Jag är din Gud. Min Ande lärde dig att höra, se och känna: att höra mina ord, se liknelser och känna min Ande med själens glädje och fromhet. I mig är all barmhärtighet med rättvisa, och i rättvisan barmhärtighet. Jag är såsom den, vilken ser sina vänner avfalla från sig och hamna i ett fruktansvärt djup, varifrån det är omöjligt att åter resa sig. Till dessa vänner talar jag genom dem, som förstå skriften. Jag talar genom gissel och varnar dem på förhand för deras faror, men de gå ändå vilse och akta ej på mina ord. Mina ord äro endast som ett enda ord, och det är: 'Syndare, omvänd dig till mig!

Du går nämligen i fara, ty det finns försåt på vägen, och för ditt hjärtas mörkers skull äro de fördolda för dig.' Detta mitt ord föraktas, denna min misskund förgätes. Men ehuru jag är så barmhärtig, att jag förmanar dem som synda, är jag dock så rättvis, att även om alla änglar påverkade dem, så kunde de dock ej omvändas, om de icke själva rörde sin vilja till det goda. Men om de själva vände sin vilja till mig och med sin själs begär samtyckte till mig, så kunde icke ens alla djävlar hålla dem tillbaka.

Det finns en mask i sin herres ägo som heter bi. Bina visa sin konung eller vise trefaldig vördnad och få av honom trefaldigt gott. För det första bära bina till sin konung all sötma som de kunna samla. För det andra både stå de och fara de ut enligt hans bud, och vart de flyga eller fara, stå alltid deras kärlek och tillgivenhet till visen. För det tredje följa de honom, förbliva ständigt hos honom och tjäna honom. För dessa tre ting hava bina ett trefaldigt gott av sin konung. För det första få de genom hans röst ett säkert tecken på tiden att fara ut och att arbeta.

För det andra hava de av honom styrelse och ömsesidig kärlek: av hans närvaro och herravälde och av den kärlek, som han har till dem och de till honom, förenas var och en i kärlek med den andra och var och en gläder sig åt den andras välstånd och förkovran. För det tredje bliva de fruktsamma av ömsesidig kärlek och av sin vises glädje. Ty liksom fiskarna, när de leka med varandra i havet, släppa ut sina ägg, vilka falla i havet och bära frukt, så bliva bina fruktsamma av ömsesidig kärlek och sin vises kärlek och glädje; av denna deras kärlek framgår genom min sällsamma kraft en likasom död säd, vilken genom min godhet skall få liv.

Husbonden, binas ägare, har bekymmer för sina bin och talar till sin tjänare: 'Min tjänare', säger han, 'jag tycker att somliga av mina bin äro sjuka och icke flyga'. Tjänaren svarar: 'Jag förstår mig icke på denna sjukdom, men om så är, frågar jag dig, hur jag skall kunna veta detta'. Husbonden svarar: 'Av tre tecken kan du förstå deras sjukdom eller brist. För det första därav, att de äro kraftlösa och trötta i flykten, och detta kommer av att de förlorat sin konung, av vilken de skulle hava glädje och styrka.

För det andra därav, att de flyga ut på ovissa och obestämda tider, och detta beror på att de icke hava något tecken av sin vises röst. För det tredje därav, att de icke hava någon kärlek till bikupan, varför de komma tillbaka tomma, mättande sig själva och icke hembärande någon sötma, av vilken de skulle kunna leva i framtiden. De bin däremot, som äro friska och dugliga, äro fasta och pålitliga i sin flykt och starka; de hava sin vederbörliga tid att flyga ut och komma tillbaka och föra hem vax till att bygga upp sina boplatser med och honung till att äta.'

Då svarar tjänaren husbonden: 'Om de alltså äro onyttiga och sjuka, varför låter du dem då leva längre och dödar dem ej?' Husbonden svarar: 'Jag låter dem leva av trefaldig orsak, ty de göra trefaldigt gagn, om än icke av egen förtjänst. För det första hålla de de iordninggjorda boplatserna besatta, så att icke getingar komma och intaga de tomma platserna och ofreda andra goda och nyttiga bin. För det andra bevarar jag dem, för att andra, fruktsamma bin måtte bliva fruktsammare och mera nitiska i arbetet genom de dåliga binas ondska, ty när de fruktsamma bina se hur de ofruktsamma och onda arbeta blott för sin egen vinning, så bliva de själva desto ivrigare att samla till sin konung, ju ivrigare de se att de onda bina arbeta för sin egen vinning. För det tredje hjälpa de dåliga bina de goda i det gemensamma försvaret.

Det finns nämligen en mask, getingen, som brukar äta bin, och när bina märka att han kommer, så hata de honom alla, och fastän de onda bina endast bekämpa och hata honom av avund och för att skydda sitt liv, under det att de goda göra det av kärlek och rättvisa, så arbeta dock goda och onda bin gemensamt för att besegra getingen. Om alla onda bin vore borta och endast de goda vore kvar, så skulle getingen hastigare kunna få makt över bina, emedan de då vore fåtaligare. Och därför', säger husbonden, 'tål jag de onyttiga bina. Men när hösten kommer, skall jag sörja för de goda bina och skilja dem från de onda, vilka, om de lämnas kvar utanför bikupan, skola dö av köld, men om de äro innanför, skola dö av hunger, eftersom de försummat att samla, när de hade kunnat.'

Jag, Herren, allas Skapare, jag är dessa bins ägare och herre. Av min innerliga kärlek och mitt blod byggde jag mig en bigård, nämligen den heliga Kyrkan, där de kristna genom trons och den ömsesidiga kärlekens enhet skulle samla sig och dväljas. Deras boplatser äro deras hjärtan, i vilka de goda tankarnas och önskningarnas sötma skulle bo; denna sötma skulle hämtas samman genom betraktandet av min kärlek vid skapandet och återlösandet av människan, mitt tålamod i uthärdandet och min barmhärtighet vid återkallandet och återställandet av människan. I denna bigård, den heliga Kyrkan, finnas två slag av människor; de liknas vid två slags bin. De första äro de onda kristna, som icke samla för mig utan endast för sig själva, som komma hem tomma och icke känna visen, eftersom de hava gadd i stället för sötma och vinningslystnad i stället för kärlek.

De goda bina äro däremot de goda kristna, och dessa betyga mig trefaldig vördnad. För det första hava de mig till hövding och herre och erbjuda mig söt honung, d. v. s. kärlekens verk, vilka äro högst ljuvliga för mig och nyttiga för dem själva. För det andra rätta de sig efter min vilja; deras vilja är efter min vilja, hela deras tanke är på mitt lidande, och hela deras verksamhet till min heder. För det tredje följa de mig, d. v. s. de lyda mig i allt varhelst de äro, vare sig inne eller ute, i sorg eller i glädje; deras hjärta är alltid med mitt hjärta. Därför hava de trefaldig kraft och nåd av mig. För det första få de av min krafts och ingivelses röst tillbörlig och säker tid: natt i nattens tid och ljus i ljusets tid. De förvandla också natten till ljus, d. v. s. världens glädje till evärdlig glädje och förgänglig fröjd till evig lycka.

De äro förnuftiga i allt, ty de använda det närvarande till nödtorft; de äro ståndaktiga i motgångar, försiktiga i medgång, måttfulla i köttets vårdande, samvetsgranna och omtänksamma i handlandet. För det andra hava de liksom goda bin ömsesidig kärlek, så att de alla hava ett och samma hjärta för mig, älska sin nästa såsom sig själva men mig över allting och mer än sig själva. För det tredje bliva de fruktsamma genom mig. Vad är att vara fruktsam om icke att hava min Helige Ande och fyllas av honom? Ty den, som icke har honom utan saknar hans sötma, är ofruktsam och onyttig; en sådan faller och varder till intet. Den Helige Ande däremot upptänder den, som han bor hos, med gudlig kärlek, öppnar förståndets sinne, utrotar högfärden och omåttligheten samt uppväcker hågen till Guds hedrande och världens föraktande.

De ofruktsamma bina känna icke denna Ande, och därför förakta de ledningen och undfly enheten och kärlekens gemenskap. De äro tomma på goda gärningar; de förvandla ljus till mörker, tröst till gråt, glädje till smärta. Emellertid låter jag dem leva av tre orsaker. För det första därför att icke getingar, d. v. s. otrogna, skola ingå i de beredda boplatserna. Ty om de onda människorna skulle ryckas bort på en gång, skulle rätt få goda bliva kvar, och eftersom de vore så fåtaliga, skulle de otrogna, eftersom de äro flera, tränga in hos dem, bosätta sig hos dem och plåga dem mycket. - För det andra tål jag dem, därför att de goda skola prövas.

Genom de ondas ondska prövas nämligen de godas ståndaktighet; i motgången blir det synligt, huru tålig var och en är men i medgången huru stadig och måttfull var och en är. Emedan lasterna stundom smyga kring bland de rättfärdiga och dygderna ofta giva dem anledning till högmod, tillåtas alltså de onda att leva med de goda, på det att icke de goda må bliva lättsinniga genom alltför mycken glädje eller slumra in i lättja och på det att de flitigt måtte rikta ögonen på Gud. Ty där mindre kamp finnes, där gives ock mindre lön. - För det tredje tålas de för de kristnas hjälps skull, så att icke hedningar eller andra otrogna fiender måtte skada dem utan frukta dem desto mera, ju flera de, vilka synas vara goda, äro.

Och liksom goda stå emot onda av rättvisa och av gudlig kärlek, så göra även de onda det men endast för att skydda livet och fly Guds vrede. Och sålunda hjälpa alla onda och goda varandra inbördes, så att de onda tålas för de godas skull och de goda krönas ärofullare på grund av de ondas ondska.

Binas vårdare äro kyrkornas föreståndare och jordens furstar, goda och onda. Till de goda vårdarna talar jag, och jag, deras Gud och vårdare, manar dem, att de må vårda mina bin: att ge akt på deras utgång och ingång och uppmärksamma, om de äro sjuka eller friska. Om de till äventyrs ej kunna bedöma sådant, så yppar jag dem tre tecken, varav de kunna lära känna det. Onyttiga äro de bin, som äro tröga i flykten och flyga vid oordnade tider samt komma hem tomma utan att föra sötma med sig. Tröga i flykten äro de, som mera bekymra sig om det timliga än om det eviga och mera frukta kroppens död än själens. En sådan människa talar så till sig själv: 'Varför skall jag ha oro när jag kan ha ro? Varför skall jag lämna mig i dödens våld, när jag kan leva?' De betänka ej, de eländiga, att jag, ärans allsmäktige konung, antog vanmaktens skepnad. Jag är även den lugnaste, ja själva det sanna lugnet, och dock tog jag för deras skull möda och oro på mig, ja befriade dem genom min död.

Oordnade beträffande tiden äro de, vilkas begär söker det jordiska, vilka tala lättfärdiga ting, vilka arbeta blott för sin egen nyttas skull, vilkas tid är sådan som kroppen kräver. De ha ingen kärlek till bigården och samla icke heller sötma, ty visserligen göra de mig några goda verk men blott av fruktan för straff. Fastän de hava några fromma gärningar, lämna de dock ej sin egenvilja och synden. De vilja äga Gud på det sättet, att de dock ej övergiva världen eller lida någon brist eller sorg. Sådana bin löpa hem med tomma fötter, ty de löpa men oklokt, flyga men icke med tillbörlig kärlek. Därför skola, när hösten, d. v. s. skiljandets tid, kommer, de onyttiga bina skiljas från de goda och för sin själviskhets och vinningslystnads skull plågas av evig hunger. För sitt föraktande av Gud och sin tröghet i det goda skola de pinas av övermåttan stor köld och dock ej förtäras.

Mina vänner skola emellertid akta sig för de onda binas trefaldiga ondska. För det första att icke de senares orenlighet kommer in i deras öron, ty de onda bina äro förgiftade: de ha ingen honung och äro tomma på sötma men överflöda i stället av förgiftad bitterhet. För det andra må de akta sina ögonstenar för deras vingar, ty dessa äro vassa som nålar. För det tredje må de akta sin kropp, att den ej är blottad för deras stjärtar, ty där hava de gaddar, med vilka de stinga mycket hårt. Vad detta betecknar, det kunna de visa utlägga, som ge akt på deras seder och begär. Men de, som ej kunna förstå detta, må frukta faran och undfly deras sällskap och exempel; annars må de genom erfarenhet lära det, som de icke ville lära genom att höra.»

Sedan talade modern: »Välsignad vare du, min Son, som är och som var och som evigt skall vara! Din barmhärtighet är ljuv och din rättvisa stor. Det synes mig - för att tala i liknelse - att det nu är med dig som om ett moln stege upp i himlen och en lätt vind föreginge molnet. I molnet visade sig emellertid likasom något mörkt, och en, som var utomhus och kände den lätta vinden, lyfte upp ögonen, såg det mörka i molnet, tänkte och sade vid sig själv: 'Detta mörka moln synes mig bebåda ett kommande regn', varefter han fattade ett klokt beslut och skyndade sig till ett gömställe för att få skydd mot regnet.

Andra däremot, som voro blinda eller kanske ej gåvo akt på den lätta vinden eller fruktade för det mörka i molnet, fingo röna vad detta moln betydde. Molnet växte nämligen över hela himmelen och kom med ett väldigt tordön och ljungeld av så stark verkan, att många miste livet vid detta tordön och allt det yttre och inre av människan förtärdes av elden, så att intet återstod.

Detta moln, min Son, är dina ord, som tyckas mycket mörka och svåra att tro, eftersom de icke ofta blivit hörda och eftersom de talats för fåkunniga och icke förklarats genom järtecken. Dessa ord föregås av min bön och din misskund, varmed du förbarmar dig över alla och såsom en moder lockar alla till dig. Denna misskund är lätt och mild som den lättaste vind i tålamod och uthärdande samt varm i kärleken, ty du manar dem, som reta dig till vrede, till misskund och bjuder mildhet åt dem, som försmå dig. Alltså må alla, som höra dessa ord, lyfta ögonen och med förståndet se, varifrån orden utgått. De må utforska, om orden ha förkunnat misskund och ödmjukhet.

De må undersöka, om orden ha förkunnat det närvarande eller det framtida, sanningen eller falskheten. Om de finna att de äro sanna, må de fly till gömstället, nämligen till den sanna ödmjukheten, med gudlig kärlek, ty när rättvisan kommer, då skall själen av förskräckelse skiljas från kroppen och elden skall stänga själen inne i sig, och själen skall brinna invändigt och utvändigt, brinna men dock ej förtäras. Fördenskull ropar jag, barmhärtighetens drottning, till världens invånare, att de må lyfta ögonen och se barmhärtigheten. Jag förmanar och beder såsom en moder, råder såsom en härskarinna. När rättvisan kommer, skall det nämligen vara omöjligt att bjuda motstånd. Varen därför fasta i tron och betrakten, pröven sanningen i edert samvete och förändren eder vilja; då skall han, som talat kärlekens ord, även visa kärlekens verk och tecken.»

Sedan talade Sonen till mig och sade: »Jag visade dig förut beträffande bina, att de hava ett trefaldigt gott av sin vise. Jag säger dig nu, att de korsfarare, som jag satte vid gränserna av de kristnas länder, böra vara sådana bin. Men nu kämpa dessa emot mig, ty de bry sig icke om själarna och varkunna sig icke över kropparna av dem, som från villfarelsen omvänt sig till den katolska tron och till mig: de betunga dem med arbete, beröva dem deras frihet, undervisa dem icke i tron och beröva dem sakramenten och sända dem sålunda med större smärta till helvetet, än om de hade stannat kvar i sin gamla hedendom. Vidare kämpa de endast för att utvidga sin högfärd och öka sin vinningslystnad. Därför skall för dem den tid komma, då deras tänder skola krossas, deras högra hand stympas och deras högra fot sönderskäras, så att de må leva och lära känna sig själva.»