Kristi ord i brudens närvaro om hur Kristus liknas vid en bonde, goda präster vid en god herde, dåliga präster vid en dålig herde och goda kristna vid en hustru. Mycket nyttigt innehålles i denna liknelse.
Kapitel 59

Jag är den som aldrig sade något osant. Jag anses i världen som en bonde, vars namn tyckes vara föraktligt. Mina ord anses dåraktiga och mitt hus ett tarvligt skjul. Denne bonde hade en hustru, som icke ville något annat än det som överensstämde med hans vilja, som ägde allt med honom och som hade honom till sin herre och lydde honom i allt såsom sin husbonde. Bonden hade även många får, till vilkas vård han lejde sig en herde för fem guldmynt, för att han därmed skulle förse herden med hans livs nödtorft. Eftersom denne herde var god, använde han guldet till sin nytta och födan till sitt livs nödtorft. Någon tid efter det att denne herde flyttat kom en annan och sämre.

Denne köpte sig en hustru för guldet, till henne förde han sin föda, vilade ständigt med henne och bekymrade sig icke om fåren, vilka ömkligen förskingrades av grymma vilddjur. När bonden såg, hur hans får förskingrades, ropade han: 'Min herde är mig otrogen! Mina får äro förskingrade av de grymmaste vilddjur; några äro alldeles uppätna av vilddjuren med kropp och ull, andra äro dödade men deras kroppar oätna.' Då sade hustrun till sin man bonden: 'Min herre, det är visst, att vi ej få igen de kroppar, som äro förtärda, men de kroppar, som förblivit orörda fast de äro utan liv, dem må vi föra hem för att draga nytta av dem. Ty om vi skulle gå miste om allt, skulle det bliva outhärdligt för oss.' Mannen svarade henne:

'Men vad skola vi göra? Vilddjuren hade nämligen giftiga tänder; därför är fårens kött likaledes förgiftat, skinnet är fördärvat och ullen hoptovad. Hustrun svarade: 'Om allt är fördärvat och allt är taget ifrån oss, varav skola vi då leva?' Mannen svarade: 'Jag ser på tre ställen levande får. Några äro lika döda får och våga av fruktan icke andas. Andra ligga i djup smuts och kunna icke lyfta sig. Åter andra ligga i gömställen och våga icke komma fram. Kom därför, min hustru, och låtom oss lyfta upp de får, som försöka resa sig men icke förmå det utan hjälp, och låtom oss draga nytta av dem.'

Se, jag Herren är denne bonde, ty av människorna anses jag som en åsna, uppfostrad i sitt stall efter sitt sätt och sina seder. Mitt namn är den heliga Kyrkans inrättning, men hon anses nu föraktlig, ty Kyrkans sakrament, nämligen dop, konfirmation, smörjelse, bot och äktenskap, anammas som på spe och givas åt andra för vinningslystnads skull. Mina ord anses vara dåraktiga, ty de ord, som jag med min egen mun talade i liknelser, de förvandlas nu från andlig förståelse till timlig förströelse. Mitt hus betraktas som föraktligt, ty de älska de jordiska tingen i stället för de himmelska. Med denne förste herde, som jag hade, förstår jag mina vänner prästerna, som jag fordom hade i den heliga Kyrkan, ty med ett enstaka ord menar och förstår jag flera.

Åt dem anförtrodde jag mina får, d. v. s. att inviga min högst värdiga lekamen samt styra och försvara mina utvaldas själar. Jag gav åt dem även fem goda ting, dyrbarare än allt guld. För det första insikt och förstånd angående alla svårbegripliga ting, att de skulle kunna skilja mellan det goda och det onda, mellan det sanna och det falska. För det andra gav jag dem andliga tings förståelse och visdom; den är nu glömd, och i stället älskas mänsklig visdom. För det tredje gav jag dem kyskhet; för det fjärde måttfullhet i alla ting och avhållsamhet, till kroppens tyglande; för det femte ståndaktighet i goda seder, ord och verk.

Efter denne förste herde, d. v. s. mina vänner som fordom voro i min Kyrka, kommo nu andra, orättfärdiga herdar, som för guldet köpte sig en hustru; d. v. s. i stället för kyskheten och dessa fem goda ting antogo de kvinnlig lekamen, nämligen oåterhållsamhet, och därför vek min ande från dem. Ty när de ha fullkomlig vilja att synda och mätta sin hustru, nämligen att tillfredsställa sin vällust, då är min ande borta ifrån dem, emedan de icke bekymra sig om fårens fördärv, endast de kunna förverkliga sin onda begärelse. Men de får, som äro helt förtärda, det är de, vilkas själar äro i helvetet och vilkas kroppar äro jordade i gravarna i förbidan på den eviga fördömelsens återuppståndelse.

De får, vilkas kött är kvar men vilkas livsande är borta, det är de, som varken älska mig eller frukta mig eller känna någon hängivenhet för mig eller omsorg för min skull. Från dem är min Ande långt borta, ty deras kött är förgiftat av vilddjurens giftiga tänder, d. v. s. deras själ och tankar, som symboliseras genom fårens kött och inälvor, äro mig lika motbjudande och avskyvärda att smaka som förgiftat kött. Från deras skinn, d. v. s. deras kropp, har allt gott och all kärlek torkat bort, och det är icke dugligt till någonting i mitt rike utan skall efter domen överlämnas till den eviga elden i helvetet. Deras ull, d. v. s. deras gärningar, är så helt onyttig, att det icke finns något däri, för vilket de vore värdiga att hava min kärlek och nåd.

Vad skola vi då göra, min hustru? - Med hustrun förstår jag de goda kristna. - Jag ser på tre ställen levande får. Några äro lika döda får och våga av fruktan icke andas. Detta är hedningarna, som gärna ville hava den rätta tron, om de blott visste huru, men som icke våga andas, d. v. s. för sin fruktans skull icke våga lämna den tro, som de hava, och antaga den rätta. Andra får ligga i gömställen och våga icke komma fram. Detta är judarna; de leva liksom under ett täckelse och ville gärna komma fram, om de vore övertygade om att jag är född.

De dölja sig nämligen under ett täckelse, i det de hoppas frälsning av de bilder och tecken, varmed jag tecknas i lagen och vilka i sanning ha fullbordats i mig, och på grund av denna fåfänga tro frukta de att närma sig den rätta tron. Åter andra får ligga i smutsen. Härmed menas de kristna, som äro i dödssyndens tillstånd. Av fruktan för straffet skulle de gärna vilja resa sig, men de kunna icke, för de tunga syndernas skull och för att de ingen kärlek hava. Hjälp mig därför, du min hustru, d. v. s. I goda kristna!

Ty såsom hustrun och mannen böra vara ett kött och en lem, så är den kristne min lem och jag hans, ty jag är i honom och han i mig. Därför, o min hustru, d. v. s. I goda kristna, spring med mig till de får, som ännu hava livsande, så att vi må lyfta upp dem och vederkvicka dem. Hav medlidande med mig, ty jag köpte dem mycket dyrt. Må vi lyfta, du med mig och jag med dig, du om ryggen och jag om huvudet.

Glad bär jag dem med mina händer. En gång bar jag dem alla på min rygg, när den var helt sargad och fastspikad på korsets stam. O mina vänner, så ömt älskar jag dessa får, att jag ännu en gång, om det vore möjligt, för varje får gärna ville lida den död, som jag fordom utstod på korset för dem alla, och på detta sätt återlösa dem, hellre än att förlora dem. Därför ropar jag till mina vänner av hela mitt hjärta, att de ej måtte spara gods eller arbete för min skull, och om jag icke sparades för smädande ord, då jag var i världen, så må de icke spara sig i att tala sanning om mig.

Jag blygdes ej att lida den föraktliga döden för dem. Jag stod naken, som jag blivit född, inför mina ovänners ögon. De slogo mig med knytnävarna på tänderna. De drogo mig i håret med sina fingrar. De gisslade mig med sina gissel. De fäste mig på träet med sina verktyg, och så hängde jag mellan tjuvar och rövare på korset. Därför skolen I, mina vänner, icke spara eder i arbete för mig, jag som utstod sådant av kärlek till eder.

Arbeten tappert och bringen de nödställda fåren hjälp. Jag svär vid min mandom, som är i Fadern och Fadern i mig, och vid gudomen, som är i min Ande och Anden i gudomen och samme Ande i mig och jag i honom och dessa tre en Gud i tre personer, att de som arbeta och bära mina får med mig, dem skall jag skynda till mötes på halva vägen för att hjälpa dem, och jag skall giva dem den kostbaraste belöning, nämligen mig själv till evärdelig glädje.»