Kristi ord till bruden om sin rättvisas oföränderlighet och evighet och huru, sedan han antagit mandom, denna rättvisa framträdde i klarare ljus genom hans kärlek, och huru han milt utövar sin barmhärtighet mot de fördömda och ljuvt uppmanar de nämnda riddarna till barmhärtighet.
Kapitel 12

Jag är den sanne konungen. Och ingen är värdig att kallas konung utom jag, ty av mig är all heder och makt. Jag är den, som dömde den förste ängeln, vilken föll på grund av övermod, vinningslystnad och avund. Jag är den, som dömde Adam och Kain och hela världen, i det jag för människors synders skull sände syndafloden. Jag är densamme, som lät det israelitiska folket komma i fångenskap och underbart förde ut det med underbara tecken.

I mig är all rättvisa och var och är, utan begynnelse och utan slut, och den förminskas aldrig någonsin hos mig utan förbliver alltid sann och oföränderlig i mig, och ehuru min rättvisa nu i denna tid synes något mildare och Gud vid utövandet av sin domarmakt tåligare, så är detta dock icke någon förändring av min rättvisa, ty den ändras aldrig, utan en större manifestation av min kärlek. Med samma rättvisa och samma sanning i domen dömer jag nu världen som då jag lät mitt folk tjäna egyptierna och sände dem plågor i öknen. Men före min mandomsanammelse fördoldes den kärlek, som jag hade i rättvisan, likasom ett ljus, som är förborgat eller överskyggat av något moln.

När jag tagit mandom, förändrades visserligen den givna lagen, men rättvisan förändrades dock ej utan visade sig tydligare, ja framträdde i ymnigare ljus i kärleken genom Guds Son, och detta på trefaldigt sätt. För det första mildrades ju den lag, som var hård för de olydiga och förhärdade och svår för de högmodiga, som borde kuvas. För det andra led och dog ju Guds Son. För det tredje tyckes domen så att säga utdragas längre nu än förr genom barmhärtigheten och vara mildare mot de syndiga. Den syntes ju mycket hård och sträng mot de första föräldrarna, mot dem som omkommo i syndafloden och mot dem som dogo i öknen. Samma rättvisa är nu med mig och var det från evighet, men nu framträder mera barmhärtigheten och kärleken, som då klokt doldes i rättvisan och barmhärtigt visades, ehuru mera fördolt, ty jag har aldrig gjort, och gör ej heller, rättvisa förutan barmhärtighet eller mildhet utan rättvisa.

Men nu kan du fråga: om jag har barmhärtighet i all rättvisa, hur visar sig då min barmhärtighet mot de fördömda? Jag svarar dig med en liknelse. Föreställ dig, att en domare sitter till doms och att hans broder kommer dit för att bliva dömd. Domaren säger till honom: 'Du är min broder och jag din domare, och fastän jag älskar dig innerligt, kan jag dock icke handla mot rättvisan, och det passar sig icke heller. Du ser i ditt samvete hela rättvisan enligt dina förtjänster, och enligt den bör du dömas. Om det vore möjligt att gå emot rättvisan, skulle jag gärna bära det ådömda straffet för dig.'

Jag är såsom denne domare. Människan är min broder genom min mandom. När hon kommer till min dom, säger hennes samvete hennes skuld, och hon förstår vad den skuld är, som hon dömes för. Men eftersom jag är rättfärdig, svarar jag själen i en liknelse och säger till henne: 'Du ser all rättvisa i ditt samvete; säg alltså vad du förtjänar!' Då svarar själen mig: 'Mitt samvete säger mig min dom, och denna är det rättvisa straff som jag förtjänat för att jag icke lydde dig'. Då svarar jag själen: 'Jag, din domare, tog på mig all pina för din skull; jag gjorde din fara bekant för dig och likaså den väg du skulle gå för att icke komma till pinan. Det var nämligen rättvisa, att du icke, förrän skulden blivit sonad, skulle inträda i himmelen, och därför åtog jag mig att sona den i ditt ställe, ty själv var du oförmögen att lida. Genom profeterna visade jag dig, vad som skulle hända mig, och icke den minsta punkt av det, som profeterna förutsade, förblev ouppfylld.

Jag visade dig all kärlek jag kunde, för att du skulle vända dig till mig. Men eftersom du vänt dig ifrån mig, har du nu förtjänat rättvisan, ty du har föraktat barmhärtigheten. Dock är jag ännu så barmhärtig, att om det vore möjligt för mig att dö ännu en gång, så ville jag hellre för din skull ännu en gång lida samma pina, som jag en gång led på korset, än att se dig dömas av en sådan rättvisa. Rättvisan säger emellertid, att det är omöjligt, att jag dör en gång till. Barmhärtigheten säger, att om det vore möjligt, skulle jag gärna dö för dig. Se, huru barmhärtig jag är t. o. m. mot de fördömda, och hur kärleksfull! Allt vad jag gör, det gör jag ju för att visa min kärlek. Från begynnelsen älskade jag människan, även när jag syntes vredgad, men ingen bryr sig om min kärlek eller ger akt på den.

Emedan jag är rättvis och barmhärtig, förmanar jag alltså nu dem, som kallas riddare, att de må söka min barmhärtighet, så att de icke måtte drabbas av min rättvisa, som är stadig och orubblig som ett berg, brinnande som en eld, förfärlig som ett tordön, plötslig som en båge, spänd för att avskjuta en pil. Jag förmanar dem på trefaldigt vis. För det första såsom en fader sina barn, att de må omvända sig till mig, emedan jag är deras Fader och Skapare; att de må omvända sig, så skall jag giva dem fädernearvet, som med arvsrätt tillkommer dem; att de må omvända sig, ty fastän jag är föraktad, skall jag dock med glädje taga emot dem och skynda dem till mötes med kärlek.

För det andra beder jag dem såsom en broder, att de må komma ihåg mina sår och mina gärningar; att de må omvända sig, så skall jag taga emot dem som en broder. För det tredje beder jag såsom en herre, att de må vända tillbaka till sin herre, vilken de givit sin tro, vilken de böra tjäna och åt vilken de förbundit sig med ed. Alltså, I riddare, vänden om till mig, eder fader, som uppfostrat eder med kärlek; betrakten mig, eder broder, som för er skull har blivit eder lik; vänden om till mig, eder gode herre. Det är ju en stor ohederlighet att giva en annan herre tro och tjänst. I haven givit mig tro, att I skullen försvara min Kyrka och hjälpa de olyckliga, och se, nu given I min ovän tjänst! I tagen t. o. m. ned mitt baner och höjen min oväns baner.

Alltså, I riddare, återvänden till mig med uppriktig ödmjukhet, I som genom övermod avvikit från mig! Om det synes eder hårt att lida något för mig, så betrakten, vad jag har gjort för eder! För eder skull gick jag på blödande fötter till korset; för eder skull hade jag händer och fötter genomborrade; jag skonade för eder skull ingen av mina lemmar, och dock förgäten I allt detta och gån bort ifrån mig. Återvänden alltså, så skall jag till hjälp giva eder tre ting. För det första styrka emot kroppsliga och andliga fiender. För det andra mannamod, så att I icke frukten någonting förutom mig och tycken det vara angenämt att arbeta för mig. För det tredje skall jag giva eder vishet, varmed I skolen förstå den sanna tron och Guds vilja. Återvänden alltså, och stån manligen fast. Jag, som förmanar eder, är ju den, som änglarna tjäna, som befriat edra lydiga fäder, dömt de olydiga och förödmjukat de högmodiga.

Jag var den främste i kriget, den främste i lidandet. Följen alltså mig, så att I icke mån upplösas såsom vaxet av elden. Varför gören I edert löfte om intet? Varför förakten I eden? Månne jag är mindre och värdelösare än eder jordiske vän, mot vilken I hållen den tro, som I lovat honom? Men beträffande mig, livets och ärans givare och hälsans bevarare, hållen I ej det löfte I givit mig. Därför, I goda riddare, fullgören edert löfte, och om I ej förmån det med gärning, så försöken åtminstone med viljan, ty då skall jag, ömkande den träldom som djävulen håller er i, taga eder vilja för gärning. Om I återvänden till mig med kärlek, så arbeten för min Kyrkas tro, och jag skall med hela min härskara skynda eder till mötes som en god fader. Jag skall till belöning giva eder fem goda ting.

För det första skall den eviga hedern aldrig vika från eder hörsel. För det andra skall Guds ansikte och ära aldrig vika från eder syn. För det tredje skall Guds lov aldrig vika från eder mun. För det fjärde skall eder själ äga allt vad den önskar och aldrig önska annat än vad den äger. För det femte skolen I aldrig skiljas från eder Gud, utan eder glädje skall räcka utan slut, och edert liv skall utan slut leva i glädje. Se, o riddare, sådan skall belöningen bliva, om I försvaren min tro och arbeten mera för min heder än för eder egen.

Kommen ihåg, om I haven förstånd, att jag har tålamod med eder och att I tillfogen mig en sådan smälek, som I själva icke viljen tåla av varandra. Men fastän jag kan allting genom min makt och fastän rättvisan ropar hämnd över eder, skall dock min barmhärtighet, som är i visheten och, godheten, ännu skona eder. Söken fördenskull barmhärtigheten, ty jag beskär av kärlek det som jag ödmjukt borde bedjas om.»