Jag är med Fadern och den Helige Ande en Gud, men tre till personerna. Den ena skiljes icke från den andra och söndras icke, utan Fadern är i Sonen och Anden, och Sonen i Fadern och Anden, och Anden i dem båda. Gudomen skickade sitt ord till jungfru Maria genom sin ängel Gabriel, och icke desto mindre var samme Gud (dels skickande, dels skickad av sig själv med ängeln) hos Gabriel, och före Gabriel hos jungfrun. Men när ordet sagts av ängeln, blev Ordet kött i jungfrun.

Detta Ord är jag, som talar med dig. Fadern skickade mig genom sig själv med den Helige Ande till jungfruns sköte, icke på det sättet att änglarna måste umbära Guds åsyn och närvaro, nej: jag, Sonen, som med Fadern och den Helige Ande var i det jungfruliga skötet, jag var densamme i himmelen med Fadern och den Helige Ande i änglarnas åsyn, styrande allt och uppehållande allt, fastän min mandom, som antagits blott av mig, Sonen, vilade i Marias moderliv. Jag, som alltså är en Gud i gudomen och mandomen, försmår icke att tala med dig, för att visa min kärlek och styrka den heliga tron.

Och fastän min mandom synes vara bredvid dig och tala med dig, är det dock riktigare att säga, att din själ och ditt medvetande är hos mig och i mig, ty intet är omöjligt eller svårt för mig, varken i himmelen eller på jorden. Jag är nämligen såsom en mäktig konung, vilken med sin härskara kommer till en stad och uppfyller alla platser och intager allt. Så fyller min nåd alla dina lemmar och styrker dem alla. Jag är i dig och utanför dig.

Fastän jag talar med dig, är jag dock densamme i min härlighet. Vad skulle vara svårt för mig, jag som uppehåller allting med min makt, förordnar allting med min vishet och behärskar allting med min dygdighet? Jag är alltså utan begynnelse och utan ände en Gud med Fadern och den Helige Ande. För människornas frälsning tog jag mandom, medan gudomen förblev oskadd; jag blev i sanning pinad; uppstod från de döda och uppsteg till himmelen, och nu talar jag i sanning med dig.

Jag talade förut med dig om ridderskapet, som fordom var mig mycket kärt. Det var mig så kärt, att det var bundet till mig med kärlekens band, ty med sitt löfte förbundo sig riddarna att giva sitt kött för mitt kött och sitt blod för mitt blod, och därför var jag ense med dem och förband dem med mig i ett band och i ett samfund. Men nu klagar jag över dessa riddare, som borde vara mina, att de ha vänt sig bort ifrån mig. Jag är förvisso deras Skapare och Återlösare, jag är ock deras hjälpare, jag har skapat kroppen och lemmarna för dem, och allt som finns till i världen har jag gjort till deras nytta. Jag har återlöst dem med mitt blod, jag har köpt den eviga arvedelen åt dem med mitt lidande. Jag försvarar dem i alla faror, jag giver dem styrka att handla och att arbeta.

Men nu äro de bortvända från mig. De hålla mitt lidande för intet, de förgäta mina ord, av vilka deras själ borde förnöjas och livnäras. De förakta mig, och med sin själ och hela sitt begär välja de att giva sitt kött och låta det sargas för människornas lovprisning, att gjuta sitt blod för sin vinningslystnads tillfredsställande och att gärna dö för det världsliga och för djävulska och fåfängliga ord. Ännu är dock, fastän de äro så bortvända från mig, min barmhärtighet och min rättvisa hos dem. Ty genom min barmhärtighet skyddar jag dem, så att de ej må antvardas åt djävulen, och genom min rättvisa fördrager jag dem tåligt. Och om de ännu skulle vilja omvända sig, skall jag glatt mottaga dem och fröjdefullt skynda emot dem.

Säg alltså till den, som vill omvända sitt ridderskap till mig, att han ånyo kan täckas mig på detta sätt. Den, som vill bliva riddare, bör med sin häst och utrustning skrida fram till kyrkogården, och där lämna kvar hästen, ty denna är icke skapad till människornas högfärd utan till livets nytta och försvar och till bruk vid Guds ovänners bekämpande. Sedan må riddaren taga på sig sin mantel, vars band må läggas över pannan, så att liksom diakonen tager på sig stolan till tecken på lydnad och gudligt tålamod, så må riddaren taga på sig manteln och lägga bandet över pannan, till tecken på lovat ridderskap och den lydnad, som han bör antaga för att försvara mitt kors.

Den världsliga maktens baner må gå före honom, så att han må veta, att han skall lyda den världsliga makten i allt som icke är emot Gud. När han kommit in på kyrkogården, må prästerna komma emot honom med kyrkans baner, varuppå mitt lidande och mina sår må vara målade, till tecken på att han bör försvara Guds Kyrka och tron och även lyda Kyrkans förmän. Men när han går in i kyrkan, må den timliga maktens baner stanna kvar utanför kyrkan och mitt baner gå före honom i kyrkan, till tecken på att den gudomliga makten går före den världsliga och att man bör vårda sig mera om det andliga än om det timliga.

När mässan blivit läst fram till Agnus Dei, må den världslige förmannen - konungen eller en annan - gå fram till riddaren vid altaret och säga: 'Vill du bliva riddare?' När denne då svarar: 'Ja', må förmannen tillägga: 'Lova då Gud och mig, att du vill försvara den heliga Kyrkans tro och lyda hennes föreståndare i allt som länder till Guds ära'. När riddaren då svarar ' Ja', må han överlämna ett svärd i hans händer och säga: 'Se, jag överlämnar svärdet i dina händer, att du ej må spara ditt liv för tron och Guds kyrka och att du må kuva Guds ovänner och försvara Guds vänner'.

Sedan må han giva honom en sköld och säga: 'Se, jag giver dig en sköld, att du må försvara dig emot Guds ovänner, giva änkor och faderlösa hjälp och i allt öka Guds ära'. Därefter må han lägga sin hand på hans hals och säga: 'Se, du är nu underkastad Kyrkans lydnad och välde. Se nu till, att såsom du förbundit dig genom ett löfte, du också må uppfylla det i gärning.' Efter detta må han lägga manteln och dess band över honom, så att han dagligen må hava i minnet vad han lovat Gud och att han genom ett uttalande i Kyrkans åsyn mer än andra förbundit sig att försvara Guds kyrka.

Sedan detta fullbordats och Agnus Dei lästs, må den präst, som firar mässan, räcka honom min lekamen, att han må försvara den heliga Kyrkans tro. Jag skall vara i honom och han i mig. Jag skall beskära honom hjälp, så att han må bliva stark, och upptända honom med min kärleks låga, så att han icke önskar något annat än mig, icke fruktar något annat än mig, sin Gud. Om han till äventyrs är ute på fältet och han där åtager sig ridderskapet för min heder och för att försvara min tro, så skall detta dock gagna honom, om avsikten varit rätt.

Jag är ju på varje plats genom min makt, och alla kunna täckas mig genom rätt avsikt och god vilja. Men jag är kärleken, och ingen kan komma till mig utom den som har kärleken, och därför befaller jag ingen att göra allt detta, ty då skulle han tjäna mig av fruktan. Men de som vilja åtaga sig ridderskap på detta sätt, de kunna behaga mig. Tillbörligt vore det, att liksom de genom högmod avvikit från ridderskapets sanna utövande, så borde de visa sig villiga att genom ödmjukhet återvända till det sanna ridderskapets utövande.»
Denne riddare tros hava varit herr Karl, den heliga Birgittas son.