Guds Son talade till bruden och sade: » Jag sade dig förut, att i det tredje huset böra finnas redskap av trefaldigt slag. För det första redskap, vari vätskor hällas. För det andra redskap, med vilka jorden kan beredas utomhus, såsom harv och yxa och sådana varmed söndriga ting kunna lagas. För det tredje levande redskap, såsom åsnor, hästar o. d., med vilka både levande och döda ting kunna framforslas. Men i det första huset, där vätskorna äro, bör det finnas redskap av två slag. För det första de redskap eller käril, i vilka flytande och söta vätskor, såsom vatten, olja och vin, hällas. För det andra de redskap eller käril, i vilka bittra och fasta vätskor, såsom senap, mjöl och dylika ting, hällas. Månne du kan förstå vad detta betyder? Vätskorna beteckna förvisso själens goda och onda tankar.

Den goda tanken är nämligen såsom en ljuv olja och såsom ett angenämt vin, men den onda tanken är såsom en bitter senap, ty den gör själen bitter och orolig. Och liksom människan stundom behöver fasta vätskor, vilka, ehuru de icke bidraga mycket till kroppens uppehälle, dock tjäna till kroppens och hjärnans renande och läkande, så göra visserligen de onda tankarna icke själen fet och mätta henne ej, såsom de goda tankarnas olja gör, men de bidraga dock till själens renande, liksom senapen till hjärnans. Ty om icke onda tankar uppstode ibland, så skulle människan vara ängel och icke människa och hon skulle tro, att hon hade allting av sig själv.

Därför är det - på det att människan må förstå sin svaghet, som hon har av sig själv, och sin styrka, som hon har av mig - nödvändigt, att jag i min stora misskund stundom låter henne frestas av onda tankar, vilka, såframt människan icke samtycker till dem, äro en rening för hennes själ och ett skydd för hennes dygder. Och fastän de äro bittra som senap att tåla, så läka de dock i hög grad själen och föra henne till det eviga livet och hälsan, som hon ej kan vinna utan bitterhet. Därför må själens käril, där goda tankar skola förvaras, flitigt iordningställas och beständigt renas, ty det är nyttigt, att även onda tankar uppkomma, för prövnings och större förtjänsts skull, men själen må noga akta på att hon ej samtycker till dem och förnöjes åt dem - annars skall själens sötma utgjutas och endast bitterheten bliva kvar.

Även i det andra huset bör det finnas redskap av två slag. För det första utomhusredskap, med vilka jorden utomhus må beredas för sådd och ogräs uppryckas, såsom plog och harv. För det andra redskap, som äro nyttiga till det som inomhus och utomhus är nödvändigt, såsom yxa o. d. De redskap, med vilka jorden odlas, beteckna människans sinnen, vilka böra inrättas till nästans nytta liksom plogen till jorden. Onda människor äro som jorden, ty de tänka alltid på det jordiska. De äro för torra för att hava ånger över sina synder, ty synden räkna de för intet. De äro kalla i Gudskärlek, ty de söka intet annat än sin vilja. De äro tunga till att göra gott men raska till att söka världens heder. Därför bör den gode mannen uppodla dem genom sina yttre sinnen, såsom en god bonde uppodlar jorden med plogen.

Först bör han uppodla dem med sin mun, i det han talar till dem det som är nyttigt för själen och lär dem att gå livets väg samt i gärning gör det goda han kan, så att hans nästa må undervisas genom orden och uppmuntras till att göra det goda. Sedan må han uppodla sin nästa med övriga lemmar, på det att denne må bära frukt, nämligen med enfaldiga ögon, som ej se det som sårar blygseln, för att hans oblyga nästa må lära sig att vara sedesam i alla lemmar. Han må uppodla honom med öron, som ej höra det olämpliga, och med fötter, som äro snabba till Guds verk. Åt den på detta sätt uppodlade jorden skall jag Gud genom odlarens arbete giva min nåds regn, och arbetaren skall glädja sig åt den fordom torra jordens frukt, när säden börjar spira där.

De verktyg, som äro nödvändiga för att bereda tingen inomhus, såsom yxan och andra liknande, beteckna gärningens kloka avsikt och det gudfruktiga aktgivandet på den. Ty det goda, som människan gör, bör hon icke göra på grund av människors hedersbetygelser och lovprisning, utan av gudlig kärlek till den eviga vedergällningen. Därför må människan noga rannsaka sina gärningar och undersöka, i vad avsikt eller för vad lön hon gör dem, och om hon då finner någon högfärd i sin gärning, må hon genast hugga bort det med klokhetens yxa, så att liksom hon utomhus uppodlar sin nästa, vilken s. a. s. är utomhus, d. v. s. utanför mina vänners samfund på grund av sina onda gärningar, så må hon i det inre bära frukt genom gudlig kärlek.

Ty liksom den bonde, som ej har verktyg varmed han kan laga det söndriga, snart måste se sitt arbete vara fåfängt, så komma ej heller människans gärningar till fullkomlighet, om hon icke med klokhet rannsakar dem, huru de kunna lättas, om de synas alltför mödosamma, och huru de kunna lagas och förbättras, om de brustit i något stycke. Fördenskull må man icke blott flitigt arbeta till det yttre utan även till det inre samvetsgrant iakttaga, huru och i vad avsikt det arbetas.

I det tredje huset bör det finnas levande redskap, som framforsla döda och levande ting, såsom hästar, åsnor och andra djur. Dessa redskap äro den sanna syndabekännelsen. Det är nämligen den, som framforslar det levande och det döda. Vad betecknar det levande om icke själen, som är skapad genom min gudom och lever i evighet? Genom den sanna bekännelsen nalkas hon dagligen alltmera Gud. Ty liksom djuret blir desto starkare till att bära bördor och vackrare att se på, ju omsorgsfullare och bättre det fodras, så befordrar ock bekännelsen själen, ju oftare den göres och ju samvetsgrannare själen avlägger räkenskap över såväl det minsta som det största, och den behagar Gud så mycket, att den leder själen in i Guds hjärta.

Och vad betecknar det döda, som bekännelsen också befordrar, annat än de goda gärningar, som dö genom dödssynden? Ty de goda gärningar, som dö genom dödssynder, äro döda inför Gud - intet gott kan nämligen behaga Gud, om icke synden först rättas genom fullkomlig vilja eller gärning. Ej kunna söta och stinkande ting lämpligen finnas på samma gång i ett käril. Men om någon dräper sina goda gärningar genom dödssynder och sedan gör sann bekännelse över de begångna synderna, med vilja att bättra sig och att framdeles taga sig i akt, så väckas de goda gärningar, som förut varit döda, strax till liv genom bekännelsen och ödmjukhetens dygd och lända mannen till gagn för den eviga frälsningen.

Om han dör utan att ha gjort syndabekännelse, kunna visserligen de goda gärningarna icke dö eller förintas men han kan, på grund av dödssynden, icke heller vinna det eviga livet för dem; dock kunna de utverka ett lättare straff åt honom eller frälsning åt andra, om han gjorde dessa goda gärningar med gudlig avsikt och till Guds heder. Men om han gjorde dessa gärningar för världslig heder och för sin egen nytta, då dö dessa gärningar, när gärningsmannen dör, ty han har mottagit sin lön av världen, för vars skull han arbetade.

Fördenskull, min brud (med dig menar jag alla mina vänner), må vi i våra hus samla de ting, genom vilka Gud vill andligen förnöjas med den fromma själen. I det första huset må vi först samla den ärliga viljans bröd, i det vi icke vilja annat än det som Gud vill; vidare det gudliga övervägandets dryck, i det vi icke företaga oss något utan att tänka på Guds heder; för det tredje den gudliga vishetens sovel, i det vi städse tänka på vad som skall hända och hur det närvarande skall ordnas.

I det andra huset må vi samla frid med Gud, i det vi avhålla oss från synder, och frid med nästan, i det vi avhålla oss från osämja; vidare barmhärtighetsgärningar, med vilka vi även i handling äro nyttiga för nästan; för det tredje fullkomlig återhållsamhet, varmed vi stävja det som vill grumla friden. I det tredje huset må vi samla förnuftiga och goda tankar, till att invändigt pryda vårt hus; för det andra väl tuktade och tyglade sinnen till att utvändigt lysa våra vänner; för det tredje sann syndabekännelse, varigenom vi kunna leva upp igen, ifall vi sjukna.

Men ehuru husen finnas, kan dock icke det samlade förvaras i dem, om de icke hava dörrar, och dörrarna kunna icke hänga utan axlar och icke stängas utan lås. Därför må, för att det samlade skall förbliva oskadat, i huset sättas en dörr, nämligen det fasta hoppet, så att man icke brytes ned av några motgångar. Detta hopp må hava två axlar, vilket betyder att människan icke må misströsta om att vinna äran och att undkomma straffet utan i varje vedervärdighet alltid må förtrösta på Guds barmhärtighet och hoppas på bättre ting.

Dörrens lås må emellertid vara den gudliga kärleken, varmed dörren må förseglas, så att icke ovännen kan komma in. Ty vad tjänar det till att ha en dörr utan lås och ett hopp utan kärlek? Om någon hoppas på evig lön och hoppas på Guds barmhärtighet men likväl icke älskar och fruktar Gud, då har han s. a. s. en dörr utan lås, genom vilken dödsfienden kan komma in, när han vill, och döda honom. Det riktiga hoppet ligger däri, att den, som hoppas, även gör det goda han kan; han kan ju icke vinna det himmelska, om han vetat det goda och kunnat göra det men icke velat. Men om någon förstår, att han farit vill och icke gjort det som han kunnat, så må han hava den goda viljan att göra det goda han kan, och om han ej kan göra det i gärning, så må han fast hoppas, att han kan nå fram till Gud även genom den goda viljan och den gudliga kärleken.

Alltså må dörren, d. v. s. hoppet, befästas med gudlig kärlek, och liksom låset inuti har många taggar, för att ovännen ej må kunna öppna, så må det i den gudliga kärleken finnas aktsamhet i att icke såra Gud och kärleksfull fruktan att förirra sig från honom, vidare brinnande nitälskan för huru Gud må älskas och omsorg om hur han kan efterföljas, dessutom sorg över att man ej kan göra så mycket som man skulle vilja och som man förstår sig vara förpliktad till, samt ödmjukhet, så att människan, med hänsyn till sina synder, aktar det goda hon gör för intet. Med dessa taggar må låset skyddas, så att icke djävulen lätt må öppna kärlekens lås och sända in sin kärlek däri.

Den nyckel, varmed låset öppnas och stänges, bör vara längtan efter Gud allena, samverkande med gudlig kärlek och gudlig gärning, så att människan, även om hon kunde, ej skulle vilja äga något förutom Gud, och detta för sin så stora kärleks skull. Denna längtan innelycker Gud i själen och själen i Gud, ty bådas vilja är en och densamma. Endast mannen och hustrun d. v. s. Gud och själen, böra hava denna nyckel, så att Gud, så ofta han vill träda in och förnöjas åt det goda, d. v. s. själens dygder, må hava fritt tillträde tack vare den ständiga längtans nyckel, och så att även själen, så ofta hon vill gå in i Guds hjärta, fritt må kunna det, eftersom hon icke åstundar något annat än Gud.

Denna nyckel bevaras genom själens vaksamhet och vakandet över hennes ödmjukhet, varigenom hon tillskriver Gud allt det goda hon har, och nyckeln bevaras även genom Guds makt och Guds kärlek, så att icke själen må dåras av djävulen.
Se, min brud, hur stor Guds kärlek till själen är! Stå därför fast och gör min vilja!»