Ängeln talade till bruden och sade: »Det finns två andar, en oskapad och en skapad. Den oskapade har tre egenskaper. För det första är han varm, för det andra ljuvlig, för det tredje ren. För det första värmer han, och hans värme utgår ej från några skapade ting utan från honom själv, ty jämte Fadern och Sonen är han allas skapare och allsmäktig.

Han värmer, när själen helt brinner av kärlek till Gud. För det andra är han ljuvlig, när ingenting behagar själen och ingenting förefaller henne ljuvligt utom Gud och tanken på hans gärningar. För det tredje är han ren, så att ingen synd kan påträffas hos honom och intet, som är fult eller som kan förändras eller förgås. Han värmer emellertid icke som den jordiska elden, och han kommer icke, såsom den synliga solen, någonting att smälta, utan hans värme är själens inre kärlek och längtan, som uppfyller själen och drager henne till Gud. Han är ljuvlig för själen, icke såsom ett åtråvärt vin, en njutning eller något annat världsligt, nej, denna Andens ljuvlighet är så gränslös, att inga timliga behag kunna jämföras med den, och den är ofattbar för dem som ej smakat den. För det tredje är denne Ande så ren som solens strålar, hos vilka ingen fläck kan hittas.

Den andre anden, som är skapad, har också tre egenskaper. Han är brännande, bitter och oren. För det första är han brännande och förtärande såsom en eld, ty den själ, som han äger, upptänder han helt med vällustens och den onda begärelsens eld, så att själen icke kan tänka på eller önska något annat än sina begärs förverkligande, och följden blir ofta, att hon fördenskull mister sitt timliga liv samt all heder och hugnad. För det andra är han bitter som galla, ty han uppfyller till den grad själen med sin lusta, att det tillkommande goda synes henne vara intet och det eviga goda vara dårskap, och allt det som är av Gud och som det är hennes plikt att hålla, blir henne bittert, ja avskyvärt som spya och galla.

För det tredje är han oren, ty han gör själen så usel och så benägen till synd, att hon icke blyges för någon synd, ja icke skulle avstå från någon synd, om hon icke fruktade människors dom mera än Guds. Därför är denne ande brännande som en eld, ty han brinner av begär att göra ont, och han upptänder andra jämte sig själv. Därför är han bitter, ty allt gott är honom bittert, och han vill även göra det bittert för andra. Därför är han oren, ty han fröjdas åt orenhet och vill, att andra skola bliva honom lika.

Men nu skulle du kunna fråga mig: 'Månne icke även du är skapad ande liksom han? Varför är du då icke sådan?' Jag svarar dig: Jag är i sanning skapad av samme Gud som han, ty det finnes endast en Gud, Fader, Son och Helig Ande, och dessa äro icke tre gudar utan en Gud. Och båda äro vi skapade väl och till det goda, ty Gud skapade endast vad gott är. Men jag är såsom en stjärna, ty jag förblev i Guds godhet och kärlek, i vilken jag är skapad; han däremot är såsom ett kol, ty han avföll från Guds kärlek. Och liksom stjärnan intet är utan klarheten och glansen och kolet intet utan svärtan, så är den gode ängeln, vilken är såsom en stjärna, intet utan klarheten, d. v. s. den Helige Ande, ty allt vad han har, det har han av Gud Fadern, Sonen och den Helige Ande, av vars kärlek han glöder och av vars klarhet han strålar; han håller städse fast vid honom, danar sig efter hans vilja och vill aldrig någonting annat än vad Gud vill; så glödande är han, så ren är han.

Djävulen däremot är såsom ett vanskapligt kol och fulare än alla andra skapade varelser, ty liksom han en gång var skönare än andra, så skulle han bliva vanskapligare än andra, eftersom han satte sig upp emot sin Skapare. Såsom Guds ängel strålar av Guds ljus och oupphörligen brinner av hans kärlek, så brinner och ängslas djävulen alltid i sin ondska. Liksom dennes ondska är omättlig, så äro Guds andes godhet och Guds nåd outsägliga. Ty ingen i denna världen är så rotfäst hos djävulen, att icke den gode anden någon gång besöker och rör hans hjärta, och likaså är ingen så god, att icke djävulen gärna försöker komma honom nära med frestelse.

Många goda och rättfärdiga frestas ju med Guds tillåtelse av djävulen, och detta icke därför att de gjort något ont utan för att deras ära måtte bli större. Guds Son, som är en i gudomen med Fadern och den Helige Ande, frestades ju, när han tagit mandom; hur mycket mera skola då icke hans utvalda frestas, för att deras belöning måtte bli större! Även många goda falla stundom i synd, och deras samvete förmörkas stundom genom djävulens svek, men genom den Helige Andes kraft resa de sig på nytt, starkare än förut, och stå sedan fastare. Det finns ingen, som icke i sitt samvete förstår, huruvida djävulens ingivelse leder till syndens fulhet eller till det goda, såframt han noggrant vill tänka efter och rannsaka sig själv.

Därför bör du, min Herres brud, icke tveka angående dina tankars ande, huruvida den är god eller ond, ty ditt samvete säger dig vad som bör underlåtas och vad som bör göras. Vad månne den bör göra, som är full av djävulen? Den gode anden kan icke ingå i honom, eftersom han är full av ont. Tre ting bör han göra. För det första bör han avlägga en ren och fullständig bikt över sina synder. Även om han ej genast kan känna ånger, för sitt hårda hjärtas skull, gagnar dock bikten så mycket, att djävulen för dess skull liksom upphör med sitt svek och väjer för den gode anden.

För det andra bör han bliva ödmjuk, så att han vill göra bättring för de synder han begått och verka det goda han förmår; då börjar djävulen vika undan. För det tredje bör han med ödmjuk bön anropa Gud om att få tillbaka den gode anden, gripas av förkrosselse över begångna synder samt hava sann kärlek, ty kärleken till Gud dräper djävulen. Denne ville hellre hundra gånger dö än att människan av kärlek bevisade Gud det allra minsta goda, så avundsam och ondskefull är han.»

Sedan talade den heliga jungfrun till bruden och sade: »Du min Sons nya brud, kläd dig i din dräkt och sätt på dig ditt bröstsmycke, d. v. s. min Sons lidande».
Hon svarade henne: »O min fru, du må sätta på mig detta smycke».
Jungfrun sade: » Ja, jag vill göra det. Jag vill ock säga dig, hur min Son var beskaffad och varför han så innerligt åstundades av fäderna. Han stod så att säga mellan två olika städer, och en röst från den första staden ropade till honom: 'Du man, som står på vägen mellan de båda städerna, du är en vis man, ty du vet att akta dig för hotande faror. Du är även stark i att lida det tillstötande onda; du har även mannamod, ty du fruktar intet. Vi ha åstundat dig, och vi vänta på dig.

Öppna därför vår port, ty våra ovänner belägra den, så att den icke kan öppnas.' Ur den andra staden hördes en röst, som sade: 'O du mildaste och starkaste man, hör vår klagan och gråt! Vi sitta i mörkret och lida outhärdlig hunger och törst. Betänk därför vårt elände och vår stora nöd. Vi äro slagna, liksom hö, avslaget med lie. Allt gott förtorkar i oss; all vår styrka tynar bort. Kom till oss och fräls oss, ty dig allena ha vi väntat, dig ha vi hoppats på som på vår befriare. Kom och avskaffa vår nöd, vänd vår jämmer i glädje och var vår hjälp och räddning! Kom, du välsignade, allra värdigaste lekamen, som framgick ur den rena jungfrun.'

Dessa båda röster hörde min Son från de båda städerna, d. v. s. från himmelen och dödsriket. Därför förbarmade han sig, öppnade genom sitt så bittra lidande och sin blodsutgjutelse dödsrikets port och förde ut sina vänner. Han öppnade även himmelen, till änglarnas fröjd, och förde de ur dödsriket befriade ditin. Betänk detta, min dotter, och hav det städse för ögonen.»