Guds moder talade till Sonen och sade: »Välsignat vare ditt namn, min Son Jesus Kristus! Heder vare din mandom över allt som är skapat! Ära vare din gudom över alla goda ting; den är en Gud med din mandom.»

Sonen svarade: »Min moder, du är lik en blomma, som växte i en dal. Runt den dalen voro fem höga berg, och blomman växte ur tre rötter, med en rak stjälk, som icke hade några knölar. Denna blomma hade fem blad, fulla av all ljuvlighet. Dalen höjde sig emellertid med sin blomma över dessa fem berg, och blommans blad utbredde sig över hela himlahöjden och över alla änglarnas körer. Du, min älskade moder, du är denna dal, för den ödmjukhets skull, som du hade i rikare mått än alla andra. Den växte sig högre än fem berg.

Det första berget var Moses, för hans makts skull. Han hade nämligen genom lagen makten över mitt folk, som om den varit innesluten i hans hand. Du inneslöt däremot alla lagars Herre i ditt sköte, och därför är du högre än detta berg.

Det andra berget var Elias, som var så helig, att han med själ och kropp blev upptagen till min heliga stad. Men du, käraste moder min, din själ blev upptagen och satt över alla änglakörer, vid Guds tron, och med den är din allrarenaste kropp; därför är du högre än Elias.
Det tredje berget var Simsons styrka, vilken överträffade alla andra människors. Dock besegrade djävulen honom genom sitt svek, men du har besegrat djävulen genom din styrka; alltså är du starkare än Simson.

Det fjärde berget var David, som var en man enligt mitt hjärta och min vilja men likväl föll i synd. Men du, min moder, följde min vilja i allt och syndade aldrig.
Det femte berget var Salomo, som var full av visdom men likväl blev dårad. Men du, min moder, var full av all visdom, blev aldrig ovis och lät aldrig dåra dig. Därför är du högre än Salomo.

Blomman växte emellertid ur tre rötter, ty du hade från din ungdom tre egenskaper: lydnad, kärlek och gudomligt förstånd. Ur dessa tre rötter växte stjälken rak utan varje knöl; härmed menas din vilja, som aldrig böjdes och kröktes utom för min vilja. Blomman hade även fem blad, som växte över alla änglakörer. Du, min moder, är i sanning blomman med dessa fem blad.

Det första bladet är din ärbarhet; den är så stor, att mina änglar, som äro ärbara inför mig, se din ärbarhet och finna att den är förmer än de och mera framstående än deras helighet och ärbarhet. Därför är du högre än änglarna.

Det andra bladet är din barmhärtighet, som är så stor, att du, när du såg alla själars nöd, varkunnade dig över dem, samt led den största pina vid min död. Änglarna äro fulla av barmhärtighet och dock känna de aldrig smärta, men du, mildaste moder, varkunnade dig över de elända, när du kände all plåga vid min död, och i din barmhärtighet ville du hellre lida plågan än vara skild från den. Därför övergick din barmhärtighet änglarnas barmhärtighet.

Det tredje bladet är din mildhet. Änglarna äro visserligen milda och önska gott åt alla, men du, käraste moder, hade före din död en ängels vilja i din själ och kropp och gjorde väl mot alla. Och ännu nekar du ingen, som förståndigt beder för sin nytta. Därför är din mildhet högre än änglarnas.

Det fjärde bladet är din skönhet. Änglarna betrakta nämligen varandras skönhet och undra över alla själars och kroppars skönhet, men de se, att din själs skönhet övergår allt, som är skapat, och din kropps höviskhet överträffar alla skapade varelser. Så övergår din skönhet alla änglar och allt som är skapat.

Det femte bladet är din gudliga glädje, ty ingenting gladde dig utom Gud, liksom ingenting annat gläder änglarna än Gud. Var och en av dem känner och kände sin glädje i sig, men när de sågo din glädje åt Gud, sågo de i sitt inre, hur deras glädje flammade upp i dem, liksom ett ljus, i gudlig kärlek. De sågo, att din glädje var såsom ett flammande bål, brinnande med den starkaste eld, och så högt, att dess låga nalkades min gudom. Och därför, ljuvaste moder, brann din gudliga glädje så skönt över alla änglakörer. Eftersom denna blomma hade fem blad, nämligen ärbarhet, barmhärtighet, mildhet, skönhet och den högsta glädje, var den full av all ljuvlighet. Men den som vill smaka ljuvheten, må nalkas den och upptaga den i sig. Så var det också med dig, goda moder.

Du var ju så ljuvlig för min Fader, att han upptog dig helt och hållet i sin Ande, och din ljuvhet behagade honom mer än allt annat. Blomman bär emellertid fröet med hjälp av solens hetta och kraft; därav växer frukten. Så tog den välsignade solen, min gudom, mandom i ditt jungfruliga sköte. Ty liksom säden, varhelst den sås, alstrar blommor av samma art som säden, så voro mina lemmar lika dina lemmar till skepnad och utseende, ehuru jag var man och du kvinna och jungfru. Ja, denna dal växte jämte sin blomma högre än alla berg, när din kropp upphöjdes över alla änglakörer med din allrasaligaste själ.»