HÄR BÖRJAR ANDRA BOKEN AV FRU BIRGITTAS HIMMELSKA UPPENBARELSER
Sonen giver bruden råd emot djävulen, svarar henne, varför han icke tager bort de onda, innan de komma i synd, samt säger, att åt de döpta, som dö innan de uppnått förnuftets ålder, skall himmelriket givas.
Bok 2 - Kapitel 1

Sonen talade till bruden och sade: »När djävulen frestar dig, så säg honom dessa tre ting. För det första: Guds ord kunna icke vara annat än sanna. För det andra: För Gud är ingenting omöjligt. För det tredje: Du, djävul, förmår icke ingiva mig en sådan kärleks glöd, som Gud giver mig.»

Vidare sade Herren till bruden: » Jag skådar människan på trefaldigt sätt. För det första skådar jag hennes kropp utvändigt och hur den är beskaffad. För det andra skådar jag hennes sinne invärtes och vart det syftar och huru. För det tredje skådar jag hennes hjärta och vad det åstundar. Ty såsom fiskmåsen ser fisken i havet, skådar djupet där den går och ger akt på de vreda böljorna, så vet och betraktar jag allas vägar och ger akt på vad som tillkommer var och en, ty jag har en skarpare syn och vet bättre vad som rör människan än vad hon vet om sig själv.

Men eftersom jag nu ser och vet allting, skulle du kunna fråga mig, varför jag icke tager bort de onda, innan de hamna i syndens djup. På detta svarar jag själv, jag som ställde frågan: Jag är allas Skapare, jag vet allting på förhand, ja, jag vet och ser både vad som hänt och vad som skall hända. Men fast jag kan och vet allt, gör jag dock av rättvisa icke mera mot kroppens naturliga disposition än mot själens disposition.

Varje människa har bestånd enligt kroppens naturliga anordning, som jag på förhand kände till från evig tid. Att den enes liv är längre, den andres kortare, det beror på naturens styrka eller svaghet och på den kroppsliga dispositionen. Att en blir blind, en annan halt o. s. v., det beror icke på mitt förutvetande, ty jag skådar på förhand allting så, att ingen får det sämre fördenskull, och mitt förutvetande skadar inga människor; icke heller beror det på himlakropparnas gång och ställning, utan på hemlig rättvisa och naturens oordning och bristfällighet. Ty synden och naturens oordning tillfoga på mångfaldigt sätt lyte och missbildning i lemmarna, och detta sker icke därför att jag vill det utan därför att jag på grund av rättvisa låter det ske, ty ehuru jag kan allt, står jag ej emot rättvisan. Att någon lever längre eller kortare, det beror således på naturens starka eller svaga disposition, som är i mitt förutvetande, så att ingen kan göra något däremot.

Du skall förstå detta bättre genom en liknelse. Tänk dig, att det var två vägar och att en enda ledde till dem. I dessa vägar voro otaliga gravar, den ena mot den andra och över den andra. Den ena av dessa båda vägar ledde till sist rakt ned i avgrunden och den andra till sist upp i höjden. Men i vägskälet mellan dem stod det skrivet på detta sätt: 'Den som går denna första väg, han skall begynna den i glädje och i köttslig vällust men sluta den i stor nöd och skam. Den som däremot går denna andra väg, han skall begynna den med litet och drägligt arbete och sluta den med högsta glädje och hugnad.' Den, som slog in på den enda väg, som ledde till de båda andra, han var först helt och hållet blind, men när han kom till vägskälet, där de båda nya vägarna började, så öppnades hans ögon och han såg den skrift, vari slutet på dessa båda vägar beskrevs.

När han såg skriften och stod och överlade med sig själv, visade sig plötsligt för honom två män, som hade till uppgift att hålla vakt över de båda vägarna. När de sågo vandraren vid vägskälet, talade de med varandra och sade: 'Låtom oss noga se efter, vilken väg han väljer, och den av oss skall behålla honom, vars väg han valt'. Vandraren begrundade för sig själv de båda vägarnas slut och olika förtjänster, fattade så ett klokt beslut och valde hellre den väg, som började med små sorger och slutade i glädje, än den, som började i glädje och slutade i sorg. Han ansåg det nämligen vara drägligare och klokare att besväras med litet arbete i början för att till sist vinna en trygg och säker vila.

Vet du vad detta betyder? Jag vill tydligt säga dig det. De två vägarna äro det goda och onda, som människan möter på sin väg. Det står i hennes egen makt och fria vilja att välja vilket hon vill, när hon kommit till förnuftets ålder. Till dessa båda vägar, nämligen till valet mellan det goda och onda, leder en annan väg, nämligen barnaåldern, som leder fram till förnuftets ålder. Den som vandrar denna barnaålderns väg, är liksom blind, ty från barndomen och ända till dess människan uppnått förnuftets ålder, är hon så att säga blind och kan icke skilja mellan gott och ont, mellan synd och dygd, mellan Guds bud och det förbjudna. Alltså är människan, när hon vandrar på denna väg, d. v. s. medan hon framlever sina barnaår, likasom blind. Men när hon kommit till korsvägen, d. v. s. till förnuftets ålder, då öppnas förståndets ögon för henne, ty då kan hon betänka, vilket som är bättre: att hava liten sorg och sedan evig glädje eller att hava liten glädje och sedan evig sorg. Och då äro de tillstädes, som noggrant räkna hans steg, vilken väg han än väljer.

I de båda vägarna äro många gravar, den ena mot den andra och den ena före den andra, ty i ungdomen och i ålderdomen dör en tidigare, en annan senare, en i unga år, en annan på sin ålderdom. Därför kan detta livets slut med fördel betecknas med gravar, ty där skola alla hamna, den ene så och den andre så, enligt vad den naturliga dispositionen fordrar och jag på förhand vet. Ty om jag mot den naturliga kroppsliga dispositionen skulle borttaga någon, skulle djävulen genast ha ett gynnsamt tillfälle emot mig.

Och därför handlar jag, på det att djävulen ej hos mig måtte finna det minsta emot rättvisan, lika litet emot kroppens naturliga disposition som mot själens. Men nu må du besinna min godhet och misskund. Jag övar nämligen, som magistern säger, dygd mot dem som icke hava dygd. Av min myckna kärlek giver jag, som det står skrivet, himmelriket åt alla dem, som äro döpta och dö före förnuftets ålder. Det behagade min Fader att giva himmelriket åt sådana. Ja, i min mildhet bevisar jag även hedningarnas barn barmhärtighet.

Ty de av dem, som dö före förnuftets ålder, de kunna visserligen icke få skåda mitt ansikte, men de komma till en plats, som det icke är tillåtet för dig att få veta och varest de dväljas utan pina. Men de, som tillryggalagt den första vägen och kommit till vägskälet, där de båda nya vägarna börja, d. v. s. till den ålder, då de kunna skilja mellan gott och ont, de ha makt att välja vilket som behagar dem bäst, och deras lön skall utfalla efter det utslag deras egen vilja givit, ty de kunde vid denna tid läsa den skriften, som stod vid vägskälet, nämligen att det är bättre att hava liten sorg i början och sedan glädje än glädje i början och sorg på sistone.

Det händer dock stundom, att några borttagas innan kroppens natur är disponerad därtill, t.ex. genom dråp, dryckenskap och annat sådant, ty djävulens ondska är så stor, att syndaren i fråga skulle hava mycket lång pina, om han finge stanna längre i världen. Och därför fordra rättvisan och synderna, att några borttagas före kroppens naturliga disposition; detta borttagande var i mitt förutvetande från begynnelsen, och det är icke möjligt för någon att uppresa sig däremot.

Det händer även stundom, att goda borttagas innan kroppens natur är disponerad därtill, eftersom jag har en så stor kärlek till dem, ja, det händer stundom, att de borttagas på grund av sin brinnande kärlek till mig och på grund av den kroppsliga försakelse de ålagt sig för min skull, såsom det var i mitt förutvetande från begynnelsen och såsom rättvisan fordrar det. Därför handlar jag lika litet mot kroppens naturliga disposition som mot själens.»