Maria talade: »Fäst min Sons lidandes bröstsmycke på dig, såsom den helige Laurentius fäste det på sig. Han tänkte nämligen dagligen så i sitt sinne: 'Min Gud är min herre, och jag är hans tjänare. Herren Jesus Kristus blev berövad sina kläder och begabbad; hur skulle det då kunna passa sig, att jag, hans tjänare, klädes på yppigt sätt? Han blev gisslad och spikad på trä; det höves alltså icke, att jag, som är hans tjänare (om jag nu verkligen är hans tjänare), är utan plåga och bedrövelse.' När han utsträcktes över glöden, när det smältande fettet rann ned i elden och elden antände alla hans lemmar, lyfte han ögonen mot himlen och sade: 'Välsignad vare du, min Gud och min Skapare, Jesus Kristus!

Jag känner, att jag icke har levat väl i mina dagar, och jag inser, att jag gjort föga till din heder. Men emedan din barmhärtighet är så stor, beder jag dig, att du handlar mot mig efter din barmhärtighet.' Och med dessa ord skildes själen från kroppen. - Se, min dotter: han, som så högt älskade min Son och som uthärdade så mycket för hans heders skull, ansåg sig ändå ovärdig att vinna himmelriket! Huru skulle då de, som leva efter sin vilja, kunna vara värdiga? Betrakta fördenskull städse min Sons och hans helgons lidande! Ty de ledo icke allt detta utan orsak, utan för att giva andra ett exempel på huru man skall leva och för att visa vilka svåra straff min Son ålägger för syndernas skull, han som icke vill att någon enda synd skall förbliva utan botgöring.»

Sedan kom Sonen, talade och sade till bruden: »Jag sade dig förut vad som bör vara i våra hus. Bland andra ting böra där finnas kläder av trefaldigt slag. Först linkläde, som härrör från jorden och har vuxit där. För det andra skinn, som kommer från djuren. För det tredje silke, som kommer från maskarna. Linneklädet har två goda egenskaper.

För det första är det mjukt och behagligt mot den nakna kroppen. För det andra förlorar det icke sin färg, utan ju oftare det tvättas, desto renare blir det. Den andra klädessorten, nämligen skinnet, har också två egenskaper. För det första betäcker det nakenheten; för det andra värmer det emot kölden. Den tredje klädessorten, nämligen silket, har också två egenskaper. För det första tyckes det mycket fagert och fint; för det andra är det mycket dyrt att köpa. Linneklädet, som är lämpligt att hava närmast kroppen, betecknar fred och endräkt.

Detta bör den fromma själen hava med sin Gud: hon bör hava fred med sin Gud, icke vilja annat eller annorlunda än vad Gud vill och icke reta honom genom sina synder, ty det råder icke fred mellan Gud och själen, om icke synden undflys och den onda begärelsen tyglas. Hon bör även hava fred med sin nästa, d. v. s. icke tillfoga honom något ont, utan hjälpa honom om hon kan och förlåta om han brutit emot henne. Ty vad oroar och plågar själen värre än att alltid åstunda synden och aldrig få nog av den, att alltid åtrå och aldrig mättas? Och vad stinger själen bittrare än att vredgas på nästan och avundas honom hans goda ting? Därför bör själen hava fred med Gud och med nästan, ty intet kan vara lugnare än att få vila från synden och icke bekymras för världsliga ting. Ingenting är heller behagligare än att glädjas åt nästans goda och önska honom detsamma som man önskar sig själv.

Detta linnekläde bör vara närmast kroppen, ty för det hjärta, vari Gud vill vila, är freden närmare än övriga dygder, och där bör den främst bo. Freden är den dygd, som leder in Gud i hjärtat och håller kvar honom där. Denna fred kommer liksom linnet från jorden och har vuxit där, ty den sanna freden och tålamodet uppkommer genom betraktandet av den egna svagheten. Må alltså människan, som är av jorden, betrakta sin egen svaghet - hon vredgas ju genast, om hon förolämpas, och sörjer genast, om hon lider någon skada - om hon betänker detta, kommer hon icke att göra mot någon vad hon själv ej kan tåla, och hon kommer att tänka vid sig själv: 'Liksom jag, så är ock min nästa svag; liksom jag icke vill tåla sådant, så kan icke heller han göra det'.

Då förlorar icke freden sin färg, d. v. s. sin hållbarhet, utan bliver desto varaktigare, ty när människan betraktar nästans svaghet i sig själv, gör detta henne välvillig att tåla tillfogad orätt. Men om freden på något sätt svärtas genom otålighet, så blir den desto vitare hos Gud, ju trägnare och snabbare den rentvås genom ånger och bot. Och människan blir även gladare och aktsammare i att uthärda, ju oftare hon rentvår sig efter att ha varit förbittrad, ty hon gläder sig åt den belöning, som hon hoppas vinna för sin fridsamhets skull och aktar sig desto samvetsgrannare, att hon ej må komma på fall genom otålighet.

Det andra klädet, nämligen skinnet, betecknar barmhärtighetens verk. Skinnkläderna tillverkas av döda djurs skinn. Vilka äro dessa djur om icke mina helgon, enfaldiga såsom djur? Med deras skinn bör själen betäckas, d. v. s. hon bör efterlikna och göra deras barmhärtighetsverk. Dessa skinn göra två ting. För det första betäcka de den syndiga själens nakenhet och rena henne, så att hon icke framträder befläckad inför min åsyn. För det andra skydda de själen mot köld. Vad är själens köld om icke själens förhärdelse mot min kärlek? Mot denna köld duga barmhärtighetens verk, som bekläda själen, så att hon ej förgås av köld.

Genom dem besöker nämligen Gud själen, och hon själv kommer städse närmare Gud. Det tredje klädet, nämligen silket, som tillverkas av maskar och synes mycket dyrt att köpa, betecknar ren avhållsamhet. Denna är nämligen fager i Guds och änglars och människors åsyn. Den är även dyr att köpa, ty det synes människan hårt att avhålla sin mun från mycket och onyttigt tal. Det synes henne hårt att hejda sitt kötts lystnad från omåttligt överflöd och yppighet och det synes henne hårt att gå emot sin egen vilja. Men fastän det är hårt, är det övermåttan nyttigt och vackert.

Därför, min brud (med dig menar jag alla troende), låtom oss i vårt andra hus samla freden med Gud och nästan, barmhärtighetens gärningar, som bestå i att ömka och bistå de elända, och avhållsamheten från begärelser, vilken, liksom den är dyrare än andra ting, även är fagrare, ja, så fager att ingen annan dygd synes vara fager utan den. Denna avhållsamhet bör man hämta från maskarna, d. v. s. genom att betänka sina synder mot mig, sin Gud, min ödmjukhet och avhållsamhet, jag som blev lik en mask för människans skull.

Människan må nämligen i sin själ betänka, huru och huru ofta hon syndat mot mig och på vilket sätt hon gjort bättring, och därvid finna, att hon med ingen avhållsamhet och ingen möda förmår tillräckligt bättra det som hon så ofta förbrutit emot mig. Hon må även överväga min och mina helgons pina, varför vi uthärdade allt detta, och hon må i sanning förstå, att om jag fordrade så svåra ting av mig och mina helgon, som lydde mig, så skall jag fordra desto svårare straff av dem, som icke lyda mig.

Alltså må den goda själen villigt ålägga sig avhållsamhet och betänka huru onda hennes synder äro, vilka gnaga själen likt maskar, och sålunda av de usla maskarna samla sig kostbart silke, nämligen ren återhållsamhet i alla sina lemmar, varöver Gud och hela den himmelska härskaran glädjas. Om hon samlar den, skall hon förtjäna evig glädje, och om icke denna återhållsamhet hade bistått henne, skulle hon ha fått evig sorg.»