Jag är alltings Skapare, jag ärans konung och änglarnas herre. Jag grundade åt mig en härlig borg och satte mina utvalda däri. Mina fiender ha genomgrävt dess grund och blivit mina vänner så övermäktiga, att de slå deras ben i stocken, varvid märgen tränger ut ur mina vänners ben. Deras mun krossas med stenar, och de plågas av hunger och törst. Dessutom förföljer man även deras Herre. Mina vänner bedja nu med suckan om hjälp; rättvisan ropar på hämnd, men barmhärtigheten säger att man bör skona.»

Sedan sade samme Gud till den himmelska härskara, som stod runt omkring: »Vad synes eder om dessa, som erövrat min borg?»
Alla svarade såsom med en röst: »Herre, i dig är all rättvisa, och i dig se vi allt. Du består utan begynnelse och utan slut, du Guds Son. Dig är all domarmakt given. Du är deras domare.»
Han svarade: »Fastän I veten och sen allt i mig, så sägen likväl den rättvisa domen för denna bruds skull, hon som står här».

De sade: »Detta är rättvisan, att de, som genomgrävt muren, skola straffas såsom tjuvar. Och de som framhärda i ondskan, skola straffas såsom våldsmakare. Och de som äro fångna skola befrias, och de hungrande skola mättas.»

Då talade Guds moder Maria, som hittills tegat: »Min Herre och käraste Son, du var sann Gud och människa i mitt moderliv. Du har med din nåd helgat mig, som var ett jordiskt käril. Jag bönfaller dig: förbarma dig över dem ännu en gång.»
Då svarade Herren sin moder: »Välsignat vare din muns ord. Det steg upp som den ljuvligaste vällukt till Gudomen. Du är änglarnas och alla helgons ära och drottning, ty av dig hugsvalas Gudomen och glädjas alla helgon. Och eftersom din vilja allt från din ungdoms begynnelse varit såsom min, skall jag ännu en gång göra vad du vill.» Men till härskaran sade han: »Eftersom I haven kämpat manligt, skall jag ännu blidkas för eder kärleks skull. Se, jag skall åter uppbygga min mur för edra böners skull. Jag skall befria och läka dem, som lidit övervåld, och hundrafalt skall jag hedra dem för den smälek de lidit. Men om våldsverkarna bedja om min barmhärtighet, så skall jag giva dem fred och barmhärtighet. De som förakta den, skola få känna min rättvisa.»

Sedan sade han till bruden: »Min brud, jag har utvalt dig och infört dig i min ande. Du hör mina ord och mina helgons. Fastän helgonen se allt i mig, ha de likväl talat för din skull, för att du skulle förstå. Ty du, som ännu är i köttet, kan icke se tingen i mig så som de kunna, vilka äro andar. Nu skall jag även visa dig, vad allt detta betyder. Den borg, varom jag talat, är den heliga Kyrkan, som jag uppbyggt med mitt och mina helgons blod. Jag sammanfogade den med min kärleks murbruk och satte mina utvalda och mina vänner i denna borg. Dess grundval är tron, nämligen tron att jag är en rättvis och barmhärtig domare. Nu är emellertid grundvalen undergrävd, ty visserligen tro alla och förkunna, att jag är barmhärtig, men nästan ingen förkunnar eller tror att jag är en rättvis domare.

De hålla mig såsom en vrång domare. Ty vrång skulle den domare vara, som av barmhärtighet lämnade de orättfärdiga ostraffade, så att de orättfärdiga kunde förtrycka de rättfärdiga ännu mera. Men jag är en rättvis och barmhärtig domare, ty jag lämnar icke ens den minsta synd ostraffad eller den minsta goda gärning olönad. Genom att undergräva denna mur gingo de in i den heliga Kyrkan, de vilka synda utan fruktan, förneka att jag är rättvis och plåga mina vänner lika svårt som dem, vilka sitta i stocken. Ty för dessa mina vänner finnes ingen glädje eller tröst, utan all smälek och plåga tillfogas dem såsom djävulsbesatta.

Om de säga sanningen om mig, vederläggas de och beskyllas för lögn. De hysa en våldsam åstundan att höra eller tala rätt, men det finns ingen som hör dem eller talar rätt till dem. Jag, Herren och Skaparen, hädas. Människorna säga nämligen: 'Vi veta ej, om han är Gud. Och om han är det, bry vi oss icke om det.' De kullkasta mitt baner och trampa det under fötterna, i det de säga: 'Varför har han lidit? Vad gagnar det oss? Om han vill tillfredsställa vår vilja, är det tillräckligt för oss. Han må hava sitt rike och himmelen.' Jag vill gå in till dem, men de säga: 'Förr skola vi dö, än vi övergiva vår vilja'.

Se, min brud, hurudana de äro! Jag har gjort dem, och med ett ord skulle jag kunna förgöra dem. Hur förhäva de sig icke emot mig! Men nu är jag för min moders och alla helgons böners skull ännu så barmhärtig och tålmodig, att jag vill sända dem mina ord, som utgått av min mun, och erbjuda dem min barmhärtighet. Om de vilja taga emot dem, skall jag blidkas; varom icke, skola de få känna min rättvisa, och de skola offentligen skämmas ut såsom tjuvar inför änglar och människor samt dömas av alla. Ty såsom de i galgen upphängda människorna uppslukas av korpar, så skola dessa uppslukas av djävlarna men dock ej förintas.

Och såsom de, vilka straffas i stocken, icke finna någon vila därstädes, så skola dessa överallt hava smärta och bitterhet. Den mest brännande flod skall flyta in i deras mun men deras buk skall dock ej fyllas, utan de skola till straff förnyas dag för dag. Mina vänner skola däremot frälsas samt hugsvalas av de ord, som utgå av min mun. De skola få se min rättvisa i förening med barmhärtighet. Jag skall kläda dem i min kärleks vapenskrud och göra dem så starka, att trons motståndare skola falla tillbaka såsom träck och blygas för evigt, när de få se min rättvisa; ja blygas skola de, eftersom de missbrukade mitt tålamod.»