Hur gudomen, i närvaro av himmelens härskara och bruden, talade till mandomen emot de kristna, såsom Gud talade till Moses emot Israels folk, och huru de förbannade prästerna älska världen och förakta Kristus och om deras förbannelse och fördömelse.
Kapitel 48

En stor härskara syntes i himmelen, och Gud sade till den: »O mina vänner, som veten och förstån och skåden allt i mig, jag talar i eder närvaro för denna min bruds skull, som står här. Se, liksom när någon talar till sig själv, så talar min gudom till min mandom. Moses var med Herren på berget fyrtio dagar och nätter, och när folket såg, att han var borta så länge, togo de guld och kastade det i smältugnen, och därav smiddes en kalv, vilken de kallade sin gud. Då sade Gud till Moses: 'Folket har syndat. Jag skall förinta det, liksom något skrivet utstrykes ur en bok.' Moses svarade: 'Nej, min Herre. Betänk, att du fört det upp ur Röda havet och gjort underbara ting med det. Om du nu förintar det, var är då ditt löfte? Jag beder dig, gör icke detta, ty då skola dina ovänner säga: Ond är Israels Gud, han som förde folket upp ur havet men dräpte det i öknen.' Och Gud blidkades av hans ord.

Jag är denne Moses, för att tala i en liknelse. Min gudom talar till mandomen, liksom till Moses, och säger: 'Se vad ditt folk har gjort, se huru det försmått mig. Alla kristna skola dräpas, och deras tro utplånas.' Min mandom svarar: 'Nej, herre. Betänk, att jag fört folket genom havet i mitt blod, när jag var sargad från hjässan till fotabjället. Jag har lovat dem evigt liv; förbarma dig över dem för mitt lidandes skull.' Efter att ha hört dessa ord blidkades gudomen och sade: 'Ske din vilja, ty all dom är given åt dig. Sen, mina vänner, vilken kärlek! Men nu klagar jag inför eder, mina andliga vänner, änglar och helgon, och inför mina kroppsliga vänner, som äro i världen men endast med kroppen, att mitt folk samlade ved, tände en eld och kastade in guld, så att därav uppstod en kalv åt dem, vilken de nu tillbedja som Gud. Den står liksom kalven på fyra fötter, har huvud, hals och svans. När Moses dröjde på berget, sade folket: 'Vi veta icke vad som hänt honom'. Och det misshagade dem, att han fört dem ut ur fångenskapen, och de sade: 'Låtom oss söka en annan Gud, som kan gå före oss'.

Så göra nu dessa förbannade präster med mig. De säga nämligen: 'Varför skola vi föra ett strängare liv än andra? Vad få vi för lön för det? Det är bättre för oss att leva i frid och som vi vilja. Må vi alltså älska världen, som vi äro säkra på - hans löfte äro vi nämligen osäkra på.' Sedan samla de ved, d. v. s. de hängiva sig med alla sina sinnen åt världens kärlek, och de tända en eld, när de hava fullkomlig vilja till världen. De brinna, när deras lusta glöder i sinnet och skrider fram till handling. Sedan kasta de in guld; d. v. s. all den kärlek och hedersbetygelse, som de borde ägna mig, den offra de nu för världens äras skull. Så uppstår kalven, d. v. s. en fullständig kärlek till världen; den har fyra fötter, nämligen lättja, otålighet, omåttlig glädje och girighet. Ty dessa präster, som borde vara mina, äro lata när det gäller att bevisa mig heder, otåliga att uthärda något för min skull, överdrivna i glädjen och aldrig nöjda med vad de vunnit. Kalven har även ett huvud och en strupe.

Detta betecknar hela deras vilja, som står till frosseri; den kan aldrig mättas, även om hela havet flöte in. Men denna kalvens svans är deras ondska, ty de tillåta ingen att behålla sina ägodelar, om de kunna fråntaga honom det. Genom sitt onda exempel och sitt förakt såra de och bringa dem på fall, som tjäna mig. En sådan kärleks kalv är i deras hjärtan; åt en sådan glädjas och förnöjas de. De tänka om mig såsom israeliterna om Moses. 'Han har varit borta länge', säga de. 'Hans ord synas vara fåfänga och hans gärningar mödosamma. Låtom oss följa vår egen vilja; vår makt och vilja vare vår Gud.' Ja, de nöja sig icke härmed; de glömma mig icke helt och hållet utan de hålla mig för en avgud. Hedningarna dyrkade trä och stenar och döda människor. Bland annat dyrkade de en avgud vid namn Belsebub, vars präster offrade honom rökelse och ägnade honom knäböjningar och lovprisande rop. Och allt av deras offer som var onyttigt läto de falla på marken, och fåglar och flugor förtärde det. Allt som var nyttigt behöllo däremot prästerna för sig. De låste dörren om sin avgud och behöllo nyckeln för sig själva, så att ingen skulle gå in.

Så handla prästerna mot mig i denna tid. De offra mig rökelse, d. v. s. de tala och predika sköna ord men till sin egen ära och för att vinna något timligt gott, men icke av kärlek till mig. Liksom rökelsedoften ej kan fångas utan blott kännas och synas, så lända icke deras ord till själarnas gagn, så att de kunna rotfästas och bevaras i hjärtat; nej, de höras blott och tyckas angenäma för en kort tid. De offra mig böner men ingalunda sådana som äro mig behagliga; liksom de, som ropa lovprisning med munnen och tiga i hjärtat, stå de inför mig och ropa med munnen, under det att deras tankar sväva kring världsliga ting. Om de däremot skulle tala med någon mäktig person, då skulle deras hjärta följa med vad de talade, så att de ej skulle löpa vilse i talet och så att man ej skulle kunna anmärka på dem i någonting. Men inför mig bedja prästerna såsom de människor, vilka äro sinnesförvirrade och vilka tala ett med munnen men hava ett annat i hjärtat.

Ingen, som hör sådana människors ord, kan vara säker på innebörden. De böja knä för mig, d. v. s. de lova mig ödmjukhet och lydnad. Men i sanning, deras ödmjukhet är som Lucifers; de äro lydiga mot sina begär och icke mot mig. De stänga även dörren om mig och hava nyckeln i eget förvar. De låsa upp omkring mig och lovprisa mig, när de säga: 'Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden', men de stänga till om mig, när deras egen vilja fullkomnas och min vilja är såsom en innestängd och vanmäktig mans, vilken man varken kan höra eller se. De hava nyckeln i eget förvar, när de med sitt exempel förleda även andra, som önska göra min vilja, och, om de kunde, gärna ville förbjuda dem det, så att min vilja icke måtte befrämjas och fullkomnas, utan det endast måtte gå efter deras egen vilja. Vidare gömma de allt det i offret, som är dem nödvändigt och nyttigt, och de utkräva all hedersbetygelse och allt vad man är skyldig dem, men den människokropp, som faller till marken, d. v. s. dör, och för vilken de borde frambära det bästa offer, honom anse de onyttig och överlämna honom åt flugorna, d. v. s. åt maskarna, och vad de äro förpliktade att göra för honom, det bekymra de sig icke alls om och tänka icke på, ej ens om det gäller hans själs frälsning.

Men vad sades till Moses? 'Dräp dem, som gjort denna avgud!' Så blevo några dräpta den gången, dock ej alla. På samma sätt skola nu mina ord komma och döda dem - några skola dödas till kropp och själ genom evig fördömelse, andra skola räddas till livet, så att de omvända sig och leva; andra skola dömas till en bråd död; ty dessa präster äro mig helt förhatliga. Vad skall jag likna dem vid? De likna törnbuskens frukt, som till det yttre är röd och vacker men till det inre full av smuts och taggar. Så träda de fram inför mig såsom män, vilka äro röda av kärlek, och för människorna synas de vara rena, under det att de invärtes äro fulla av all orenlighet.

Om denna frukt lägges i jorden, så växa andra törnen upp därav. Så dölja de sina synder och sin ondska i hjärtat liksom i jorden, och de bliva så rotfästa i det onda, att de icke ens blygas för att framträda offentligt och skryta med sin synd. Därav taga andra sig icke allenast anledning att synda utan bliva även djupt sårade i sin själ, i det de tänka för sig själva: 'Om präster göra så, är det ännu mera tillåtet för oss'.

Ja, prästerna äro icke endast lika törnbuskens frukter utan även taggarna, ty de tycka icke om att bliva berörda med klander och förmaning, och de anse, att inga äro visare än de och att de alltså kunna göra allt vad de vilja. Därför svär jag i min gudom och mandom, så att alla änglar höra det, att jag skall bryta sönder den dörr, som de stängde om min vilja, och min vilja skall fullbordas, och deras vilja skall tillintetgöras och till evig tid inneslutas i pina och kval. Ty, såsom det fordom blivit sagt, 'jag skall börja min dom med prästerna och vid mitt altare'.»