Många undra, varför jag talar med dig. Förvisso därför, att min ödmjukhet må uppenbaras. Ty liksom hjärtat icke gläder sig åt en sjuk lem i kroppen, förrän den återfått hälsan, ja glädes ännu mera, sedan hälsan återvunnits, så är jag, om en människa syndar men av hela sitt hjärta och med sann bättring återvänder till mig, genast beredd att mottaga den återvändande, och jag ger icke akt på huru mycket han syndat utan på den avsikt och vilja han har, när han återvänder.

Jag kallas av alla barmhärtighetens moder. I sanning, dotter, min Sons barmhärtighet gjorde mig barmhärtig, och hans misskund, som jag såg, gjorde mig medlidsam. Därför skall den bliva olycklig, som icke träder fram till barmhärtigheten medan han kan. Kom alltså du, min dotter, och dölj dig under min mantel. Den är utanpå föraktlig men invändigt nyttig för tre orsakers skull. För det första skyddar den mot stormig väderlek. För det andra värnar den mot svidande köld. För det tredje försvarar den emot regn.

Denna mantel är min ödmjukhet. Den tyckes mycket föraktlig för världens älskare, och de anse det vara dårskap att följa den. Ty vad är föraktligare än att kallas narraktig och icke vredgas eller ge svar på tal? Vad är smädligare än att övergiva allting och lida brist på allt? Vad är plågsammare bland världsmänniskorna än att förbise en tillfogad oförrätt samt tro och anse sig för ovärdigare och ringare än alla andra?

Sådan, o dotter, var min ödmjukhet; detta var min glädje och hela min vilja, ty jag tänkte icke på att behaga någon annan än min Son. Och denna ödmjukhet hjälper dem, som följa mig, på tre sätt. För det första emot sjukdomsbringande och stormig väderlek, d. v. s. mot människornas skymf och ringaktning. Ty liksom stormig och hård väderlek slår och kastar människan från alla håll och kyler henne, så kasta smädelser lätt ned en människa, som är otålig och ej ger akt på framtiden, och driva bort kärleken från hennes själ.

Men den som flitigt beaktar min ödmjukhet och betänker vad jag, allas fru, fick höra, han må söka mitt pris och icke sitt. Han må betänka, att ord icke äro någonting annat än luft, och då skall han strax få vederkvickelse. Ty varför äro världsmänniskor så otåliga vid ord och smädelser, om icke därför att de mera söka sitt eget lov än Guds och ingen ödmjukhet finnes hos dem? Deras öga är ju blint för deras synder. Därför är det (ehuru den skrivna rättvisan säger, att skymfande ord icke böra höras eller tålas utan orsak) dygdigt och prisvärt att för Guds skull tåligt höra och uthärda en tillfogad oförrätt.

För det andra värnar min ödmjukhet mot svidande köld, d. v. s. mot köttslig vänskap. Det finns nämligen en vänskap, varmed människan älskas för dessa närvarande tings skull, liksom de som tala så: 'Mätta du mig, så skall jag mätta dig i detta livet, ty jag bekymrar mig icke om, vem som skall mätta dig efter döden. Hedra du mig, så skall jag hedra dig, ty föga rör det mig, vilken heder som skall komma i framtiden.' En sådan vänskap är kall och utan Guds värme, hård som frusen snö när det gäller att älska och ömka den behövande medmänniskan, och ofruktbar på lön. Ty när sällskapet upplösts och taffeln hävts, då är genast all vänskapens nytta till ända och dess frukt tom. Men den, som följer min ödmjukhet, han gör väl emot alla för Guds skull, såväl ovänner som vänner: mot sina vänner, därför att de trofast framhärda i Guds ära; mot sina ovänner, därför att de äro Guds skapade varelser och kanske skola bliva goda.

För det tredje försvarar betraktandet av min ödmjukhet emot regnskurar och orenheten i det vatten, som framgår ur molnen. Ty molnet bildas av den fuktighet och de ångor, som tränga fram ur jorden, som med hetta stiga upp till himlen och som förtätas däruppe, och av det moln, som så bildas, framgå tre ting: regn, hagel och snö. Detta moln betecknar människans kropp, som framgår av orenhet. Liksom molnet har kroppen tre ting. Den kan nämligen höra, se och känna. Därav att kroppen kan se följer att den åtrår vad den ser: gods, sköna anleten och vidsträckta besittningar. Vad är allt detta om icke liksom regn, som strömmar fram ur molnen?

Det befläckar själen genom åstundan att samla, oroar henne genom bekymmer, distraherar henne genom onyttiga tankar och oroar henne genom det hopsamlades förlust. Därav att kroppen kan höra följer att den gärna hör sitt eget beröm och världens vänskap. Den hör allt det som är angenämt och njutningsrikt för kroppen men skadligt för själen. Vad är allt detta om icke liksom snö, vilken snabbt smälter? Det gör själen kall för Gud och förhärdad mot ödmjukheten. Därav att kroppen kan känna följer, att den gärna känner sin egen lusta och bekvämlighet. Vad är detta om icke liksom hagel, sammanfruset av orenhetens vatten?

Det gör själen ofruktbar för det andliga, stark till det världsliga och eftergiven, när det gäller kroppens njutningar. Därför må var och en, som önskar skyddas mot detta moln, fly till min ödmjukhet och efterlikna den. Ty genom den försvaras han mot synens åtrå, så att han icke åtrår det otillåtna, försvaras han mot hörselns lusta, så att han icke hör något emot sanningen, försvaras han emot köttets vällust, så att han icke faller för frestelser till olovliga ting.

Jag säger dig i sanning, att detta betraktande av min ödmjukhet är såsom en god mantel, vilken värmer dem som bära den, nämligen dem som bär den icke allenast i tanke utan även i gärning. Den lekamliga manteln värmer ju icke, om den icke bäres, och icke heller gagnar min ödmjukhet dem som blott tänka på den utan blott den, som efter sin ringa förmåga försöker efterlikna den. Därför må du, min dotter, ikläda dig denna ödmjukhet av alla dina krafter. Världens kvinnor bära mantlar, som utvändigt hava högfärd och invändigt föga nytta. Fly helt och hållet dessa kläder, ty om icke den forna världskärleken förbleknar för dig, om du icke beständigt tänker på Guds barmhärtighet emot dig och din otacksamhet emot honom, om du icke städse tänker på det som du gjort och som du gör och vilken dom du förtjänar för detta, så kan du icke tillägna dig min ödmjukhets mantel.

Ty varför ödmjukade jag mig så mycket och varför förtjänade jag en så stor nåd, om icke därför att jag tänkte och visste, att jag av mig själv intet var eller hade? Därför ville jag ej heller veta av mitt eget beröm utan endast Givarens och Skaparens. Fly därför, min dotter, till min ödmjukhets mantel, och tänk, att du är mer syndig än alla andra. Ty även om du ser några onda, så vet du icke vad som skall bliva av dem, eller i vad avsikt eller med vilket vetande de göra detta, om det är av svaghet eller med fast uppsåt. Håll dig alltså icke för bättre än andra, och döm icke andra i ditt hjärta.»