Skaparens ord till bruden om hur han nu föraktas och tadlas av människorna, som icke akta på vad han i sin kärlek gjort för dem, då han förmanat dem genom profeterna och även lidit för dem, och som icke bekymra sig om hans vrede, som han utövade mot de halsstarriga, i det han hårt straffade dem.
Kapitel 44

Jag är allas Skapare och Herre. Jag skapade världen, och världen försmådde mig. Jag hör från världen en röst som av en humla, vilken samlar honung på marken. Ty liksom humlan, när hon flyger, plötsligt sänker sig åter mot marken och ger ifrån sig en mycket hes röst, så hör jag nu i världen denna hesa röst säga: 'Jag aktar ej på vad som följer efter detta'. Ja, alla ropa: ' Jag aktar ej därpå'. Sannerligen, människan bryr sig icke om och giver icke akt på vad jag gjorde för kärleks skull, i det jag förmanade genom profeterna och själv predikade och led för dem. Hon bekymrar sig icke om vad jag gjorde i min vrede, då jag föll över de onda och olydiga. De se, att de äro dödliga och att döden oväntat kan drabba dem, men det bekymra de sig icke om.

De höra och se min rättvisa, som jag utövade mot Farao och Sodoms invånare för deras synders skull, som jag gjorde mot konungar och andra furstar och som jag dagligen låter utövas med svärd och andra hemsökelser, men det är som om de icke såge allt detta. Därför flyga de som humlor dit de vilja, och stundom flyga de liksom hoppande, ty de förhäva sig i sitt övermod, men de sänka sig hastigt, i det de hängiva sig åt kättja och frosseri.

De samla även sötma men åt sig själva och på jorden, ty människan arbetar och samlar till kroppens nytta men ej till själens och till jordisk heder men ej till evig. De förvandla det timliga till plåga och det, som till intet är nyttigt, till evinnerligt straff. För min moders böners skull skall jag därför till dessa humlor, från vilka mina vänner äro undantagna (ty dessa äro endast med sin kropp i världen), sända min klara röst, vilken skall predika barmhärtighet, och de skola frälsas, om de höra den.»