dessa korsfäste bara min kropp, men du plågar och korsfäster mina utvaldas själar, för vilka din ondska och din överträdelse är bittrare än varje svärd. Och därför är du lik Lucifer, orättvisare än Pilatus, omildare än Judas, nedrigare än judarna. Därför klagar jag med rätta över dig.»

Till den andre, d. v. s. till lekmännen, sade Herren: »Till din nytta har jag skapat allt. Du var ense med mig och jag med dig. Du gav mig din tro och lovade med en ed, att du skulle tjäna mig. Nu har du emellertid avfallit från mig, liksom en man, vilken icke känner sin Gud. Du håller mina ord för lögn och mina gärningar för fåfänglighet, och min vilja och mina bud säger du vara mycket tunga. Du har kränkt den tro du lovat mig. Du har brutit din ed och övergivit mitt namn. Du har skilt dig från mina helgons tal och har kommit att tillhöra djävlarnas tal; deras kamrat har du blivit. Du tycker att ingen är värdig lov och heder utom du själv. Allt som är mitt och som du bör göra för mig, det synes dig svårt, men det som behagar dig själv, synes dig lätt.

Därför klagar jag med rätta över dig, ty du har brutit den tro, du givit mig i dopet och senare, och för min kärlek, som jag bevisat dig med ord och gärningar, tadlar du mig och kallar mig lögnare; för min pina kallar du mig en dåre.»

Till den tredje, d. v. s. till judarna, sade han: » Jag började mitt kärleksverk med eder, jag valde eder till mitt egendomsfolk, jag förde eder ut ur träldomen, jag gav eder min lag och förde eder in i det land som jag lovat edra fäder, jag skickade eder profeterna till tröst. Sedan utvalde jag bland eder en jungfru åt mig, av vilken jag tog mandom. Men nu klagar jag över eder, ty I viljen ännu icke tro, utan I sägen: 'Kristus har ännu icke kommit, han är fortfarande att vänta'.»

Till den fjärde, d. v. s. till hedningen, sade Herren: » Jag skapade dig och återlöste dig liksom den kristne, och allt gott gjorde jag för din skull, men du är såsom en vansinnig, ty du vet icke vad du gör, ja, såsom en blind, ty du vet icke vart du går. Du dyrkar nämligen den skapade i stället för Skaparen, det falska i stället för det sanna, och du böjer ditt knä för det som är lägre än du. Därför klagar jag över dig.»

Till den femte sade han däremot: »Träd närmare fram, min vän!» Och han sade genast till den himmelska härskaran: »Älskade vänner, jag har en vän, med vilken jag betecknar flera. Han är såsom en man, vilken är innestängd bland onda människor och hårt fjättrad. Om han talar vad sant är, slå de hans mun med stenar. Om han gör vad gott är, stöta de ett spjut i hans bröst. O mina vänner och alla helgon, hur länge skall jag tåla sådana människor, hur länge skall jag uthärda sådant förakt?»
Den helige Johannes döparen svarade: »Du är såsom den renaste spegel, ty i dig se vi och veta vi allt liksom i en spegel, utan hjälp av ord. Du är den oförlikneliga sötma, vari vi smaka allt gott. Du är såsom det skarpaste svärd, ty du dömer i rättvisa.»

Då svarade Herren honom: »Sannerligen, min vän, du säger sant, ty i mig se mina utvalda allt gott och all rättfärdighet, och detta se även de onda andarna, fastän icke i ljuset utan i sitt eget inre. En man, som blivit satt i fängelse och som förut lärt sig bokstäverna, vet, ehuru han sitter i mörkret, det som han lärt sig, fast han för tillfället icke kan se. Så är det med djävlarna: fastän de icke se min rättfärdighet i min klarhets ljus, veta de och se de den likväl i sitt eget inre. Jag är även såsom ett svärd, vilket skiljer två ting åt. Så giver jag åt var och en vad han förtjänar.»
Sedan sade Herren till den helige Petrus: »Du är trons och min Kyrkas grundare. Säg nu, i närvaro av denna härskara, vad rättvisligen bör ske med dessa fem män.»

Petrus svarade: »Lov och heder vare dig, Herre, för din kärlek, som du bevisar din jord. Välsignad vare du av all din härskara, ty allt, som hänt och skall hända, låter du oss se och veta i dig, ty i dig se och veta vi allt. Detta är sann rättvisa, att den förste, som sitter på din stol och har Lucifers gärningar, han skall skymfligen mista den stol, vari han fördristat sätta sig, och bliva delaktig av Lucifers pina. Vad den andre angår, är det rättvisa, att emedan han avfallit från din tro, han må nedstörtas till helvetet med huvudet nedåt och fötterna uppåt, eftersom han föraktade dig, du som borde vara hans huvud, och älskade sig själv. Vad den tredje angår, är det rättvisa, att han ej får se ditt ansikte utan straffas för sin ondska och vinningslystnad, ty de otrogna förtjäna icke att njuta din åsyn. Vad den fjärde angår, är det rättvisa, att han innestänges såsom varande en galen man och förvisas till mörka platser. Vad den femte angår, är det rättvisa, att hjälp sändes honom.»

När Herren hört detta, svarade han: » Jag svär vid Gud Fader, vars röst Johannes döparen hörde i Jordan; jag svär vid den kropp, som Johannes döpte, såg och vidrörde i Jordan; jag svär vid Anden, som i duvoskepnad uppenbarade sig i Jordan, att jag skall utöva rättvisa över dessa fem».

Sedan sade Herren till den förste av dessa fem män: »Min stränghets svärd skall ingå i din kropp; det skall stickas in däruppe i huvudet och fästas så djupt och fast i dig, att det aldrig skall kunna dragas ut. Din stol skall sänkas liksom en tung sten, vilken ej upphör att falla, förrän den nått det yttersta djupet. Dina fingrar, nämligen dina bisittare, skola brinna i den outsläckliga svavelelden. Dina armar, nämligen dina ämbetsmän, som borde utsträckas till själarnas gagn men i stället utsträckas till världens nytta och heder, de skola dömas till det straff, varom David talar: 'Hans söner skola bliva faderlösa och hans hustru änka, och andra skola taga hans egendom'. Vem är 'hans hustru' om icke deras själ, vilken skall utestängas från den himmelska härligheten, mista Gud och bliva såsom en änka?

'Hans söner', d. v. s. de dygder, som de tyckas hava, och mina enkla, enfaldiga män, som äro under dem, skola skiljas från dem, deras värdighet och gods skola tillfalla andra, och i stället för värdighet skola de ärva evig skam. Sedan skall deras huvudprydnad nedsänkas i helvetets dy, ur vilken de aldrig skola kunna resa sig. Liksom de genom sitt höga anseende och sitt högmod stego upp över alla andra, så skola de sjunka djupare ner i helvetet än andra, ja så djupt att det skall bliva dem omöjligt att resa sig. Deras lemmar, nämligen alla de klerker, som följa dem och hjälpa dem, skola huggas av dem och frånskiljas, liksom när man river ned en mur, varvid det icke lämnas sten på sten och murbruken icke sammanhåller stenarna, och barmhärtighet skall icke vederfaras dem, ty min kärlek skall aldrig värma dem eller bygga upp dem till ett evigt hus i himmelen, utan de skola jämte sina huvuden för evigt utestängas från allt gott och pinas.

Men till den andre säger jag: Emedan du icke vill hålla den tro du lovat mig och icke vill hysa kärlek till mig, skall jag till dig sända ett djur, som stiger upp ur den vilt brusande strömmen, och det skall uppsluka dig. Och liksom strömmen alltid brusar nedåt, så skall detta djur släpa dig ned till helvetets djup, och lika omöjligt som det är för dig att simma emot den brusande strömmen, lika svårt skall det vara för dig att någonsin stiga upp ur helvetet.
Till den tredje säger jag: Emedan du, jude, nu icke vill tro att jag kommit, skall du få se mig, när jag kommer till den andra domen, men icke i min härlighet utan i ditt samvete, och du skall röna att allt vad jag sade var sant. Då återstår dig det straff som du förtjänat.

Till den fjärde säger jag: Eftersom du nu icke bryr dig om att tro och icke vill veta, skall ditt mörker bliva ljust för dig, och ditt hjärta skall upplysas, så att du vet mina domar vara sanna, och dock skall du icke komma till ljuset.
Till den femte säger jag: Med dig skall jag göra tre ting. För det första skall jag fylla dig invändigt med min glöd. För det andra skall jag göra din mun hårdare och fastare än varje sten, så att stenarna vända tillbaka mot dem, som kastat dem. För det tredje skall jag beväpna dig så väl med mina vapen, att ingen lans skall skada dig utan allt mjukna inför dig liksom vax för elden. Var därför styrkt och stå manligen fast!

Ty liksom en riddare, som i striden hoppas på hjälp av sin herre, kämpar så länge som någon livskraft är kvar i honom, så må du stå fast och kämpa, ty Herren din Gud skall giva dig den hjälp, som ingen kan motstå. Och emedan ditt antal är litet, skall jag hedra dig och mångdubbla dig. Se, mina vänner, dessa ting sen I och veten I i mig, och så stå de inför mig. Mina ord, som nu äro sagda, skola gå i fullbordan. Men de andra människorna skola aldrig komma in i mitt rike, så länge jag är konung, såframt de icke bättra sig, ty himmelen skall endast givas åt dem, som ödmjuka sig och göra bot.»
Då svarade hela härskaran: »Lov vare dig, Herre Gud, som är utan begynnelse och utan ände».