Moderns och Sonens lovprisande ord till varandra i brudens närvaro, och huru Kristus nu anses skamlig, vanhederlig och föraktlig av människorna och om dessa människors eviga fördömelse.
Kapitel 46

Maria talade till sin Son och sade: »Välsignad vare du, som är utan begynnelse och utan ände. Du hade den ädlaste och skönaste kropp. Du var den tappraste och dygdigaste man. Du var den allra värdigaste varelse.»

Sonen svarade: »Dina ord, som utgå ur din mun, äro mig ljuvliga och förnöja mitt hjärtas innersta såsom den ljuvligaste dryck. Du är mig ljuvare än alla andra varelser. Ty såsom olika ansikten skådas i en spegel men intet behagar mera än det egna, så älskar jag visserligen mina helgon, men dig älskar jag dock med en särskild kärlek, emedan jag är född av ditt kött. Du är såsom en myrra, vars doft steg upp till gudomen och förde gudomen ned i din kropp. Denna doft förde din kropp och själ till gudomen, varest du nu är med kropp och själ. Välsignad vare du, ty åt din skönhet fröjdas änglarna. Av din kraft befrias alla, som åkalla dig med uppriktigt hjärta. I ditt ljus skälva alla demonerna, och de våga ej stanna kvar i din glans, ty de vilja alltid vara i mörkret.

Du gav mig en trefaldig lovprisning, ty du sade, att jag hade den ädlaste kropp, för det andra att jag var den tappraste man och för det tredje att jag var den allra värdigaste varelse. Dessa tre ting motsägas blott av dem, som hava kropp och själ. De säga, att jag har den skamligaste kropp, att jag är den föraktligaste man och den uslaste varelse. Ty vad är skamligare än att locka andra till synd? De påstå ju, att min kropp lockar till synd, i det de säga, att synden icke är så ful som det påstås och icke till den grad misshagar Gud.

De säga, att ingenting är till utan att Gud vill att det skall vara så och att ingenting är skapat utom av honom. 'Varför skulle vi då ej nyttja det, som blivit skapat till vår nytta? Naturens bräcklighet fordrar detta, och så ha alla levat före oss, ja leva ännu.' Så tala människorna nu om mig, och min mandom, i vilken jag, den sanne Guden, uppträdde bland människorna, när jag avrådde från synden och visade hur svår den är, den säga de vara skamlig, som om jag skulle ha tillrått det som onyttigt och skamligt är. De säga, att ingenting är hedervärt utom synden och det som behagar deras vilja. De säga även, att jag är den nesligaste man.

Vad är nesligare än att en man, som talar sanning, får uppleva, att man då slår honom på munnen med stenar och slår honom i ansiktet och han dessutom får höra skymf, i det de säga: 'Om han vore en man, skulle han hämnas'. Så göra de med mig. Jag talar till dem genom lärare och genom den Heliga Skrift, men de säga, att jag talar lögn. De slå mig på munnen med stenar och med knytnävarna, när de begå äktenskapsbrott, dråp och lögn, och de säga: 'Om han vore manlig, om han vore den allsmäktige Guden, skulle han straffa en sådan överträdelse'. Jag fördrager emellertid detta med tålamod, och dagligen hör jag dem säga, att pinan varken är evig eller så bitter, som det säges, och att mina ord äro osanna. För det tredje anse de mig vara den uslaste varelse. Ty vad är värdelösare i huset än hunden och katten, för vilka man gärna toge en häst, om man finge byta?

Men människan håller mig för värdelösare än hunden; hon skulle icke vilja taga mig, om hon fördenskull måste mista hunden, och förrän hon ville mista hundskinnet, ville hon förkasta och förneka mig. Finns det en sak, som så föga behagar sinnet, att man ej tänker på den och åstundar den hetare än mig? Ty om de skattade mig högre än någon skapad varelse, så skulle de älska mig mera än andra ting. Men nu hava de intet, som är så litet, att de ej älska det högre än mig. Över allting sörja de mera än mig. De sörja över sina egna eller sina vänners förluster. De sörja över ett förnärmande ord; de sörja över att de förnärma andra människor, som äro mera framstående än de, men de sörja icke över att de förnärma mig, allas Skapare. Vilken människa är så föraktad, att hon ej blir hörd, om hon beder om något, och ej får någon gengåva, om hon giver bort något? Jag däremot är ytterligt usel och föraktlig i deras ögon, ty de anse mig icke vara värdig något gott, ehuru jag givit dem allt gott.

Du, min moder, smakade mera av min visdom än andra, och aldrig utgick något annat än sanning ur din mun. Så utgår heller aldrig något annat än sanning ur min mun. Jag skall nu rättfärdiga mig i alla helgons åsyn, för det första mot honom, som sade mig hava den oskönaste kropp, och jag skall bevisa, att jag förvisso har den allra ädlaste kropp, utan lyte och synd, och han skall drabbas av evärdlig skam, vilket alla skola få se. Vad beträffar honom, som sade, att mina ord voro osanna, och att han icke visste, huruvida jag är Gud eller icke, skall jag bevisa, att jag i sanning är Gud, och han skall såsom träck rinna ned till helvetet. Men den tredje, som ansåg mig vara den allra uslaste, honom skall jag döma till evärdlig fördömelse, så att han aldrig får se min ära och min glädje.»

Sedan sade han till bruden: »Framhärda ståndaktigt i min tjänst. Du har kommit in liksom i en mur, i vilken du är innestängd, så att du ej kan fly och ej heller gräva under grundvalen. Uthärda alltså villigt den lilla bedrövelsen, så skall du sedan smaka evig vila i mina armar. Du vet Faderns vilja, du hör Sonens ord, du känner min Ande, du har tröst och hugnad i samtal med min moder och mina helgon. Framhärda därför ståndaktigt, annars skall du lära känna min rättvisa, genom vilken du skall tvingas att göra vad jag nu milt uppmanar dig att göra.»