Kristi ord till bruden om huru gudomen i sanning kan kallas en dygd, och om människans mångfaldiga fall, förorsakat av djävulen, och om det mångfaldiga botemedel, som genom Kristus givits i fullt mått till människans hjälp.
Kapitel 17

Guds Son talade till bruden och sade: »Tror du ståndaktigt, att det, som prästen håller i händerna, är Guds lekamen?» Hon svarade: »Liksom jag ståndaktigt tror, att det ord, som sändes till Maria, blev kött och blod i hennes sköte, så tror jag, att det, som jag nu ser i prästens händer, är sann Gud och människa».

Herren svarade henne: » Jag, som talar med dig, är densamme, som evigt förbliver i gudomen och som tog mandom i jungfruns moderliv utan att mista gudomen. Min gudom kan med rätta kallas en dygd, ty i den finnas två ting, nämligen den allra mäktigaste makt, varifrån all makt stammar, och för det andra den allra visaste vishet, av vilken och i vilken all vishet är. I denna gudom äro förvisso alla de ting, som äro till, förnuftigt och visligen ordnade. Ty det finns icke en enda titel i himmelen, som icke är i den och inrättad och förutsedd av den. Och det finns icke ett enda stoftgrand på jorden, icke en enda gnista i helvetet, som står utanför hans förordning och som skulle kunna dölja sig för hans förutvetande.

Månne du undrar, varför jag sade: 'en enda titel i himmelen'? Jo, liksom titeln är det skrivna ordets fullkomning, så är Guds ord alltings fullkomning och inrättat till alltings ära. Men varför sade jag 'ett enda stoftgrand på jorden', om icke därför att allt jordiskt är förgängligt? Och dock står det icke utanför Guds förordnande och försyn, hur litet det än är. Och varför sade jag 'en enda gnista i helvetet', om icke därför att det i helvetet icke finns något annat än avund? Ty liksom gnistan framgår ur elden, så framgår all ondska och avund från de orena andarna, så att de och deras anhängare alltid hysa avund men aldrig någon kärlek.

Därför att den fullkomliga visheten och makten finnes hos Gud, så är allting inrättat så, att det ingenting förmår emot Guds makt, och icke kan någonting påstås vara oklokt gjort, utan allt är förnuftigt gjort, så som det passade för var och en sak. Gudomen må alltså i sanning kallas dygd. Sin största dygd visade Gud vid skapandet av änglarna. Han skapade dem nämligen sig själv till ära och dem själva till glädje, att de skulle hava kärlek och lydnad - kärlek, varmed de icke skulle älska någonting förutom Gud; lydnad, varmed de skulle lyda Gud i allt. Somliga änglar foro illa vilse och uppreste syndigt sin vilja mot dessa två ting. De vände nämligen sin vilja tvärt emot Gud, så att dygden blev dem förhatlig och det, som var Gud emot, blev dem kärt. På grund av denna oordnade viljerörelse förtjänade de sitt fall, icke därför att Gud hade bestämt det för dem utan emedan de själva, på grund av tygellösheten i deras visdom, beredde sig detta fall.

När Gud alltså såg, vilken förminskning, som genom dessas synd föranletts i hans himmelska härskara, tillkännagav gudomen en andra gång sin dygd, i det Gud skapade människan med kropp och själ. Hennes kropp gav han två goda ting, nämligen friheten att göra det goda och undvika det onda, ty eftersom flera änglar icke borde skapas, var det rättvist, att människan skulle hava frihet att stiga upp till änglarnas värdighet, om hon ville. Även åt människans själ gav han två goda ting, nämligen förstånd att skilja det hindersamma från det hindersamma, det bättre från det bästa, och för det andra styrka att stå fast i det goda. När djävulen såg denna Guds kärlek till människan, tänkte han avundsjukt för sig själv: 'Se, nu har Gud gjort något nytt, som kan stiga upp till vår plats och tillkämpa sig det som vi försmått och lämnat.

Om vi förmå bringa det på fall och vilseleda det, skall det tröttna i kampen, och sålunda icke kunna stiga upp till en så hög värdighet.' Sedan tänkte de ut en svekfull plan, bedrogo genom sin ondska den första människan och fingo genom rättvis tillåtelse makt över henne. Men huru och när blev människan besegrad? Förvisso när hon lämnade dygden och gjorde det förbjudna och när ormens löfte behagade henne mera än lydnaden mot mig. För denna olydnads skull fick hon icke vara i himmelen, eftersom hon föraktat Gud, men ej heller i helvetet, ty med förståndets hjälp rannsakade hennes själ noga vad hon gjort och greps av ånger över den begångna synden. Fördenskull förordnade den dygderike Gud, som betraktade människans elände, likasom en fängelseplats för henne, på det att människan där skulle utröna sin svaghet och gottgöra sin olydnad, tills hon förtjänade att stiga upp till den värdighet som hon förlorat. Detta betänkte djävulen, och nu ville han dräpa människans själ genom olydnad.

Han sände in sin smuts i själen och förmörkade människans förstånd så, att hon varken hade kärlek eller fruktan för Gud. Guds rättvisa glömdes, hans dom föraktades och fruktades icke, Guds godhet och hans gåvor föllo i glömska. Därför älskades han ej, och så stodo människorna i elände med sitt förmörkade samvete och föllo än värre än förut. Men ehuru människan var i detta läge, var dock Guds dygd icke borta från henne utan visade sin barmhärtighet och sin rättvisa: sin barmhärtighet, när Gud visade människorna, nämligen Adam och andra goda män, att de i bestämd tid skulle få hjälp, varigenom deras innerliga kärlek till Gud uppväcktes, sin rättvisa genom syndafloden på Noas tid, varigenom Guds fruktan ingöts i hjärtana. Men djävulen upphörde ändå icke att oroa människan utan angrep henne med tvenne andra synder. Först ingav han henne vantro, sedan misströstan: vantro, på det att människorna icke skulle tro Guds ord utan anse hans undergärningar bero av ödet allena, misströstan, på det att de icke skulle hoppas på frälsningen och på att återvinna den förlorade äran.

Men den dygderike Gud underlät icke att giva två botemedel emot dessa två. Ty emot misströstan gav han hopp, i det han nämnde Abraham vid namn och lovade, att han skulle födas av hans säd och återföra honom och hans tros anhängare till den förlorade arvedelen. Därtill kallade han profeter, för vilka han yppade sättet och platsen för sin återlösning och tiden för sitt lidande. Emot den andra synden, nämligen vantron, talade Gud till Moses, visade honom lagen och sin vilja och fullkomnade sina ord med tecken och gärningar. Men djävulens ondska var ändå icke slut utan eggade människan till ännu sämre ting. Han ingav hennes hjärta två andra ting: för det första att tänka, att lagen var ytterst olidlig, och att oroas vid dess iakttagande, för det andra att det tycktes liksom otroligt, ja ytterst svårt att tro, att Gud skulle vilja lida och dö av kärlek. Emot dessa två gav Gud åter tvenne botemedel.

För det första sände han, för att människan icke skulle oroas av lagens hårdhet, sin Son till jungfruns sköte, vilken antog mandom, fullkomnade det som hörde till lagen och sedan gjorde själva lagen lättare. Emot den andra synden visade Gud den allra största dygd, ty Skaparen dog för de skapade och den rättfärdige för de orättfärdiga, och den oskyldige pinades ända till det yttersta ögonblicket, såsom det förutsagts av profeterna. Men djävulens ondska upphörde ändå icke: han uppreste sig ännu en gång mot människan och ingav henne två andra ting. För det första ingav han hennes hjärta, att mina ord skulle göras till föremål för spott och spe, för det andra att mina gärningar skulle falla i glömska. Mot dessa två företog sig Guds dygd att visa ytterligare två botemedel. För det första att mina ord åter skulle tagas till heder och mina gärningar tagas till förebild. Därför ledde Gud dig i sin ande och yppade genom dig sin vilja på jorden för sina vänner, särskilt för två sakers skull: för det första för att Guds misskund må visas, varigenom människorna skola lära sig att komma ihåg Guds kärlek och lidande, för det andra för att man må ge akt på Guds rättvisa och frukta min doms stränghet.

Säg fördenskull till denne man, att eftersom min barmhärtighet kommit nu, må han draga fram den i ljuset, så att människorna lära sig att söka barmhärtigheten och taga sig i akt för domen. Säg honom vidare, att ehuru mina ord äro skrivna, böra de dock först förkunnas och sålunda omsättas i gärning. Du skall förstå detta bättre genom en liknelse: När Moses skulle mottaga lagen, var staven beredd och tavlorna iordninggjorda, men han gjorde icke underverk med staven förrän det var nödvändigt och tiden fordrade det; när den lägliga tiden kommit, då visades underverk, och mina ord uppenbarades genom gärningar.

Så var det ock när den nya lagen kom: först växte min kropp och framskred till mogen ålder; sedan hördes orden. Men fastän orden hördes, hade de dock ej kraft och styrka i sig, förrän gärningarna kommit, och de voro ej fullkomnade, förrän jag med mitt lidande fullbordat allt vad som profeterats om mig. Så är det även nu. Ty fastän min kärleks ord äro skrivna och borde föras ut i världen, hava de dock ingen makt, förrän de komma i fullständigt ljus.»