Sonens ord till bruden om hur människan genom ett litet gott stiger upp till det högsta goda och genom ett litet ont stiger ned till det värsta straff.
Kapitel 43

Guds Son talade: »Av ett litet gott upprinner stundom en stor lön. Dadelpalmen har en sällsam lukt, och i dess frukt är en sten. Om den sättes i fet jord, mår den väl, blomstrar och sätter frukt och växer till ett stort träd. Om den däremot sättes i torr jord, förtorkar den. Mycket torr är den jorden och fattig på gott, som förnöjes i synden. Om dygdernas säd sås i den, blir den dock icke fetare. Fet är däremot det sinnets jord, som erkänner sin synd och sörjer över den.

Om dadelkärnan sättes däri, d. v. s. om min doms och min makts stränghet sås däri, slår den rot i sinnet med tre rottrådar. För det första betänker den människan, att hon ingenting kan göra utan min hjälp; därför öppnar hon sin mun för att bedja till mig. För det andra börjar hon också att giva några små allmosor för mitt namns skull. För det tredje lämnar hon sina världsliga bestyr för att tjäna mig. Sedan börjar hon öva försakelse genom fasta och genom att förneka sin egen vilja, och detta är trädets stam.

Därefter växa kärlekens grenar, när hon drager alla hon kan till det goda. Sedan växer frukten, när hon även undervisar andra i den mån hon kan och med all fromhet ger akt på hur hon skall kunna föröka min heder. En sådan frukt behagar mig högeligen. Så stiger alltså människan genom ett litet gott upp till fullkomningen. När hon först slår rot genom en, låt vara liten, fromhet, växer kroppen genom försakelse, mångdubblas grenarna genom kärlek och förkovras frukten genom predikan.

På liknande sätt stiger människan genom ett litet ont ned till den största förbannelse och det största straff. Du vet väl vad som är den tyngsta bördan av allt som växer? Det är förvisso det barn, som avlas men ej kan framfödas utan dör i moderns liv. Därav sönderslites jämväl modern och dör, och fadern för henne och barnet till graven och jordar henne med det ruttnade fostret. Så gör djävulen med själen. Den lastbara själen är ju såsom djävulens hustru; hon följer hans vilja i allt, och hon avlar barn med honom, när synden behagar henne och hon fröjdas i den.

Ty såsom modern undfår och blir havande av den lilla säden, som icke är någonting annat än ruttenhet, så avlar även själen, när hon finner behag i synden, en stor frukt med djävulen. Sedan danas lemmar och stärker kroppen, när synd lägges till synd och dagligen förökas. När synderna förökats, sväller modern upp och vill föda men förmår ej. Naturen är nämligen förtärd i synden, hon är led vid livet, och hon ville gärna synda mera, men hon kan ej, och det tillstädes henne ej av Herren.

Då kommer fruktan, att hon ej förmår fullborda sin vilja, och styrkan och glädjen äro sin kos; överallt är smärta och sorg. När hon nu förtvivlar att kunna göra något gott, sönderslites moderlivet, och så dör hon, i det hon hädar och skymfar Guds dom, och av djävulen, barnets fader, föres hon till helvetets grav, där hon jordas med syndens ruttenhet och den onda begärelsens barn och skall vila i evighet. Se där, huru synden förökas från att ha varit ett litet ont och hur den växer till fördömelse.»