Moderns och Sonens välsignande och lovprisande ord till varandra, och huru jungfrun liknas vid arken, vari staven, mannat och lagtavlorna voro, i vilken liknelse många sällsamma ting äro uppenbarade.
Kapitel 53

Maria talade till Sonen: »Välsignad vare du, min Son, min Gud, änglarnas Herre! Du är den, vars röst profeterna hörde, vars kropp apostlarna sågo, och den, vilken judarna och dina ovänner förgrepo sig på. Du är en enda Gud med gudomen och mandomen och den Helige Ande. Ty profeterna hörde Anden, apostlarna sågo din gudomsära, och judarna korsfäste din mandom. Därför vare du välsignad utan begynnelse och utan slut.» Sonen svarade: »Välsignad vare du, ty du är jungfru och moder. Du är den ark, som fanns i gamla förbundets tid och vari tre ting funnos: staven, mannat och tavlorna. Med staven skedde tre ting.

För det första förvandlades den till en giftlös orm. För det andra blevo havets böljor åtskilda genom den. För det tredje framkallade den vatten ur klippan. Jag, som låg i ditt moderliv och tog mandom av dig, förliknar mig vid denna stav. För det första är jag lika förfärlig för mina ovänner som ormen för Moses. De fly nämligen från mig liksom från åsynen av en orm. De bäva för mig och sky mig som en orm, och likväl är jag utan ondskans gift och i stället full av all barmhärtighet. Jag låter mig hållas av dem, om de vilja. Jag återvänder till dem, om de söka mig. Jag skyndar till dem liksom en moder till sin förlorade och återfunne son, om de åkalla mig. Jag bevisar dem barmhärtighet och förlåter deras synder, om de anropa mig. Så handlar jag mot dem, och ändå sky de mig som en orm.

För det andra åtskildes havets böljor genom denna stav, när vägen till himmelen, som var stängd för syndens skull, öppnades genom mitt blod och min pina. Ja, då delade sig i sanning havet, och en väg danades, där det förut ej funnits någon väg, när alla mina lemmars värk steg upp till hjärtat och hjärtat brast av den våldsamma plågan. När folket sedan förts genom havet, förde Moses dem ej genast till löftets land utan till öknen, för att de skulle prövas och undervisas där. Så är det ock nu: när folket antagit min tro och mina bud, föres det icke genast in i himmelriket, nej, det är nödvändigt, att människorna prövas i öknen, d. v. s. i världen, hur mycket de älska Gud.

Med tre ting retade emellertid folket Gud till vrede i öknen. För det första emedan de gjorde sig en avgud och tillbådo den. För det andra emedan de längtade efter köttgrytorna i Egypten. För det tredje genom sitt övermod, när de utan Guds vilja ville träda upp och strida mot sina ovänner. Så syndar även människan mot mig i denna världen. För det första dyrkar hon en avgud, ty hon älskar världen och vad däri är högre än mig, som är hennes skapare. Alltså är världen deras gud och icke jag. Jag sade ju i mitt evangelium: 'Där, varest människans skatt är, där är ock hennes hjärta'. Så är människans skatt världen, ty till den trängtar hennes hjärta, ej till mig. Därför skola, liksom judarna föllo i öknen med svärd i kroppen, dessa människor falla med den eviga fördömelsens svärd i själen, och i den fördömelsen skola de leva evärdligen. För det andra syndade de genom sin åtrå efter köttgrytorna.

Jag gav åt människan all hennes nödtorft, för att hon skulle bruka den höviskt och måttfullt, men nu vill hon njuta allt på omåttligt och oklokt sätt. Ty om hennes natur vore i stånd till det, skulle hon bola utan uppehåll, dricka utan hejd, åtrå utan mått och gräns, och så länge hon förmådde synda, skulle hon icke upphöra med synden. Därför skall det gå med dem som med judarna i öknen: de skola dö en bråd död. Ty vad är detta timliga liv annat än ett ögonblick i jämförelse med evigheten? Fördenskull skola de dö en plötslig död lekamligen, ryckas från detta korta livet och utan ände leva i plågor själsligen.

För det tredje syndade de i öknen genom sitt övermod, ty utan Guds vilja ville de träda upp till strid. Så vilja människorna med sitt högmod stiga upp till himmelen, och de förtrösta icke på mig utan på sig, i det de följa sin vilja och åsidosätta min. Därför skola de, liksom judarna av sina fiender, själsligen dödas av djävlar, och deras pina skall bliva evig. De hata mig alltså som en orm, de dyrka en avgud i stället för mig, trakta efter sin åtrå mer än efter mig och älska sitt högmod i stället för min ödmjukhet. Ännu är jag likväl så barmhärtig, att om de omvända sig till mig med ångerfullt hjärta, så omvänder jag mig till dem såsom en mild fader och tager dem till mig.

För det tredje gav klippan vatten genom denna stav. Klippan är människans hårda hjärta, ty om det blir slaget med min fruktan och kärlek, flyta genast ångerns och botfärdighetens tårar ut. Ingen är så ovärdig, ingen är så ond, att icke tårar flyta ur hans ögon och alla hans lemmar uppväckas till fromhet, om han vänder sig till mig, innerligt betraktar mitt lidande, besinnar min makt och betänker min godhet, huru den låter jorden och träden bära frukt.
För det andra fanns mannat i Mose ark. Så vilade i dig, min jungfruliga moder, änglarnas, de heliga själarnas och de rättfärdiga jordevarelsernas bröd; dem behagar intet utom min sötma, för dem är all världen död, och gärna skulle de vara utan lekamlig föda, om det vore min vilja. För det tredje voro lagtavlorna i denna ark. Så vilade alla lagars herre i dig. Därför vare du välsignad framför allt skapat i himmelen och på jorden.»

Sedan talade han till bruden och sade: »Säg mina vänner tre ting. När jag kroppsligen var i världen, avpassade jag mina ord så, att goda människor blevo starkare och ivrigare genom dem och dåliga människor blevo bättre, vilket framgår av Magdalenas, Matteus' och många andras omvändelse. Jag avpassade även mina ord så, att mina ovänner ej kunde vederlägga dem. Därför må de, med vilka mina ord sändas, arbeta ivrigt, så att de goda genom mina ord bliva ivrigare i det goda och de dåliga vända sig ifrån det onda, och de må taga sig i akt för mina ovänner, så att mina ord ej hindras. Jag gör ju icke någon större orätt mot djävulen än mot änglarna i himmelen. Ty om jag ville, kunde jag mycket väl tala mina ord så, att hela världen hörde. Jag skulle även kunna öppna helvetet, så att man såge dess plågor, men detta skulle icke vara rättvist, ty då skulle människan tjäna mig blott av fruktan, och hon bör tjäna mig av kärlek.

Ty ingen annan än den, som har kärlek, skall inträda i himmelriket. Jag gjorde slutligen djävulen orätt, om jag toge den, som för sina synders skull med rätta hemfallit åt honom, ifrån honom utan att denne gjort goda gärningar. Jag skulle även göra orätt mot ängeln i himmelen, om jag likställde en oren människas ande med honom, som är ren och som är glödande av kärlek. Ingen skall därför ingå i himmelen som icke blivit prövad i skärselden såsom guld i elden eller genom goda gärningar förvärvat sig en så långvarig skolning och prövning i världen, att det icke finns någon fläck hos honom, som bör renas.

Om du icke vet, till vilka mina ord skola sändas, skall jag säga dig det. Den är värdig att få höra mina ord, som med sina gärningar vill förtjäna att komma till himmelriket; för honom och för den, som med föregående goda gärningar förvärvat det, skola mina ord upplåtas; till dem skola mina ord gå. De, vilka mina ord smaka väl och vilka ödmjukt hoppas att deras namn äro inskrivna i livets bok, de hålla mina ord. Men de, vilka orden icke falla i smaken, de betrakta dem men kasta genast ut dem och utspy dem.»