Sonen talade till bruden: »De kristna handla nu mot mig så som judarna handlade emot mig. Dessa drevo ut mig ur templet och hade fullständig vilja att döda mig, men eftersom min stund ännu icke var kommen, undkom jag ur deras händer. Så handla nu de kristna emot mig. De driva ut mig ur sitt tempel (det betyder: deras själ, som borde vara mitt tempel), och de ville gärna döda mig, om de kunde. I deras mun är jag såsom ruttet och stinkande kött; jag tyckes dem vara en man, som talar osanning, och de akta icke på mig. De vända ryggen åt mig, och jag skall vända nacken åt dem, ty i deras mun är ingenting annat än begärelse. I deras kött bor en djurisk vällust.

Endast högfärden är behaglig i deras öron, endast världens nöjen i deras ögon. Men mitt lidande och min kärlek avsky de, och mitt liv är dem tungt och hårt. Därför skall jag göra som det djur gör, som har många gömslen och som, när det av jägarna förföljes och drives ur det ena gömslet, flyr till det andra. Så skall jag göra, ty de kristna förfölja mig med sina onda gärningar och driva mig ut ur sitt hjärtas gömsle. Därför vill jag gå till hedningarna, i vilkas mun jag nu är besk och osmaklig, och jag skall i deras mun bliva ljuvare än honung. Likväl är jag ännu så barmhärtig, att var och en, som beder om förlåtelse och säger:

'Herre, jag vet att jag syndat svårt, och jag vill gärna bättra mig med din nåd; förbarma dig över mig för ditt bittra lidandes skull', honom skall jag med glädje taga emot. Men till dem, som förhärda sig i sin ondska, skall jag komma som en kämpe, som har tre egenskaper, nämligen förfärlighet, styrka och stränghet. Jag skall komma så förfärlig till de kristna, att de ej våga röra det minsta finger emot mig. Jag skall också komma så stark, att de skola vara som mygg inför mig. För det tredje skall jag komma till dem så sträng, att de skola känna ve i denna värld och ve förutan ända.»