Sonens klagomål i brudens närvaro över en själ, som skulle fördömas, och Kristi svar till djävulen, varför han tillät denna själ och tillåter de onda att beröra, anamma eller mottaga hans sanna lekamen.
Kapitel 2

Gud syntes vredgad och sade: »Det av mina händers verk försmår mig mera, som jag bestämde till större ära. Denna själ, vilken jag bevisade all min kärleks omsorg, gjorde mig tre ting. Hon vände bort sina ögon från mig och vände dem till min ovän. Hon befäste sin vilja till världen. Hon ingav sig tillförsikt att fritt kunna synda emot mig. Därför gjorde jag, emedan hon icke brydde sig om att tänka på mig, en hastig dom över henne. Emedan hon befäste sin vilja emot mig och ingav sig en falsk tillförsikt, förtog jag henne hennes åstundan.»

Då ropade en djävul och sade: »O domare, denna själ är min!»
Domaren svarade: »Vad har du att andraga emot henne?»
Han sade: »Det klagomål, du framförde, utgör min anklagelse: hon försmådde dig, sin skapare, och därför blev hon min tjänarinna. Och när hon blev så plötsligt bortryckt från världen, hur kunde hon då plötsligt blidka dig? När hon levde i världen med frisk lekamen, tjänade hon dig icke med uppriktigt hjärta, ty hon älskade de skapade tingen mera; hon bar icke sjukdomen tåligt, och emedan hon icke övervägde sina gärningar, såsom hon borde, brann hon icke mot slutet med kärlekens eld, och eftersom du hastigt ryckte bort henne, är hon min.»

Domaren svarade: »Icke skulle det hastiga slutet döma henne, om icke gärningarna vore onda; icke bliver viljan utan noggrann överläggning evigt fördömd».
Då kom Guds moder och sade: »O min Son, den försumlige tjänaren hade en vän, vilken var ytterst förtrogen med herren och kär för denne; månne denne vän kan bistå honom? Eller månne han skall frälsas för dennes skull, om denne vän beder därom?»

Domaren svarade: »Varje rättvisa bör vara förenad med barmhärtighet och vishet; med barmhärtighet för att hårdheten må mildras, med vishet för att opartiskheten må bevaras. Men om överträdelsen varit sådan, att den ej kan förlåtas, kan för vännens skull straffet lindras, dock så att rättvisan förbliver okränkt.»

Då sade modern: »Min välsignade Son, denna själ hade mig ständigt i åminnelse, visade mig vördnad och höll högtid för min skull, fastän hon var kall för dig; förbarma dig därför över honom». Sonen svarade åter: »Välsignade moder, du vet och ser allt i mig. Fastän denna själ hade dig i åminnelse, gjorde hon det dock mera för timligt gagn än för andligt. Min allrarenaste lekamen hanterade han ej såsom han borde, ty hans orena mun höll min kärleks älsklighet borta från honom. Hans världskärlek och lättfärdighet dolde mitt lidande för honom.

Alltför stort hopp om förlåtelse och underlåtenhet att tänka på slutet förkortade hans liv. Och fastän han ständigt hanterade och anammade mig, förbättrades han icke mycket därav, emedan han icke förberedde sig som han borde. Den som vill mottaga en god gäst och herre hos sig, bör ju icke endast göra härbärget utan ock alla redskap i ordning. Så gjorde icke denne, ty även om han gjorde huset rent, prydde han det dock icke vördnadsfullt och omsorgsfullt, beströdde icke golvet med dygdernas blomster och fyllde icke sina lemmars redskap med avhållsamhet.

Därför ser du granneligen vad som bör göras med honom och vad han förtjänat. Ty fastän jag är ogripbar och okränkbar och är överallt med min gudom, är det mig förvisso en fröjd att vara hos en ren människa, fast jag går in både hos den gode och den fördömde. De goda mottaga nämligen min lekamen, som blev korsfäst och uppsteg till himmelen samt förebådades genom mannat och änkans mjöl. Så göra även de onda, men för de goda är verkan större kraft och styrka, under det att de onda ådraga sig en strängare dom, emedan de icke rädas att, ehuru ovärdiga, framträda till något så upphöjt.»

Djävulen svarade: »Om han trädde fram ovärdigt till dig, och hans dom försvårades därigenom, varför tillstadde du honom då att framträda till dig och beröra dig, som är så värdig?»
Domaren svarade: »Du frågar icke av kärlek, ty den äger du icke, utan emedan min kraft tvingar dig därtill, för denna bruds skull, som hör detta. Liksom under mitt jordeliv både goda och onda berörde mig, emedan jag ville visa min sanna mandom och min tålmodiga ödmjukhet, så förtära både goda och onda mig på altaret, de goda till större fullkomning men de onda för att de icke må tro sig vara fördömda och för att de, sedan de tagit denna min lekamen, själva må kunna förändra sin vilja och omvända sig, om de vilja. Och hur skulle jag kunna visa en större kärlek än när jag, den renaste, ingår även i det orenaste käril, låt vara att jag, liksom den kroppsliga solen, icke kan orenas av någon? Denna kärlek försmå du och dina vänner, emedan I förhärden eder mot kärleken.»

Då sade modern ånyo: »O gode Son, så ofta han trädde fram till dig, fruktade han dig, fastän ej såsom han borde. Han ångrade också, att han förolämpat dig, ehuru icke fullkomligt. Detta, min Son, må lända honom till gagn för min skull.»

Sonen svarade ånyo: »Jag är, såsom profeten sade, den sanna solen, ehuru långt bättre än den kroppsliga. Denna kan icke genomtränga berg och hjärtan, men jag kan bådadera. Om berget motstår den kroppsliga solen, att den ej skall beröra jordens närhet, vad motstod mig om icke synden, att denna själ skulle värmas av min kärlek? Om någon del av berget borttages, är det likväl nödvändigt, att det som är närmast, mister sin värme. Och om jag ingår i en del av en ren själ, vilken hugnad är detta för mig, om det förnimmes stank från en annan del? Därför bör det, som är orent, avlägsnas; sedan skall ljuvheten följa på skönheten.»
Modern svarade: »Ske din vilja med all barmhärtighet!»

FÖRKLARING
Denne präst blev ofta förmanad för sin oåterhållsamhets skull men ville icke bättra sig. När han en dag gått ut på ängen för att rykta sin häst, blev det åskväder, och han träffades av blixten och dog. Hela hans kropp var dock oskadd förutom blygden, vilken syntes helt och hållet förbränd. Då sade Guds ande: »Dotter, de som fängslas av sådana onda lustar, förtjäna att i sin själ drabbas av sådant, som drabbade denne i hans kropp».