Modern talade till bruden: »Betänk, du nya brud, min Sons lidande, som i bitterhet övergick alla helgons lidande. Såsom en moder skulle känna bitter bedrövelse, om hon såge sin Son levande sönderskäras, så bedrövades jag vid min Sons lidande, när jag såg hans bittra kval.»

Sedan talade hon till Sonen: »Välsignad vare du, min Son, du är helig, såsom det sjunges: Sanctus, sanctus, sanctus, Dominus Deus Sabaoth. Välsignad vare du, ty du är ljuvlig, ljuvligare, ljuvligast. Du var helig före mandomsanammelsen, helig i moderlivet, helig efter mandomsanammelsen. Du var ljuvlig före världens skapelse, ljuvligare för änglarna, ljuvligast för mig vid mandomsanammelsen.»

Sonen svarade: »Välsignad vare du, moder, framför alla änglar. Liksom jag på trefalt sätt, såsom du nu sagt, var ytterst ljuvlig, så är jag bitter för de onda, bittrare, bittrast. Jag är bitter för dem, som säga mig hava skapat mycket utan orsak och smädande säga mig hava skapat människan till döden och icke till livet. O vilken eländig och dåraktig tanke! Månne jag, som är rättfärdigast och dygdigast, skapat änglarna utan orsak? Månne jag berikat människan med så många goda ting, om jag skapat henne till fördömelsen? Ingalunda.

Nej, jag skapade allting väl, och av kärlek gav jag människan allt gott. Hon vände emellertid allt det goda till ont för sig. Jag har icke skapat något ont, men människan styr sin vilja på annat sätt än hon borde enligt Guds förordning, och detta är illa. Men jag är bittrare för dem, som säga att jag givit människan den fria viljan till att synda och icke till att göra gott, som säga, att jag är orättvis, emedan jag fördömer somliga och rättfärdiggör andra, och som giva mig skulden till att de äro onda, eftersom jag undanhåller dem min nåd.

Jag är dock bittrast för dem, som säga, att min lag och mina bud äro ytterst svåra och att ingen förmår hålla dem, som säga, att mitt lidande icke är värt något för dem, och som därför anse det för intet. Därför svär jag vid mitt liv, så som jag fordom svor genom profeterna, att jag skall rättfärdiga mig inför änglarna och alla mina helgon. De, för vilka jag är bitter, skola röna, att jag skapat allting förnuftigt och väl, till människans nytta och undervisning, och att icke ens den minsta mask består utan orsak. De däremot, för vilka jag är bittrare, skola röna, att jag visligen givit människorna den fria viljan till hennes nytta. Och de må veta, att jag är rättvis, som åt den goda människan giver det eviga riket men åt den onda det eviga straffet.

Det hövdes nämligen icke, att djävulen, som var skapad väl av mig men som föll genom sin ondska, skulle ha gemenskap med en god människa. De onda människorna skola också få röna, att det icke är min skuld, att de äro onda, utan deras egen skuld. Ty om det vore möjligt, skulle jag gärna för var och en människas skull taga på mig en sådan pina, som jag en gång led på korset för alla, om de därigenom kunde vinna det utlovade arvet. Men människans vilja är städse gensträvig mot min. Jag gav henne frihet, därför att hon skulle tjäna mig, om hon ville, och vinna en evig lön; men om hon icke ville, skulle hon straffas tillsammans med djävulen, för vars ondska och för vars följeslagares ondska helvetet rättvist blev skapat.

Men emedan jag är kärleksfull, vill jag icke att människan skall tjäna mig av fruktan eller tvingad såsom ett oskäligt djur, utan av gudlig kärlek. Ingen kan nämligen se mitt ansikte, som ovilligt eller av fruktan för straff tjänat mig. - De, för vilka jag är bittrast, skola förstå i sitt samvete, att min lag var mycket lätt och mitt ok mycket ljuvt. De skola känna otröstlig sorg över att de föraktat min lag och älskat världen högre, vars ok är tyngre och mycket svårare att bära än mitt.»

Då svarade modern: »Välsignad vare du, min Son, min Gud, min Herre! Eftersom du för mig var ljuvligast, beder jag dig, att andra måtte bliva delaktiga av min ljuvlighet!»
Sonen svarade henne: »Välsignad vare du, käraste moder! Dina ord äro ljuva och fulla av kärlek. Därför skall var och en, som tager av din ljuvlighet i sin mun och fullkomligt kvarhåller det, få gagn därav. Men den som tager därav och spottar ut det igen, skall få ett desto bittrare straff.»
Då svarade jungfrun: »Välsignad vare du, min Son, för all din kärleks skull!»