Jag är lik en mäktig herre, som byggde en stad och uppkallade den efter sig. Sedan byggde han ett slott i staden, och där voro många rum, avsedda till nyttiga ändamål. Sedan han byggt slottet och ordnat alla sina saker, delade han sitt folk i tre delar och sade: 'Mina vägar bära till fjärran trakter. Förbliven nu trogna och arbeten manligt till min ära. Jag har ju ordnat för eder nödtorft och eder föda, och I haven även domare till att döma eder och försvarare till att värna eder mot fiender. Jag har även utsett arbetare, som skola föda eder, giva mig tionde av sitt arbete och spara till min nytta och heder.' Sedan någon tid förflutit, glömdes emellertid stadens namn. Då sade domarna: 'Vår herre har rest till fjärran trakter. Låtom oss döma rätta domar och hålla rättvisa, så att vi icke må tadlas, när vår herre kommer tillbaka, utan kunna hembära heder och välsignelse.'

Försvararna sade: 'Vår herre litade på oss och lämnade försvaret av sitt hus åt oss. Låtom oss därför avhålla oss från överflöd i mat och dryck, så att vi ej bli odugliga till strid. Låtom oss även avhålla oss från omåttlig sömn, så att vi må vara på vår vakt och icke överrumplas. Må vi vara väl beväpnade och ständigt vaksamma, så att vi ej må befinnas oförberedda, när fiender komma. På oss hänger nämligen i högsta grad vår herres heder och vårt folks frälsning.' Arbetarna sade: 'Stor är vår herres ära och ärorik är hans belöning. Må vi därför arbeta tappert och icke blott erbjuda honom tiondedelen av vårt arbete utan även allt som blir över av vårt livsuppehälle. Vår lön skall bliva desto ärorikare, ju större han ser att vår kärlek är.'

Så gick åter en tid, och stadens och slottets herre blev bortglömd. Då sade domarna till varandra: 'Vår herre dröjer länge borta. Vi veta icke, om han återvänder eller ej. Låtom oss alltså döma efter vår egen vilja och göra vad som behagar oss.' Försvararna sade: 'Det är dumt av oss att arbeta, när vi icke veta, vad lön vi skola få. Må vi hellre ingå förbund med våra fiender och sova och dricka tillsammans med dem, ty vi bry oss icke om, vems fiender de ha varit.' Arbetarna sade: 'Varför spara vi vårt guld åt en annan, när vi icke veta vem som skall få det efter oss? Det är bättre att vi själva använda det och förfoga över det efter vårt behag. Vi skola giva tiondet åt domarna och göra dem vänligt stämda, så kunna vi sedan göra vad vi vilja.'

Jag är i sanning lik denne mäktige herre, ty jag byggde mig en stad - det är världen - och inrättade ett slott där - det är kyrkan. Världens namn var gudomlig vishet, ty av begynnelsen hade världen detta namn, att den var skapad i gudomlig vishet. Detta namn vördades av alla, och Gud lovades av sina skapade varelser i sin vishet och prisades underbart, men nu är stadens namn vanhedrat och förändrat, och ett nytt namn har uppkommit, vilket lyder: mänsklig vishet. Ty domarna, som fordom dömde i rättvisa och gudsfruktan, de ha nu gripits av övermod och lägga snaror för enfaldiga människor.

De önska vara vältaliga, på det att de må vinna människors lov, och de tala det som faller folk i smaken, på det att de måtte vinna ynnest. De fördraga stilla alla ord, på det att de må kallas goda och saktmodiga; de mottaga gåvor och förvränga den rätta domen. De äro visa för sin timliga nyttas och för sin egen viljas skull men stumma, när det gäller att lova mig. De trampa de enfaldiga under fötterna och bringa dem till tystnad.

De utsträcka sin vinningslystnad till alla och göra det rätta till falskt. Sådan vishet älskas numera, men min visdom är förgäten. - Kyrkans försvarare, som äro adelsmännen och riddarna, se mina ovänner och min Kyrkas angripare men låtsa ej om det; de höra deras smädande ord men bry sig ej om det; de varsebliva och lägga märke till mina buds angripares gärningar men bära det likväl tåligt.

De se, hur dessa dagligen begå alla dödssynder, som om de vore tillåtna, men de plågas ej därav utan sova och umgås med dem, ja de förbinda sig med ed vid deras sällskap. Arbetarna, d. v. s. hela allmogen, försmå mina bud och kvarhålla de gåvor och tionden, de skulle bringa mig. De erbjuda i stället gåvor åt sina domare och visa dem vördnad, på det att domarna måtte bliva välvilliga och gunstigt stämda emot dem. Sannerligen, jag kan djärvt säga, att min och min Kyrkas fruktans svärd är bortkastat i världen och penningpungen satt i dess ställe.»