Guds moder talade till Sonen och sade: »Min Son, se din brud gråter över att dina vänner äro så få men dina ovänner många». Sonen svarade: »Det står skrivet, att rikets barn skola bliva utkastade och andra, som icke äro rikets barn, skola ärva. Det står även skrivet, att en drottning från fjärran land kom för att se Salomos rikedomar och höra hans vishet, och när hon såg detta, hade hon knappast ord för sin beundran. Men de, som voro i hans rike, aktade icke på hans vishet och beundrade icke hans rikedomar. Jag förliknar mig vid denne Salomo, men jag är långt rikare och visare än Salomo, ty av mig är all vishet, och av mig beror det, om någon är vis.

Mina rikedomar äro evigt liv och outsäglig ära. Dessa har jag lovat åt de kristna och erbjudit dem som åt söner, på det att de skulle äga dem evinnerligen, om de följde mig och trodde mina ord. Men de akta icke på min vishet, de förakta mina gärningar och räkna mitt löfte och mina rikedomar för intet. Vad skall jag då göra med dem? Sannerligen, eftersom sönerna icke vilja hava arvet, skola främlingarna, d. v. s. hedningarna, få det.

Ty dessa skola komma liksom den främmande drottningen, med vilken jag förstår de otroende själarna, och de skola beundra min äras och kärlek rikedomar, så att de lämna sin otros ande och uppfyllas av min ande. Men vad skall jag göra med rikets barn? Jo, liksom en klok krukmakare, när han ser, att det ting, han först formade av leran, icke är vackert och användbart, slungar det mot marken och trampar sönder det, så skall jag göra med de kristna. De borde vara mina, ty jag skapade dem till min avbild och återlöste dem med mitt blod, men nu äro de usla och vanskapliga, och därför skola de förtrampas såsom stoft och slungas ned i helvetet.»