Johannes Döparen talade till Kristi brud, sägande: »Herren Jesus kallade dig från mörkret till ljuset, från orenhet till fullkomlig renhet, från det trånga ut i det vida. Vem kan då förklara, hur mycket du bör tacka honom för detta eller när du är i stånd därtill? Dock skall du göra så mycket du förmår. Det finns en fågel som kallas skata. Hon älskar ungarna, ty äggen, varur de framgått, voro i hennes moderliv. Denna fågel gör sig ett rede av gamla nötta och slitna saker för tre orsakers skull: för det första för vilans skull, för det andra för att ha ett skydd mot regn och svår torka, för det tredje för att där kunna fostra upp sina ungar, som komma ur äggen, i det fågeln i sin kärlek lägger sig över äggen för att värma dem och ruva ut ungarna.

När ungarna blivit födda, lockar modern dem att flyga på tre sätt, för det första genom att visa dem födan, för det andra genom sitt ideliga ropande och för det tredje genom att giva dem ett exempel med sin flykt. Emedan ungarna älska modern och äro vana vid hennes föda, våga de sig så småningom ut ur boet, följande modern; sedan flyga de allt längre, allt efter sina krafter, tills de äro fullärda genom vana och konst.

Denna fågel är Gud, som evigt är och som aldrig förändras. Ur hans gudoms sköte framgå alla förnuftsbegåvade själar. Åt varje själ beredes ett bo av nötta och slitna saker, ty i kroppen, som är av jord och som förenas med själen, livnär Gud själen med goda önskningars föda, värnar henne mot de onda tankarnas fåglar och skänker trygghet för de onda handlingarnas regnskurar. Varje själ förenas med kroppen av den orsaken, att själen skall styra denna kropp och ingalunda styras av henne och att hon skall uppmuntra kroppen till arbete och sörja för henne på förnuftigt sätt. Därför lär Gud såsom en god moder själen att göra framsteg till det bättre. Han lär henne att från det trånga träda ut i det vida. Först gör han det genom födan, i det han giver var och en förstånd och insikt efter förmågan och lär sinnet att bedöma, vad som bör väljas och vad som bör undflys.

Liksom fågelmodern först för ungarna ut över boets kant, så lär sig människan först att tänka på det himmelska och att tänka på hur trångt och uselt kroppens bo är och hur strålande det himmelska och hur ljuvligt det eviga är. Gud leder jämväl själen genom sin röst, med vilken han ropar: 'Den som följer mig skall hava livet; den som älskar mig skall icke dö'. Denna röst leder till himmelen. Den som icke hör den är antingen döv eller också otacksam mot moderns kärlek. För det tredje leder Gud själen genom sin flykt, d. v. s. genom sin mandoms föredöme. Denna ärorika mandom har likasom två vingar: för det första emedan all renhet och ingenting befläckat fanns i Gud, för det andra emedan han gjorde allt gott; och med dessa två vingar flög Guds mandom i världen. Dem skall själen följa så gott hon förmår, och om hon icke kan det i handling, bör hon åtminstone försöka med viljan.

När ungen flyger, bör han emellertid akta sig för tre ting. För det första för de vilda djuren; han må icke sitta bredvid dem på marken, ty ungen är icke så stark som de. För det andra må han akta sig för rovgiriga fåglar, ty ungen är ännu icke så snabb att flyga som dessa fåglar, och därför är det tryggare för honom att dröja kvar i gömslet. För det tredje må han akta sig, att han icke åtrår det lockbete, som döljer en snara.

De vilda djur, som jag talat om, äro världens förlustelser och begär. För dem må fågelungen akta sig, ty de tyckas ljuva att smaka, goda att äga och sköna att betrakta, men när man tror sig hålla dem, försvinna de snabbt, och när man tror att de förlusta, sarga de obarmhärtigt. För det andra må ungen akta sig för rovgiriga fåglar, nämligen högmodet och ärelystnaden. De åstunda alltid att stiga högre och högre upp, överträffa andra fåglar och hata dem, som äro lägre än de. För dessa må ungen akta sig, och han må åstunda att dröja kvar i ödmjukhetens gömsle, så att han icke högmodas över de nådegåvor han fått, föraktar dem som äro ringare och hava fått mindre nåd och tänker sig vara bättre än de. För det tredje må han akta sig för det lockbete, som döljer en snara. Härmed menas världens glädje. Ty det goda tyckes hava löje på läpparna och lusta i kroppen, men en tagg döljer sig däri. Omåttligt löje leder nämligen till omåttlig glädje, och kroppens vällust för med sig ostadighet i sinnet, varav följer sorg i döden eller dessförinnan samt bedrövelse. Skynda dig därför, dotter, och stig träget ut ur ditt rede genom din åstundan efter det himmelska. Akta dig för begärens vilddjur och högmodets fåglar. Akta dig för den fåfänga glädjens lockbete.»

Sedan talade modern till bruden och sade: »Akta dig för den fågel, som är bestänkt med tjära, ty alla som beröra den bliva nedfläckade. Den fågeln är världens vänskap, ostadig som luften, avskyvärd genom sitt förvärvande av gunst och sitt onda sällskap. Bry dig icke om hedersbetygelser, akta icke på gunst, se icke på beröm eller klander, ty av allt detta kommer ostadighet i själen och minskning av den gudomliga kärleken. Förbliv alltså stadig. Gud, som begynte draga dig ut ur redet, skall nämligen föda dig ända till döden, och efter döden skall du ej lida hunger. Han skall beskydda dig mot smärtan och värna dig i livet, och efter döden skall du icke behöva frukta något.»