Jag, som nu talar med dig, är allas Skapare och av ingen skapad. Före mig var intet, och efter mig kan icke heller någonting vara, ty jag var alltid och är alltid. Jag är jämväl den Herre, vars makt ingen förmår motstå, och från vilken all makt och allt herravälde stammar. Jag talar med dig liksom en man talar till sin hustru: Hustru min, vi böra ha tre hus. I det första bör det finnas bröd, dryck och sovel. Men nu kan du fråga, vad detta bröd betecknar. Icke menar jag det bröd, som är på altaret; detta är förvisso bröd, innan orden Hoc est corpus meum uttalats över det, men när dessa ord uttalats, är det icke längre bröd utan min lekamen, som jag antog av jungfrun och som verkligen blev fäst på korset.

Detta bröd menar jag icke här, utan det bröd, som vi böra samla i vårt hus, är den goda och ärliga viljan. Om det timliga brödet är rent och oförfalskat, har det två goda ting. För det första styrker det och giver kraft åt alla ådror och senor. För det andra drager det till sig all invärtes orenlighet och går bort med den ur kroppen, så att människan bliver renad. Så är det med den rena viljan. För det första styrker den. Ty om människan icke vill någonting annat än det som har med Gud att göra, icke arbetar annat än till Guds ära och med hela sitt begär åstundar att draga sig bort från världen och vara med Gud, så styrker denna vilja människan i det goda, förökar hennes Gudskärlek, gör att världen mister sitt värde för henne, stärker hennes tålamod och befäster henne i hoppet att vinna den eviga äran, så att hon med glädje finner sig i allt som händer henne. För det andra drager den goda viljan bort all orenhet. Vilken är den orenhet, som skadar själen, om icke högmod, vinningslystnad och kättja?

Men om högmodets eller någon annan synds orenlighet kommit in i sinnet, viker den, om människan tänker så: 'Högmodet är fåfängligt, ty det höves icke att mottagaren berömmes för de goda gåvorna utan givaren. Vinningslystnaden är fåfänglig, ty allt jordiskt förgår. Kättjan är ingenting annat än stank; därför vill jag ej hava den utan följa min Guds vilja, han vars belöning aldrig slutas och vars goda aldrig åldras.' Då skall all högmodets och vinningslystnadens frestelse vika, och den goda viljan framhärda i det goda.

Den dryck, som vi böra hava i våra hus, är det gudfruktiga övervägandet vid allt som skall göras. Den timliga drycken har två goda ting. För det första åstadkommer den en god matsmältning. Ty om någon föresätter sig att göra något gott och dessförinnan betänker och noga överväger, vilken heder Gud skall få av detta, vilken nytta det skall hava för nästan och vilket gagn för själen, samt icke vill göra det, såframt han icke inser att hans verk skall få någon gudlig nytta, så skall detta verk få god framgång, liksom en god matsmältning.

Och då inser han snart, om något oklokt skulle kunna inträffa i den gärning som skall göras; då rättar han det genast, om han ser något galet föreligga, och hans verk kommer att bliva riktigt, förståndigt och uppbyggligt inför människorna. Ty om någon icke har gudfruktigt övervägande vid sin gärning och icke söker själens nytta och Guds heder, så skall hans arbete, även om det har framgång en tid, dock på sistone bliva till intet, såframt icke avsikten rättas. - För det andra släcker drycken törsten. Vilken törst är värre än den onda lystnadens och vredens synd?

Om människan betänker, vilken nytta som kommer därav och hur eländigt det hela slutar men vilken lön hon skall få om hon står emot, så utsläckes genast denna onda törst genom Guds nåd, den gudliga kärlekens och den goda åstundans värme förnimmes och glädje uppstår över att hon ej gjorde det som föll henne i sinnet. Hon utforskar, hur hon i framtiden skall kunna taga sig i akt för de ting, genom vilka hon skulle ha kommit på fall, såframt icke eftertanken hade hjälpt henne, och hon blir allt noggrannare, när det gäller att akta sig för sådant. Detta, o min brud, är den dryck, som bör samlas i vår fatabur.

För det tredje bör där vara sovel. Detta verkar två ting. För det första skänker det en bättre smak i munnen, och kroppen får större gagn, än om brödet hade varit ensamt. För det andra skänker det större läckerhet och bättre blod, än om brödet och drycken hade varit ensamma. Så är det även med det andliga sovlet. Vad är detta sovel? Förvisso den gudliga visheten. Ty om någon har god vilja, icke vill någonting annat än det som har med Gud att göra, samt gudfruktigt överväger, så att han icke gör något om han icke först vet att det länder till Guds heder, så smakar visheten honom mycket väl.

Nu kan du fråga, vad gudlig vishet är. Många äro ju enfaldiga och kunna endast sitt Fader vår och knappast detta riktigt. Andra ha stor boklig bildning och djupsinnigt vetande; månne icke detta är den gudliga visheten? Ingalunda. Gudlig vishet ligger nämligen ej särskilt i boklig bildning utan i hjärtat och i den goda levnaden. Den som flitigt betänker vägen till döden och hurudan denna död är samt domen efter döden, han är vis.

Den som förkastar världens fåfänga och överflöd, nöjer sig med det som är nödvändigt och arbetar till Guds heder så mycket han kan, han har vishetens sovel, med vars hjälp den goda viljan och det gudfruktiga övervägandet smaka bättre. Ty när människan tänker på döden och dödens nakenhet, när hon besinnar Guds förfärliga dom, där intet kommer att fördöljas och intet lämnas ostraffat, och när hon överväger världens ostadighet och fåfänglighet, månne hon då icke gläder sig och känner en ljuv smak i hjärtat över att ha lämnat sin vilja åt Gud och avhållit sig från synder?

Månne icke köttet styrkes och blodet förbättras, d. v. s. all själslig svaghet - tröghet samt löslighet i seder - fördrives och den gudliga kärlekens blod förnyas? Ty människan betänker då, att det är förståndigare att älska det som är evigt än det som är förgängligt. Alltså ligger gudlig vishet icke särskilt i boklig lärdom utan i goda gärningar. Många äro nämligen visa när det gäller världen och deras egna begär men helt ovisa, när det gäller Guds bud och vilja och tyglandet av deras kropp. Dessa äro icke visa utan ovisa och blinda, ty de känna till det som är förgängligt och som är nyttigt för stunden men försmå och förgäta det eviga. Andra äro ovisa, när det gäller att söka världens njutningar och dess ära men visa i att betrakta det som är av Gud och brinnande i hans tjänst.

Dessa äro i sanning visa, ty Guds bud och hans vilja smakar dem. De äro i sanning upplysta och ha öppna ögon, ty de betänka alltid, hur de skola komma till det sanna livet och det sanna ljuset. De andra däremot vandra i mörkret, ty det synes dem behagligare att vara i mörkret än att söka den väg, på vilken de kunna komma till ljuset. Låtom oss därför, min brud, i våra hus samla dessa tre ting, nämligen den goda viljan, det gudfruktiga övervägandet och den gudliga visheten. Det är nämligen detta, åt vilket vi böra glädjas. Fastän jag förmanar dig, betecknar jag dock i dig alla mina utvalda i världen, ty den rättfärdiges själ är min brud, och jag är hennes Skapare och Återlösare.»