Kristi honungsljuva ord till bruden om den gode och sanne riddarens ära och heder och huru änglarna underbart möta honom, och huru den ärorika Treenigheten på det huldaste sätt tager emot honom och skänker honom en outsäglig vila som lön för liten möda.
Kapitel 11

Jag talade förut med dig om den riddarens slut och pina, vilken först vek bort från det ridderskap som han hade lovat mig. Nu berättar jag dig i liknelse (ty på annat sätt skulle du ej kunna förstå det andliga) om dens ära och heder, som först manligen började det sanna ridderskapet och än manligare fullbordade det. När denne min vän nalkades sitt livs yttersta och själen skulle lämna kroppen, skickades fem legioner änglar för att möta honom. Bland dessa kommo ock otaliga djävlar, för att de skulle finna, om de hade någon rätt till honom; ty de äro fulla av ondska och lämna aldrig själen. Då ljöd emellertid en röst klart och ljust i himmelen, och den sade: 'Månne icke han, o Herre Fader, är den, som förpliktade sig till din vilja och fullkomligt förverkligade den?' Och han svarade då själv i sitt medvetande: 'Jag är i sanning han'.

Sedan hördes tre röster. Den första talade å Gudomens vägnar, och den sade: 'Månne icke jag har skapat dig och givit dig kropp och själ? Du är min son, och din Faders vilja har du gjort; kom därför nu till din allra mäktigaste Skapare och allraljuvaste Fader, ty åt dig skall den eviga arvedelen givas, eftersom du är son, åt dig skall Faderns arvedel givas, eftersom du lytt honom. Ja kom, du ljuvaste, till mig, och jag skall mottaga dig med glädje och heder.' Den andra rösten hördes å Mandomens vägnar, och den sade: 'Broder min, kom till din broder, ty jag offrade mig för dig i striden, jag göt mitt blod för dig; kom till mig, ty du följde min vilja; kom till mig ty du vedergällde blod för blod.

Du var beredd att giva död för död och liv för liv. Kom därför, du som följde mig i ditt liv, kom nu till mitt liv och min glädje, som ej skall taga slut. Jag erkänner dig nämligen i sanning som min broder.' Den tredje rösten hördes å Andens vägnar (det är dock ej tre gudar utan en). 'Kom, min riddare', sade den. 'Du var så åtråvärd invändigt, att jag åtrådde att bo hos dig. Du var så manlig utvändigt, att du var värd, att jag skulle försvara dig. Gå därför för din kropps oros skull in i ron. Gå för ditt sinnes sorgs skull in i den outsägliga trösten. Gå för din kärleks och din manliga kamps skull in i mig själv, och jag skall bo hos dig och du hos mig. Kom alltså, du förträfflige riddare, till mig, ty du har icke åstundat något annat än mig; kom, och jag skall fylla dig med gudomlig lust.'

Därefter ljödo de fem änglalegionerna liksom med fem röster. Den första sade: 'Må vi gå före denne förträfflige riddare och bära hans vapen framför honom, d. v. s. må vi för vår Gud visa hans tro, som han bevarade orubbad och värnade för rättvisans ovänner'. Den andra sade: 'Må vi bära hans sköld framför honom, d. v. s. må vi för vår Gud visa hans tålamod, som visserligen är känt för vår Gud men dock blir ärorikare genom vårt vittnesbörd. Ty med sitt tålamod uthärdade han icke blott motgångar tåligt utan tackade t. o. m. Gud för dem.' Den tredje rösten sade: 'Må vi gå före honom och i vår Guds åsyn visa hans svärd, d. v. s. må vi visa hans lydnad, varmed han lydde i ljuvt och i lett enligt sitt avlagda löfte'. Den fjärde rösten sade: 'Kommen! Vi må visa vår Gud hans häst, d. v. s. bära vittnesbörd om hans ödmjukhet.

Ty liksom hästen bär människans kropp, så gick hans ödmjukhet före och efter honom och förde honom till varje gott verk. Högmodet fann hos honom intet av sig, och därför red han tryggt.' Den femte rösten sade: 'Kommen! Vi må visa vår Gud hans hjälm, d. v. s. giva vittnesbörd om hans gudliga åstundan, som han hade till Gud. Han tänkte förvisso i sitt hjärta varje stund på Gud, honom hade han i munnen, honom i gärningarna, honom åstundade han över allting. För Guds kärleks och heders skull visade han sig död för världen. Må vi alltså visa vår Gud detta, ty denne man är värd att för liten möda få evig vila och fröjdas med sin Herre, vilken han så mycket och så ofta åstundade.'

Med sådana röster och med underbar änglakör fördes min vän till den eviga vilan. När själen såg detta, jublade hon innerligt och sade: 'Säll är jag, att jag någonsin blev skapad! Säll är jag, att jag tjänade min Gud, honom som jag nu ser. Säll är jag, ty jag har en glädje och en ära utan slut.' Se, så kom min vän till mig, och med sådan lön begåvades han. Och ehuru icke alla utgjutit sitt blod för mitt namn, skola de dock få samma lön, om de äro villiga att giva sitt liv för mig, ifall tillfälle erbjudes och trons behov fordrar detta. Se, hur mycket den goda viljan gör!»