Maria talade: »Det är en märklig sak detta, att allas Herre och ärans konung är föraktad. Han var liksom en pilgrim på jorden, i det han gick från plats till plats och såsom en vandrare klappade på mångas dörrar för att bliva mottagen. Världen var nämligen såsom ett lantgods, där fem hus funnos. När min Son i sin pilgrimsdräkt kommit till det första huset, klappade han på porten och sade: 'Min vän, öppna för mig och låt mig få komma in och vila hos dig, så att icke vilddjuren till äventyrs skada mig eller regnskurarna komma över mig. Giv mig av dina kläder, varmed jag kan värma mig, ty jag fryser, och varmed jag kan betäcka mig, ty jag är naken. Giv mig av din mat, varmed jag kan livnära mig, ty jag är hungrig. Giv mig av din dryck, varmed jag kan vederkvicka mig, ty jag är törstig. Om du gör detta, skall du undfå lön av din Gud.'

Då svarade den som var därinne: 'Du är mycket otålig; därför kan du icke sämjas och bo med oss. Du är mycket storväxt; därför förmå vi icke kläda dig. Du är mycket glupsk; därför förmå vi icke mätta dig, ty din glupskhet har ingen botten.' Pilgrimen Kristus, som var därute, tog på nytt till orda: 'Min vän, för in mig glatt och frivilligt, ty jag kan rymmas på en liten plats. Giv mig av dina kläder, ty det finns icke ett så litet klädesplagg i ditt hus, att det icke är tillräckligt att värma mig. Giv mig av din mat, ty jag kan bli mätt av bara en smula, och en droppe vatten kan ge mig svalka och kraft.' Den som var innanför svarade ånyo: 'Vi känna dig mycket väl: du är ödmjuk i ord men envis i att bedja. Du synes vara måttfull och lätt att förnöja men är dock omättlig och otillfredsställbar. Du är så frusen, att det är ytterst svårt att bekläda dig. Gå din väg; jag tar inte emot dig.'

Då gick Herren till det andra huset och sade: 'Min vän, öppna och se på mig. Jag skall giva dig vad du behöver. Jag skall värna dig mot dina ovänner.' Den som var innanför svarade: 'Mina ögon äro sjuka, och det skulle skada dem, om jag såge på dig. Jag har överflöd på allting och behöver icke det du erbjuder. Jag är mäktig och stark; vem skulle kunna skada mig?'

Då kom han till det tredje huset och sade: 'Min vän, låt upp dina öron och hör på mig. Sträck ut dina händer och tag på mig. Öppna din mun och smaka mig.' Husets ägare svarade: 'Ropa högre, på det att jag må höra dig väl. Om du är mjuk och len, skall jag taga dig till mig; om du är ljuv och mild, skall jag mottaga dig.'

Sedan gick Herren till det fjärde huset, vars dörr var öppen ungefär till hälften, och sade: 'Min vän, om du insåge, hur onyttigt din tid förbrukas så skulle du låta mig komma in till dig. Om du förstode och hörde vad jag har gjort för dig, skulle du känna medömkan med mig. Om du gåve akt på hur mycket du kränkt mig, skulle du gråta och bedja om förlåtelse.' Den som var i huset svarade: 'Vi äro likasom döda av förbidan på dig och längtan efter dig; ömka därför vårt elände, så skola vi mycket gärna giva dig oss själva. Se till vår nöd och betrakta vår lekamens trångmål, så skola vi vara beredda till allt vad du vill.'

Så kom Herren till det femte huset, som var helt och hållet öppet, och sade: 'Min vän, här vill jag gärna träda in. Men du skall veta, att jag begär en mjukare bädd än dunbolstrar pläga giva, en hetare värme än ull kan åstadkomma, en färskare kost än färskt djurkött kan erbjuda.' De som vore innanför svarade: 'Hammare ligga vid våra fötter; med dem vilja vi gärna slå sönder våra fötter och ben och giva dig den märg, som flyter ut därifrån, att vila på. Våra inälvor och allt vårt inre vilja vi gärna låta upp för dig: gå in även där! Ty liksom intet är mjukare för dig att vila på än vår märg, så finns det ingenting som kan bjuda dig en bättre värme än våra inälvor. Vårt hjärta är färskare än djurkött, och vi vilja gärna skära sönder det till föda åt dig, om du blott går in till oss, ty du är ljuv att smaka och härlig att njuta.'

Invånarna i de fem husen beteckna fem mänskliga stånd i världen. De första äro de otrogna kristna, som säga att min Sons domar äro orättvisa, hans löften falska och hans bud omöjliga att hålla. Dessa säga hädiskt i sin tanke och i sitt förstånd till min Sons predikare: 'Allsmäktig eller icke - han är allra längst, och därför kan han ej nås. Han är allra vidast och högst, och därför kan han ej klädas. Han är omättlig, och därför kan man ej mätta honom. Han är otåligast, och därför kan man ej bo med honom.' De säga honom vara längst, eftersom de äro små i arbete och i kärlek och ej försöka att nå upp till hans godhet. De säga honom vara vidast, eftersom deras girighet icke vet någon måtta.

De skylla alltid på brist och ana ont innan det kommer. De klandra honom såsom omättlig, eftersom himmel och jord ej räcka till åt honom, utan han dessutom begär de bästa gåvor av människan och fordrar att man skall giva allting för själen, vilket de anse vara den dåraktigaste befallning, och giva mindre åt kroppen, vilket de anse vara ett stort fördärv. De säga honom även vara otåligast, eftersom han hatar synderna och skickar dem ting, som strida mot deras vilja. De anse endast det vara skönt och nyttigt, som den kroppsliga lustan drager dem till.

Nu är emellertid min Son i sanning allsmäktig i himmel och på jord, allas Skapare och av ingen skapad; han var till före alla, och efter honom skall ingen komma. Han är förvisso längst, högst och vidast; inom, utom och över allting. Men ehuru han är så mäktig, åstundar han dock i sin kärlek att beklädas med människans tjänst, han som ej har behov av kläder, eftersom han bekläder allt och själv är evinnerligen och oföränderligen klädd med evig heder och ära. Han åstundar att mättas med människans kärlek, han som är änglarnas och människornas bröd, vederkvickande alla och icke i behov av någon.

Han begär frid av människan, han som är fridens skapare och förnyare. Därför kan var och en, som vill mottaga honom med glatt sinne, mätta honom t.o.m. med en brödsmula, om viljan är god, kläda honom t.o.m. med en tråd, om kärleken är brinnande, släcka hans törst t.o.m. med en droppe, om välviljan är riktig, och mottaga honom i sitt hjärta och tala med honom, om fromheten är varm och ståndaktig. Gud är nämligen ande, och därför vill han, att köttsliga ting förvandlas i andliga och förgängliga ting i eviga. Och han anser, att det göres mot honom och bevisas honom, som man bevisar hans lemmar. 

Och han ger icke blott akt på verket eller förmågan utan på den ivriga viljan och i vilken avsikt gärningen blivit gjord. Men ju mera min Son ropar på dem genom hemliga ingivelser, ju mer han förmanar dem genom sina predikanter, desto mera förhärda de sina sinnen mot honom; de höra honom ej, de öppna ej genom sin goda vilja dörren för honom och leda icke in honom genom kärlekens gärningar. Därför skall, när deras tid kommer, det falska hopp, på vilket de förtrösta, varda till intet, sanningen upphöjas och Guds ära uppenbaras.

De andra äro de förhärdade judarna. De förefalla sig själva vara förståndiga i allting och hålla sin visdom för laglig rättvisa. De skryta med sina gärningar och hålla dem för att vara hedervärdare än andras. Om de höra min Sons gärningar, anse de dem vara föraktliga; om de höra hans ord och bud, förakta de dem; de anse sig vara syndiga och befläckade, om de skåda eller höra något som tillhör min Son, och ännu osällare och eländigare, om de skulle efterfölja hans gärningar. Men så länge världen är dem huld, anse de sig allra lyckligast, och så länge de hava friska krafter, tro de sig vara allra starkast. Därför skall deras hopp falla till intet, och deras ära bliva till skam.

De tredje äro hedningarna. Somliga av dem ropa dagligen hånfullt: 'Vem är denne Kristus? Om han är huld att giva timliga ting, skola vi gärna anamma honom. Om han är mild att efterskänka synder, skola vi gärna hedra honom.' Men de hava slutit sitt förstånds ögon, så att de icke kunna förstå Guds rättvisa och barmhärtighet. De täppa till sina öron, så att de icke höra, vad min Son har gjort för dem och för alla. De stänga sin mun och fråga ej vad som kommer att hända dem och vad som gagnar dem. De sluta sina händer och vägra att sträva efter att utforska det sätt, på vilket de kunna fly lögnen och finna sanningen. Eftersom de icke vilja förstå någonting och akta sig, medan de kunna och medan de hava tid, skola de falla med sina hus och ryckas med av stormen.

De fjärde äro de judar och hedningar, som gärna ville vara kristna, om de blott visste huru och vad som vore välbehagligt för min Son, och om de hade någon hjälpare. De höra dagligen av folken i grannländerna och förstå av kärlekens inre rop och av tecken, hur mycket min Son gjort och att han lidit för alla. Därför ropa de i sitt samvete till min Son: 'O Herre, vi hava hört, att du lovat att giva dig själv åt oss. Därför vänta vi på dig. Kom och infria ditt löfte! Vi förstå ju och se, att hos dem, vilka dyrkas som gudar, ingen gudomskraft finnes, ingen kärlek till själarna, ingen kyskhetens prisvärda storhet. Hos dem finna vi blott kroppslig vänskap och kärlek till denna världens heder.

Vi förnimma din lag och höra dina stora undergärningar i all barmhärtighet och rättvisa. Vi höra av dina profeters utsagor, att de väntat dig, som de profeterat om. Kom därför, du mildaste Herre, ty vi vilja gärna giva oss åt dig, eftersom vi förstå, att hos dig finnes kärlek till själarna, klokt nyttjande av alla ting, fullkomlig renhet och evigt liv. Ja kom snart, ty vi äro såsom döda av längtan efter dig, och upplys oss!' Så ropa dessa till min Son. Och därför är deras dörr likasom halvöppen, ty de hava fullkomlig vilja till det goda men hava ännu icke nått fram till verkan. Dessa förtjäna att hava min Sons nåd och tröst.

I det femte huset äro mina och min Sons vänner, och deras sinnens dörr är helt öppen för min Son. De höra gärna min Son, när han kallar dem. De icke blott öppna för honom, när han klappar, utan skynda även glatt emot honom, när han kommer. Med de gudomliga budordens hammare krossa de allt som är vrångt hos dem, och de bereda en viloplats åt min Son, icke i fåglarnas dun utan i dygdernas endräkt och i de onda begärens tyglande, vilket är alla dygders märg. De giva även värme åt min Son, icke den som kommer av ylle, utan av en så brinnande kärlek, att de icke blott giva allt sitt åt min Son utan även sig själva. Vidare bereda de honom en kost, som är färskare än allt kött, nämligen ett det allra fullkomligaste hjärta, varmed de icke åstunda eller älska något annat än sin Gud.

I deras hjärta bor himmelens Herre, och av deras kärlek vederkvickes ljuvligen Gud, han som vederkvicker allt. De hava alltid ögonen riktade på dörren, så att icke ovännen må ingå, öronen vända mot Herren och händerna beredda till strid emot ovännen.
Min dotter, dessa må du efterlikna i den mån du kan, ty deras grundval är på den fastaste klippa. Andra hus hava sin grundval i dyn, och därför kullkastas de, när vinden kommer.»