1. Kristus erinrar om sina välgärningar mot människorna och om människornas otacksamhet mot honom. Han uppmanar Birgitta att älska honom.
2. Kristus har tagit Birgitta till brud. Nu påminner han henne om de förpliktelser som denna stora utmärkelse medför. Honom, sin brudgum, må hon sätta före allt annat.
3. Kristus manar Birgitta till Gudskärlek och hänvisar henne till magister Mattias, kanik i Linköping, som må fullkomna hennes kunskaper i katolsk troslära. Den av prior Petrus i Alvastra författade förklaringen vitsordar Mattias' teologiska lärdom och nämner två av hans litterära verk: hans bibelkonkordans och hans inledning till första bokens Uppenbarelser. Mattias torde ha avlidit år 1350, då Birgitta nyss anlänt till Rom. Beträffande hans saliga död mottog Birgitta, såsom här antydes, en uppenbarelse.

4. Birgitta har efter mottagandet av den förra uppenbarelsen ställt sig frågan, huruvida den stammat från ljusets eller mörkrets makter. Kristus skingrar nu hennes farhågor och lär henne sättet att skilja mellan goda och onda ingivelser. En förståndig andlig ledare - här antydes Mattias' eller prior Petrus' roll - kan hålla henne skyddad för villfarelser på detta område. I slutet av kapitlet antydes lätt den misstro och det förakt som Birgitta och många andra ivriga kristna fått röna av en mera skeptisk omgivning.
5. Kristus klagar över de onda människornas framfart och hotar dem med sitt rättvisa straff; dock skola de, ifall de bättra sig, röna misskund. Det förakt, som de fromma äro utsatta för, antydes även här.
6. Kristus sänder ut sina riddare, d. v. s. de sanna Gudsvännerna, för att rena sin kyrka. Han uppmanar dem att vara trofasta i den förestående kampen.

7. Maria manar Birgitta till ett liv i Kristi efterföljelse.
8. Maria lär Birgitta en bön, vari Gud prisas för de välgärningar han bevisat denna sin jungfruliga moder.
9. Maria berättar för Birgitta om sina föräldrars äktenskap, om sin egen obefläckade avlelse, om sin upptagelse i himmelen och om den stora makt att hjälpa människorna som hon fått av sin gudomlige Son.

10. Maria berättar för Birgitta om sin egen barndom och ungdom, om Jesu födelses bebådelse och om själva födelsen, om Jesu barndom och om hans korsfästelse. Den utförliga beskrivningen av korsfästelsen är den första i en serie av tre passionsberättelser (de båda andra återfinnas i fjärde bokens sjuttionde och i sjunde bokens femtonde kapitel).
11. Kristus beskriver sitt lidande för Birgitta och antyder hur hon kan efterlikna honom i detta lidande, nämligen genom ett fromt och avhållsamt liv.
12. Birgittas skyddsängel beder till Kristus för henne, och Kristus svarar ängeln, att han för dennes böners skull skall låta henne vederfaras rättvisa och barmhärtighet i lämplig ordning.

13. Kristus beskriver för Birgitta en syndig prästmans själ. Enligt Petrus Olovssons tillägg rör det sig om en prior i ett cistercienskloster.
14. Kristus beskriver för Birgitta sådana människor, som tjäna honom med tanke på världsliga fördelar, sådana som tjäna honom med trälaktig fruktan och sådana som göra det av osjälvisk kärlek.
15. Kristus beskriver för Birgitta de människor som välja världens njutningar och dem som välja honom själv. Han antyder vad det innebär att följa honom på försakelsens väg och hur illa de bete sig, som njuta hans goda gåvor men försmå att tjäna honom.

16. Inför Birgittas ögon tvista Jungfru Maria och djävulen om rätten till en ännu levande kvinnas själ. Dispyten, som förebådar de kommande himmelska domstolsscenerna, slutar med att Jungfru Maria befriar kvinnan från djävulens välde. Enligt Petrus Olovssons tillägg rör det sig om en sköka, vilken av Birgitta omvändes till ett bättre liv.
17. Kristus beskriver för Birgitta en högmodig och rovgirig person, enligt Petrus Olovssons tillägg en svensk adelsman.
18. Kristus ger för första gången anvisningar om det kloster som Birgitta bör bygga. Det rör sig om ett dubbelkloster, där »en stark mur» skiljer männens avdelning från kvinnornas. Beträffande ekonomiska bidrag till det framtida klostret säger Kristus, att dessa bidrag ej få utgöras av illa förvärvat gods.

19. Kristus beklagar sig inför Birgitta över människornas otacksamhet mot honom och hotar med en sträng dom.
20. Kristus inskärper för Birgitta vilken avhållsamhet och ödmjukhet som höves henne i hennes egenskap av hans brud.
21. Kristus beklagar sig över en syndig gammal man, vilken förgäter att betrakta Kristi välgärningar och rätteligen kan liknas vid en led groda. Birgitta må älska Kristus bättre och komma ihåg hans kärlek.

22. Maria förklarar för Birgitta, hur nyttigt det är för goda människor att leva i en ond omgivning, och erinrar henne om att de som för tillfället äro onda måhända bättra sig längre fram.
23. Kristus tadlar i de strängaste ordalag en kyrkofurste, som lever ett världsligt liv och försummar att korrigera sina underlydande. Laurentius, som talar i förklaringen, är en berömd fornkyrklig martyr, död 258 och vördad såväl i Sverige som i hela den övriga kristenheten.
24. Kristus, Maria och änglarna klaga inför Gud Fader över Kyrkans sorgliga tillstånd.

25. Kristus återkommer på nytt till frågan varför han så länge tål de onda och svarar, att det sker därför att de onda likväl gjort något gott, som de böra belönas för, och att deras ondska länder de goda till nyttig prövning och tukt.
26. Kristus förklarar för Birgitta, hur Adams och Evas äktenskapliga samliv skulle ha tett sig om de ej fallit i synd. Han tadlar skarpt nutidsmänniskornas själviska beräkningar, när de ingå äktenskap, och antyder det rätta, andliga äktenskapets beskaffenhet.
27. Maria skildrar för Birgitta sin Son Kristi pina och sin egen bedrövelse vid att uppleva denna.

28. Birgitta får uppleva, hur en avliden adelsmans själ dömes till eviga kval för sin ondskas skull. Det är den första av de himmelska domstolsscener hon återberättat.
29. Maria klandrar Fru Högmod och hennes vänner och utlovar i stället himmelsk hjälp åt sina egna trogna.
30. Kristus klagar över de onda människorna, som så att säga korsfäst honom på nytt, och uppmanar Birgitta att älska honom, under åberopande av den kärlek han själv hyser till henne.

31. Johannes döparen lovprisar Maria och skildrar hennes dygder för Birgitta.
32. Kristus talar med Birgitta om tre demonbesatta personer, av vilka två aldrig blevo botade, medan den tredje befriades genom Birgittas hjälp.
33. Kristus tadlar de världsligt visa, d. v. s. sådana teologer som av världsliga bevekelsegrunder skaffa sig lärdom, och angiver det rätta motivet för all forskning, nämligen kärlek till Gud.

34. Kristus och djävulen hålla en dialog, som Birgitta får lyssna till. Djävulen uttrycker sin avundsjuka på de rika andliga gåvor som kommit Birgitta till del, och Kristus förklarar varför han givit henne dem: för att i all ödmjukhet delgiva sin egen ära åt syndare och sålunda komma djävulens högmod på skam.
35. Maria talar med Birgitta om sin sorg vid Kristi död.
36. Birgittas skyddsängel beder till Kristus, att det måtte förunnas Birgitta att i tid göra bot för sina synder. Kristus beviljar bönen och ger Birgitta anvisningar för ånger och botgöring.

37. Maria beskriver för Birgitta, hur Kristus korsfästes på nytt av dem som icke vilja avhålla sig från synd utan förhärda sig; dessa korsfästa honom, säger hon, mycket grymmare än vad judarna fordom gjorde.
38. Kristus antyder människors olika sätt att reagera inför hans budskap genom Birgitta.
39. Kristus klagar över att människorna leva utan tanke på vedergällning och dom, förblindade som de äro.

40. Kristus antyder hur opassande det är att leva i överflöd, när han, allas herre, levat i fattigdom och försakelse.
41. Liksom kap. 23 rikta sig dessa Kristi ord till påven Klemens VI, som genom biskop Hemming och prior Petrus fått lyssna till Birgittas budskap utan att dock ha påverkats därav; vidare uppmana de alla kristtrogna och dessutom judar och hedningar att göra bot.
42. Maria beskriver, hur hon är såsom en spegel, vari Gudomen återstrålar.

43. Kristus skildrar dygdens och syndens gradvisa tillväxt och deras slutliga frukt.
44. Kristus klagar över människornas glömska av döden och domen. Han ställer en väckande förkunnelse i utsikt; därmed avses troligen Birgittas mission.
45. Änglar, profeter, apostlar, Jungfru Maria och t.o.m. demonerna bevittna Guds makt och härlighet. Människorna på jorden äro de enda som förakta Gud. Därför skola de dömas strängt, säger Kristus. Likväl vill han ännu en gång varna dem.

46. Kristus beklagar sig över människornas smädelser och särskilt över tre män, som i Birgittas närvaro hädat honom.
47. Kristus skildrar den nya lagen, d. v. s. Nya testamentets lära, och säger att denna nu är förgäten av människorna, och allra mest av prästerna, vilka äro mera inriktade på snöd vinning än på Guds äras förökande och själarnas frälsning. Han uttalar en sträng hotelse över sådana präster.
48. Kristus fortsätter sitt klagomål över de trolösa prästerna, vilka han jämför med de avfälliga hebréerna. Han antyder, vilket fruktansvärt inflytande deras onda exempel utövar och hotar dem med sitt straff.

49. De dåliga prästerna driva bort honom, säger Kristus; han skall därför vända sig till dem, som äro villiga att mottaga honom.
50. Maria beder till Kristus för människorna i skärselden och på jorden. Kristus beviljar hennes böner.
51. Kristus prisar sin moder Maria och utreder, hur hennes dygder överträffa änglarnas och de gammaltestamentliga helgonens.

52. Kristus uppmanar Birgitta att genom Mattias, hennes vän och lärare, framföra uppenbarelserna till ärkebiskop Hemming av Uppsala och andra biskopar. Även till påven må de framföras. - Detta skedde också: de svenska prelaterna torde ha tagit del av uppenbarelserna år 1345; biskop Hemming av Åbo och prior Petrus av Alvastra förmedlade dem till påven Klemens VI något av de närmaste åren.
53. Kristus klagar över att människorna älska världen högre än honom, hotar dem med sitt straff men ställer likväl sin misskund i utsikt för dem, som omvända sig. Vidare ger han råd åt dem, som förmedla Birgittas väckelsepredikan åt samtiden.
54. En ängel lär Birgitta att skilja mellan de goda ingivelser, som stamma från honom själv, och de onda ingivelser, som stamma från djävulen. Vidare beskriver Maria, hur de fromma från Gamla testamentets tid väntade på att Kristus skulle befria dem ur dödsriket.

55. Med hjälp av en liknelse skildrar Kristus, hur domarna (= prästerna) försvararna (= adelsmännen) och arbetarna (= allmogen) i den av honom grundade staden (= Kyrkan) till en början voro honom trogna men på sista tiden ha svikit honom för att tjäna världen.
56. Kristus fortsätter sitt klagomål över prästerna, adelsmännen och allmogen. Ännu en gång vill han varna dem, och detta skall ske genom det budskap, som Birgitta mottager och låter vidareförmedla genom sina prästerliga vänner. Om de ej vilja lyssna till detta budskap, ha de straff att vänta.
57. Kristus klagar över de onda kristna, hotar dem med straff men ställer förlåtelse i utsikt för dem som göra bot. Han antyder, att han kommer att överge de obotfärdiga kristna för att i stället vända sig till hedningarna.

58. Kristus bemöter människornas orättvisa och kortsynta klagomål emot hans frälsningsplan.
59. Kristus skildrar, med hjälp av en liknelse, de forna tidernas präster och deras nitälskan för själarna samt nutidens präster, som äro pliktförgätna och själviska. De goda kristna uppmanas att förbättra det nuvarande beklagansvärda tillståndet i Kyrkan.
60. Kristus uppmanar Birgitta att låta magister Mattias vidareförmedla hennes budskap. Såsom kriterium på budskapets sanning har man demonutdrivningar, företagna genom Birgitta, att hålla sig till.