Maria talade till Sonen och sade: »Min Son, giv din nya brud, att din allra värdigaste lekamen måtte slå rot i hennes hjärta, så att hon förvandlas i dig och uppfylles av din glädje.» Sedan sade hon:

»Medan denne helige man levde på jorden, var han stadig i den heliga tron såsom ett berg. Ingen motgång bröt honom, ingen lusta drog honom tillbaka. Han var också böjlig efter din vilja liksom den rörliga vinden, vart din andes kraft än drog honom. Han var dessutom brinnande i din kärlek såsom eld, i det han liksom elden värmde de kalla och förtärde de onda. Nu är hans själ med dig i äran, men hans redskaps käril är förnedrat och ligger på en simplare plats än det borde. Giv därför, min Son, att hans kropp måtte upphöjas; hedra den, ty den hedrade dig så mycket den kunde, och upphöj den, ty genom sitt arbete upphöjde den dig så mycket den kunde.»

Sonen svarade: »Välsignad vare du, ty du lämnar intet orört, som tillhör dina vänner. Som du ser, moder, höves det icke, att den bästa mat gives åt vargarna. Det höves icke, att safiren, som bevarar lemmarna friska och styrker sjuka lemmar, lägges i dyn. Det passar icke heller, att ljuset tändes för de blinda. Denne man var förvisso ståndaktig i tron och glödande i kärlek. Även i sin återhållsamhet var han ypperligt inriktad efter min vilja. Fördenskull smakade han mig såsom den bästa mat, vällagad i all tålmodighet och bedrövelse, god i god vilja och åstundan, bättre i iver och manligt framskridande, bäst och ljuvligast i lovvärd fullkomning. Därför höves det icke, att en sådan mat upphöjes inför vargarna, vilkas onda girighet icke känner någon mättnad, vilkas begärelse undflyr dygdernas örter och åtrår ruttet kött och vilkas svekfulla röst är skadlig för alla får.

Han var även såsom en safir i ringen genom sin berömmelses och levnads klarhet, varigenom han visade sig vara sin kyrkas brudgum, sin herres vän, den heliga trons bevarare och världens föraktare. Fördenskull, käraste moder, höves det icke, att en älskare av så stor godhet, en sådan ren brudgum skall beröras av så orena; att en vän av så stor ödmjukhet skall vidröras av världens älskare. Han var för det tredje såsom ett ljus, satt på ljusstaken, genom alla mina buds utövande och genom den goda levnadens lärdom, varigenom han skyddade dem, som stodo, så att de ej skulle falla, upplyfte de vacklande och även kallade till mig sådana, som skola komma efter honom. Detta ljus äro de ovärdiga att se, som äro förblindade av egenkärlek; detta ljus kan ej skådas av dem, som hava högfärdens starr; detta ljus kan ej vidröras av dem, som äro skabbiga i händerna. Ty detta ljus är mycket förhatligt för dem, som äro vinningslystna och älska sin egen vilja. Därför är det rättvist, att innan han upphöjes, de orena bliva renade och de blinda upplysta.

Men vad den man angår, som folket i landet kallar helig, visa tre ting, att han icke är helig. För det första, att han före sin död icke följt helgonens liv. För det andra, att han icke hade glad vilja att lida martyriet för Gud. För det tredje, att han icke hade en brinnande och vis kärlek såsom helgonen. Det finns också tre anledningar till att han synes helig för folket. Den första är de svekfullas och inställsammas lögn. Den andra är de ovisas lättrogenhet. Den tredje är prelaternas vinningslystnad och lojheten hos dem som undersökt saken. Men huruvida han är i helvetet eller i skärselden, är dig icke tillåtet att veta, förrän tiden att tala därom kommer.»