Jag är den Gud, som fordom kallades Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. Jag är den Gud, som gav lagen åt Moses. Den var såsom en klädedräkt. Ty såsom en moder, vilken har ett barn i moderlivet, bereder kläder åt barnet, så beredde jag, Gud, lagen, vilken endast var en klädedräkt och en skugga och ett tecken för det som framdeles skulle ske. Jag klädde mig och svepte mig i dessa lagens kläder. Och liksom ett barn växer upp, lägger av sin gamla dräkt och påtager en ny, så lade jag av den gamla lagens klädedräkt, när den förbrukats, och påtog den nya klädedräkten, nämligen den nya lagen, och åt alla, som ville hava dem, gav jag kläder jämte mig.

Denna klädedräkt är icke trång eller svår att bära utan överallt väl anpassad. Den bjuder nämligen icke, att man skall fasta och arbeta övermåttan eller dräpa sig själv eller göra något, som går över möjligheterna, utan den är lämplig och ägnad att tygla och späka själen och kroppen. Ty när kroppen mycket håller fast vid synden, förtär denna synd kroppen. I den nya lagen finnas nu två ting. För det första klok måttlighet och rätt bruk av alla saker för själ och kropp. För det andra lätthet att hålla lagen, ty den som ej kan stå fast i ett, kan det i ett annat. Därav följer, att den som ej kan leva jungfruligt, honom står det fritt att ingå lovvärt äktenskap; och den som faller i synd må resa sig.

Men denna lag förkastas och föraktas nu av världen. De säga nämligen, att den är trång, tung och oformlig. Trång kalla de lagen, emedan den föreskriver, att man skall nöja sig med det nödvändiga och sky överflödet; dessa vilja däremot ha allting utan förnuftig måtta, i det de liksom boskap åtrå vad som är över kroppskrafterna, och därför är lagen dem trång. För det andra säga de, att den är tung, ty den säger, att man skall njuta med förnuftig måtta och på fastställda tider, men dessa vilja tillfredsställa sitt njutningsbegär mer än vad som är nyttigt och mer än vad som är föreskrivet. För det tredje säga de, att lagen är oformlig, eftersom den bjuder oss att älska ödmjukheten och tillskriva Gud allt gott.

Dessa vilja däremot förhäva sig och högmodas över de goda ting, som Gud givit dem, och därför är lagen dem oformlig. Se, så föraktad är min klädedräkt. Jag fullkomnade allt det gamla och började så det nya, ty det gamla var mycket svårt, och det var min mening, att det nya skulle förbliva, till dess jag komme för att döma. Men de bortkastade skamligen den klädedräkt, varmed själen höljes, nämligen den rätta tron.

Därtill lägga de synd till synd, ty de vilja även förråda mig. Månne icke David säger i psalmen: 'Han som åt mitt bröd tänkte förräderi emot mig?' I dessa ord vill jag, att du skall lägga två ting på ditt minne. För det första att han icke säger 'tänker' utan 'tänkte', som om det gällde något redan förflutet. För det andra att han med dessa ord endast utmärker en enda människa, som förrådde. Jag däremot säger, att dessa äro mina förrädare, som nu finnas till, icke de som hava varit eller som skola komma, utan de som leva nu. Jag säger också, att det icke bara är en enda människa utan många.

Men nu kan du kanske fråga: 'Månne det icke finns tvenne bröd - ett osynligt och andligt, av vilket änglarna och helgonen leva, och ett jordiskt, varav människorna äta? Men änglarna och helgonen vilja intet annat än det som är efter din vilja, och människorna kunna intet annat än vad som behagar dig. Huru kunna de då förråda dig?' Jag skall svara dig i närvaro av min himmelska härskara; visserligen vet och ser den allting i mig, men jag talar för din skull, att du må veta. Det finns i sanning två bröd. Dels änglarnas.

Änglarna äta mitt bröd i mitt rike, på det att de må mättas av min outsägliga härlighet. De förråda mig ju icke, utan de vilja ingenting annat än vad jag vill. Men de förråda mig, som äta mitt bröd vid altaret. Jag är i sanning det brödet. Detta bröd har tre egenskaper: gestalt, smak och rundhet. Jag är i sanning brödet. Liksom brödet har jag tre egenskaper: smak, gestalt och rundhet. Jag har smak, ty liksom all mat är såsom smaklös och utan kraft, om brödet saknas, så är utan mig allt som är till smaklöst, kraftlöst och fåfängt. Jag har vidare brödets figur, emedan jag är av jorden.

Jag är ju född av min jungfruliga moder, men min moder är av Adam och Adam av jorden. Jag har jämväl den runda formen, vari varken finns slut eller början. Ingen kan skåda eller finna slut eller början i min vishet, makt eller kärlek. Jag är inuti allt, över allt och utanför allt. Ja, om någon skulle flyga som en pil utan uppehåll och i evighet, skulle han ändå aldrig finna ett slut eller en botten på min makt och dygd. På grund av dessa tre egenskaper, nämligen smak, figur och rund form, är jag det bröd, som synes och kännes på altaret men förvandlas till min lekamen, som blev korsfäst. Ty liksom ett torrt och eldfängt trästycke, om det lägges på elden, snabbt förtäres och intet blir kvar av träets gestalt utan allt är eld, så blir vid orden Hoc est corpus meum det som förut varit bröd genast min lekamen, men det förbrännes ej såsom trä av eld utan av min gudom. Därför förrådes jag av dem, som äta mitt bröd. Vilket dråp kan vara avskyvärdare än det, varigenom någon dödar sig själv?

Och vilket förräderi är nedrigare, än när två äro förenade med ett olösligt band, såsom fallet är med två makar, och den ene förråder den andre? Vad gör nu mannen, då han vill förråda sin hustru? Jo, han säger hycklande till henne: 'Låt oss gå till den och den platsen, att jag må fullkomna min vilja med dig'. Hon går med honom i all enfald, beredd till allt vad hennes make vill. Men när han funnit läglig tid och plats, använder han mot henne något av dessa tre medel att bringa henne om livet: antingen något så tungt, att det dödar henne med ett enda slag, eller något så vasst, att det strax tränger in i inälvorna, eller något, varmed hennes livsande strax hejdas och kväves. När nu makan är död, tänker förrädaren för sig själv: 'Nu har jag gjort illa. Om mitt illdåd blir allmänt känt, blir jag dömd till döden.' Därför går han och lägger den döda hustruns kropp på en hemlig plats, så att hans brott ej må uppdagas.

Så göra nu de präster mot mig, vilka äro mina förrädare. De och jag förenas med ett band, när de taga brödet och när de, i det de uttala orden, förvandla det till min sanna lekamen, som jag antog av jungfrun. Detta skulle ingen ängel kunna göra, ty endast åt prästerna gav jag denna värdighet; dem utvalde jag till det högsta ämbetet. Men nu handla de mot mig som förrädare, ty de visa mig ett glatt och vänligt ansikte och föra mig till en hemlig plats för att förråda mig. Dessa präster visa ett glatt ansikte, när de synas vara goda och enfaldiga, och de föra mig försåtligt till en lönnlig plats, när de träda fram till altaret. Jag är då, liksom en brud eller brudgum, beredd att göra all deras vilja, men de förråda mig. För det första lägga de en tyngd över mig, när den heliga gudstjänsten, som de förrätta för mig, är dem tung och svår.

Hellre tala de hundra ord för världen än ett enda för min ära. Hellre gåve de hundra mark guld för världen än en penning för mig. Hellre arbetade de hundrafalt för sin egen nytta och världens än en gång för min ära. Med denna tunga börda trycka de ned mig, så att jag är såsom död i deras hjärtan. För det andra stinga de mig liksom med ett vasst järn, som tränger in i inälvorna. När prästen går fram till altaret, betänker han nämligen, att han syndat, och ångrar sig, men han är fast besluten att synda på nytt, när gudstjänsten är fullbordad, i det han tänker för sig själv: 'Väl ångrar jag min synd, men jag lämnar icke ifrån mig henne, med vilken jag syndade, för att icke göra så mer'.

Dessa präster stinga mig liksom med det vassaste järn. För det tredje liksom kväves min ande, när de tänka inom sig: 'Gott och behagligt är det att vara med världen. Gott är det att leva utsvävande, och jag kan icke avhålla mig därifrån. Jag skall göra min vilja i ungdomen; när jag blir gammal, då vill jag bliva återhållsam och bättra mig.' Av denna genomusla tanke kväves min livsande.

Men nu kan man fråga, huru deras hjärtan bli så ljumma och kyliga för mig och allt gott, att de aldrig kunna värmas eller återuppstå till min kärlek. Såsom en låga icke kan flamma upp ur ett isstycke, även om detta lägges på elden, utan isstycket i stället smälter, så kunna dessa, även om jag giver dem min nåd och de höra förmanande ord, dock icke uppstå till livets väg, utan de förtorka och tyna i allt gott. Så förråda de mig alltså, i det de visa sig hederliga och dock icke äro det, och emedan de tyngas och bedrövas av min ära, som de i stället skulle hava sin glädje i, och hava vilja till att synda och föresätta sig att synda ända till slutet. Och de liksom undangömma mig och försätta mig på en hemlig plats, när de tänka inom sig: 'Jag vet mig hava syndat, men om jag låter bli att fira mässoffret, står jag med skammen och blir tadlad av alla'.

Och så gå de oblygt fram till altaret och ställa mig framför sig och beröra mig, som är sann Gud och människa. Jag befinner mig med dem så att säga på en hemlig plats, ty ingen vet eller betänker, hur onda och ärelösa de äro, inför vilka jag, Gud, ligger såsom på en hemlig plats, ty även om den uslaste man vore präst skulle han dock, om han uttalade orden Hoc est corpus meum, konsekrera min sanna lekamen, och jag, den sanne Guden och människan, skulle ligga i hans händer. Men när han lägger mig på sina läppar, då är jag icke längre genom nåden närvarande för honom med min gudom och mandom; jag är borta, och endast brödets gestalt och smak återstår för honom.

Icke så, som om jag icke i sanning vore närvarande för de onda likaväl som för de goda, ty det är jag, i kraft av sakramentets instiftelse; nej, jag menar, att verkan därav icke är densamma för de onda som för de goda. Se, sådana präster äro icke mina präster utan verkliga förrädare, ty de sälja mig liksom Judas gjorde och förråda mig. Jag betraktar hedningar och judar men jag ser inga, som äro sämre än dessa präster, ty de äro i samma synd, som föranledde Lucifers fall.

Nu skall jag även säga dig deras dom och vad de likna. Deras dom är förbannelse. David förbannade dem som ej lydde Gud, och eftersom han var en rättvis profet och konung, förbannade han icke av vrede eller ond vilja eller otålighet utan av Guds rättvisa. Så förbannar jag, som är bättre än David, dem, som äro präster; icke av vrede eller ond vilja utan av rättvisa. Förbannat vare därför allt vad de taga av jorden till sin nytta, ty de prisa icke sin Gud och Skapare, som givit dem detta.

Förbannad vare den mat och dryck, som går in i deras mun och som när deras kropp till föda åt maskarna och deras själ till helvetet. Förbannad vare deras kropp, som skall återuppstå i helvetet för att evigt brinna. Förbannade vare deras år, i vilka de ha levat onyttigt. Förbannad vare den stund, som börjar för dem i helvetet och som aldrig skall sluta. Förbannade vare deras ögon, med vilka de sett himmelens ljus. Förbannade vare deras öron, med vilka de hört mina ord, som de icke brytt sig om. Förbannad vare deras smak, med vilka de smakat mina gåvor. Förbannad vare deras känsel, varmed de vidrört mig.

Förbannad vare deras lukt, varmed de förnummit världens ljuvligheter, under det att de förgätit mig, som är ljuvligare än allt annat. Men nu kan man fråga: På vad sätt skola de förbannas? Jo, deras syn skall förbannas, ty de skola icke se Guds åsyn i mig utan helvetets mörker och pina. Deras öron skola förbannas, ty de skola icke höra mina ord utan blott helvetets skri och fasa. Deras smak skall förbannas, ty de skola icke smaka glädjen av mitt eviga goda utan blott den eviga elden.

Deras lukt skall förbannas, ty de skola icke förnimma den underbart ljuvliga vällukten i mitt rike, vilken övergår alla dofter, utan blott känna stanken i helvetet, vilken är bittrare än galla och värre än svavel. De skola förbannas av himmel och jord och av alla oskäliga varelser, ty dessa lyda Gud och prisa honom, under det att de själva förakta honom. Fördenskull svär jag i min sanning (ty jag är sanningen), att om de dö så och i ett sådant syndens tillstånd, som de nu befinna sig i, så skall aldrig min kärlek eller min dygd innesluta dem i sig, utan de skola hemfalla åt en fördömelse utan slut.»