Det står skrivet i Mose lag, att Moses, när han vaktade boskapen i öknen, såg en törnbuske som stod i låga men ej förtärdes av elden, varvid han bävade och beslöjade sitt ansikte. Då sade en röst ur busken till honom: 'Mitt folks nöd har trängt upp till mina öron, och jag ömkar dem, ty de betungas av den hårdaste träldom'. Jag, som nu talar med dig, är den röst, som ropade ur busken. Mitt folks elände tränger upp till mina öron. Vilket var mitt folk om icke Israel?

Med detta folk förstår jag riddarna i världen, vilka bekänt sig till mitt ridderskap och vilka borde vara mina men svårt hemsökas av djävulen. Men vad gjorde Farao med mitt folk Israel i Egypten? Förvisso tre onda ting. För det första, att de vid byggandet av hans murar icke fingo hjälp av halmsamlarna, med vilkas hjälp de hade kunnat göra tegelstenarna, utan själva måste samla sig halm i trakten varhelst de kunde. För det andra, att byggnadsarbetarna icke fingo lön för sitt arbete, ehuru de åstadkommit det ålagda antalet stenar. För det tredje, att de svårt plågades av uppsyningsmännen, om de icke kunde frambringa det vanliga antalet. Detta mitt folk byggde i sitt högsta betryck två städer åt Farao.

Vem är denne Farao om icke djävulen, som plågar mitt folk, d. v. s. riddarna, som böra vara mitt folk? Jag säger i sanning, att om riddarna bleve beståndande i den förordning och inrättning, som först börjats av min vän, så skulle de höra till mina allra käraste. Ty liksom Abraham allra först mottog budet om omskärelsen och, eftersom han lydde mig, blev min käraste vän, så blevo de, vilka följde Abrahams tro och hans gärningar, delaktiga av min kärlek till honom och hans ära. Så hava bland andra stånd riddarna behagat mig särskilt, emedan de lovat att för mig offra det, som de hålla kärast, nämligen sitt blod, ja, genom detta löfte ha de behagat mig högeligen, liksom Abraham genom omskärelsen. Och de renades dagligen genom iakttagandet av sitt löfte och utövandet av den heliga kärleken. Men nu hållas dessa riddare i ömklig träldom av djävulen, som tillfogar dem dödssår, ja störtar ned dem till straff och plåga.

Även Kyrkans biskopar bygga åt honom; liksom Israels barn bygga de två städer. Den första staden är kroppens möda och den onödiga ansträngningen att förvärva världsliga ting. Den andra är sinnets oro och upprörda tillstånd - de unna sig nämligen aldrig att vila från världens begär. I det yttre råder möda och i det inre oro och ängslan, som gör det andliga betungande. Men liksom Farao icke försåg mitt folk med det nödvändiga till att göra tegelstenar och icke heller gav dem sädesfält, icke heller vin och andra förnödenheter, utan folket självt med smärta och bedrövad håg måste skaffa detta, så gör nu djävulen med dem: ehuru de arbeta för honom och med hela sitt hjärta hänga fast vid världen, kunna de dock icke förverkliga vad de åstunda och icke släcka sin åtrås törst.

Därför brännas de av smärta till det inre och av möda till det yttre. Jag ömkar fördenskull deras nöd: att mina riddare och mitt folk bygga hus åt djävulen och oupphörligt arbeta, att de icke kunna fullkomna vad de åstunda, att de ängslas för onödiga ting och för denna ängslan icke skörda välsignelsens frukt utan skammens vedergällning.

När Moses skickades till folket, gav Gud honom av tredubbel orsak ett tecken. För det första dyrkade var och en i Egypten sin särskilda gud, och de, som kallades gudar, voro otaliga; därför var det rättmätigt, att ett tecken skulle ske, på det att, sedan det underbara tecknet och Guds makt visats, man genom tecknen skulle tro på en enda Gud och en enda Skapare av allt och på det att alla avgudar skulle bevisas vara falska. För det andra gavs åt Moses ett tecken i en bild, som skulle föreställa min framtida lekamen.

Ty vad betecknade den buske, som brann men ej förtärdes, annat än den av den Helige Ande befruktade och utan synd födande jungfrun? Jag har förvisso gått fram ur denna buske. Jag antog mandom av Marias jungfruliga kött. Likaledes betecknade den orm, som till tecken gavs åt Moses, min lekamen. För det tredje gavs åt Moses ett tecken för att styrka sanningen av det, som skulle ske och som genom tecknens bild skulle fullkomnas, så att Guds sanning måtte bevisas vara desto sannare och säkrare, ju tydligare det, som tecknen betecknade, i sinom tid blev uppfyllt.

Men nu skickar jag mina ord till Israels barn och till riddarna, för vilka det av trenne orsaker icke är nödvändigt att tecken sker. För det första därför att man nu, genom den Heliga Skrift och av mångfaldiga tecken, dyrkar och känner en enda Gud, allas Skapare. För det andra därför att de icke längre hoppas att jag skall födas - de veta ju verkligen, att jag är född och har tagit mandom utan synd, eftersom hela skriften är fullbordad. Och man kan icke hysa en bättre och säkrare tro än den, som nu förkunnats av mig och av mina heliga predikare. Jag har emellertid gjort tre ting med dig, genom vilka du kan bliva trodd. För det första, att mina ord äro sanna och icke avvika från den sanna tron.

För det andra, att på mitt ord djävulen vek från den besatte mannen. För det tredje, att jag åt en gav förmågan att omvända de söndrade hjärtana till ömsesidig kärlek. Därför må du icke tvivla angående dem, som skola tro på mig. Ty de som tro på mig, de tro ock på mina ord. De, för vilka jag är välsmakande, de finna ock mina ord välsmakande. Fördenskull står det skrivet, att Moses, när Gud talade till honom, betäckte sitt ansikte.

Du bör emellertid icke betäcka ditt ansikte. Jag har ju öppnat de andliga ögonen för dig, så att du skall se andliga ting; jag har öppnat dina öron, på det att du må höra det som är av anden. Jag skall till sist visa dig min kropps bild, sådan den var i lidandet och före lidandet och sådan den var efter uppståndelsen, när Magdalena, Petrus m. fl. sågo den. Du skall även höra min röst, som i busken talade till Moses; den är densamma, som nu talar i din själ.»